Är det rättvist att "mäklare" tjänar så mycket pengar?

Det korta svaret är förstås: "Ja". Eftersom det är en privat verksamhet betalar arbetsgivarna sina anställda precis så mycket som de behöver för att behålla dem. Om man jobbar utanför finansmarknaden och tycker att "Jag jobbar minsann också typ dygnet runt och är smart och har samma utbildning. Jag borde också tjäna lika mycket" så står det en fritt att söka in till en fond eller en mäklarfirma och se om man lycks sälja sig själv och sin kompetens på ett tillräckligt övertygande sätt. Därefter väntar några hundår med mer eller mindre intelligensbefriade uppgifter, halvt om halvt förnedrande men skämtsamma kommentarer och spratt (Liar's Poker) och låg timlön även om månadslönen kanske är okej. Och sen, om man har vad som krävs, som säljare (Boiler Room), som kollega, som placerare, som privatdetektiv (Wall Street) och faktiskt till inte så lite del i form av tur så får man bli riktig finansarbetare.

Finansbranschen består av så många trötta medelmåttor som slutat försöka och som institutionaliserats och stelnat i en roll istället för att fokusera på uppgiften att medverka till rätt placeringar, till att rätt investeringar allokeras rätt mängd kapital att vi alltid söker efter hungriga och kompetenta människor som vill lägga dubbel heltid på att hitta rätt investeringar. Om du är rätt person så får du snart dina miljoner, men ofta också ett lite fattigare socialt liv (som inte kompenseras särskilt väl av fina middagar och mäklarbrickor på Stureplan).

I ett lite längre perspektiv ställer jag mig ofta frågande till hur själva företagen kan ha så hög avkastning. Jag ser alltså inget fel i att de anställda får en stor andel av resultatet i ersättning - särskilt inte så länge merparten utgörs av rörlig kompensation, men jag bara undrar varför marknaden är så ineffektiv att mäklarfirmor, banker, corpavdelningar och fondförvaltare kan ha så hög avkastning år efter år.

En förklaring kan vara att människor med mycket pengar är lata eller dumma. Kanske orkar man inte riktigt bry sig om hur pengarna placeras eller vilka avgifterna är. En procent eller två i avgift spelar väl ingen roll i det stora hela, kan man tycka om avkastningen ändå är tio procent... Varför skulle någon med en miljard bry sig om att hitta det perfekta placeringsalternativet till rätt pris när han är oberoende i vilket fall som helst?

Finanfolk är som springpojkar som transporterar herrarnas tårtor. Om tårtorna är tillräckligt stora blir smulorna som faller från faten tillräckligt att bli förmögen på och herrfolket kunde inte bry sig mindre så länge de får sina tårtor. Ibland tappar mäklarna dock tårtan, t.ex. på 30-talet när man byggt för höga bröllopstårtor eller en hemsk kväll i oktober 1987 eller de svåra åren 2001-2002 då IT-tårtor var på modet. På sistone har finanstårtor med lager på lager av trebokstavsförkortningar varit heta men till slut blivit instabila och raserat stora delar av många förmögnas rikedomar. Det drabbar även springpojkarna. Närmare 100 000 "mäklare" i New York väntas få sparken kommande år... och de 15 000 anställda på Bear Stearns har förlorat det mesta av sitt pensionssparande och många av dem även sitt jobb. Med tanke på den risken, medveten eller inte, kan man tycka att miljonlönerna är befogade. Eller också inte, eftersom de orsakat sina ägare stora förluster, vilket knappast är värt någonting.

En annan sak som knappast är värd någonting men som miljoner människor ägnar varje dag åt är aktievärdering. Det ska jag skriva mer om nästa gång.