Fernissan flagnar

Normalitetens fernissa bleknar gradvis. Det blir allt tydligare att jag inte orkar bry mig om vad folk runt omkring mig i finansbranschen heter eller vad de gör och på vilken arbetsplats. Människor som jag har haft professionell kontakt med i 10-20 år och säger sig känna mig mycket väl och hälsar hjärtligt till mig genom tredje person vet jag inte ens var de jobbar. Folk på mitt eget företag som jag möter varje vecka i porten/hissen/trappan eller bara ser på stan på lunchen kan ha hur välbekant ansiktsfrisyr som helst och jag kan inte för mitt liv gissa rätt på namn.

Jag är mer tjenis med killen bakom disken där jag hämtar mat eller på gymmet än jag är med gamla vänner jag inte sett på ett år.

Förr orkade jag bry mig om att minnas namn och ansikten, om att förefalla normalt uppmärksam och social. Nu struntar jag helt i vad aktiemäklaren/analytikern/företagsledaren heter. Jag koncentrerar mig bara på att ge ett fast handslag och ta ögonkontakt (när jag öht orkar göra ansträngningen att tacka ja till möten).

Jag vet ungefär vad var tionde person av våra närmaste sales på mäklarfirmorna heter. Jag känner igen namnen på nästan alla analytiker jag har direkt intresse av, men jag minns inte vilken firma de jobbar på - inte ens direkt efter ett möte på en timme. Jag ser fortfarande till att fördela courtaget rättvist, dvs jag skriver upp vem som bidragit med vad, men snart undrar jag om inte det också försvinner och jag då kommer ge samma till alla eller bara samma som de fått hittills (enligt något EU-direktiv måste jag förstås dokumentera att courtaget går till den firma som ger lägsta pris för efterfrågad tjänst).

Jag lyssnar heller inte på vad folk säge; inte ens mina närmaste kolleger. Jag lyssnar med ett halvt öra och försöker komma undan med ett "jaha?!" eller "mmm" eller möjligen med ett halvdant försök att upprepa essensen av det de sa enligt modellen "om du sa att xxx, så håller jag med". Minst hälften av gångerna är jag helt på läktaren och kommenterar inte ens samma ämne. De kanske pratar om Zlatan och jag om Ben Bernanke.

Mitt fokus ligger på att få portföljen rätt och på att må bra samt förkovra mig i relevant eller intressant information. Vad andra gör eller säger verkar ha blivit eller alltid ha varit nästan helt ointressant för mig.

Autistisk? Eller bara självupptagen?

Jag tror att inom tre år kommer lagret av social normalitet ha skalats av helt och jag inte längre fungerar i finansvärlden. Då glömmer jag att hälsa på Per Boman, Sven Nyman eller Patrik Brummer och jag svarar inte ens på direkt tilltal av mina partner på firman. Det blir nog inte så mycket finansen som stöter ut mig som det blir jag som stöter ut finansen. Då säljer jag ut, lägger ned och ägnar mig åt något vettigt istället.

Tills dess så har jag i alla fall en uppgift kvar som jag brinner för på allvar och det är att komma ut på topp ur centralbankernas djävulska angrepp på den fria marknadsekonomin. Jag har en stor fight kvar och jag ska vara kvar tills den är vunnen.