Absolut inte till var och en efter behov

Tänk om man kunde ha ett samhälle där alla fick precis vad de förtjänar. Jag vet att det är en ouppnåelig utopi och att någon procent av mänskligheten är genuint onda eller våldsamma och måste kontrolleras, vilket oundvikligen kommer ta ifrån övriga en del av deras tillgångar och resurser. Jag tänker ändå på hur skönt det vore om man kunde skriva om samhällskontraktet och säga att alla är fria, att ingen får initiera våld eller tvång och att alla har rätt till sitt skapande och produktion. Ingen skatt, inga bidrag, inga tvingande arbiträra regler för att tillfredsställa intressegrupper osv., bara fria människor som ingår frivilliga avtal med varandra (kanske bl.a. avtal om en poliskår som finansieras med frivilliga bidrag där den som bidrar med en viss minimisumma har rätt till beskydd. Även för den som inte bidrar kommer förstås poliskåren medverka till en allmänt högre säkerhet än utan polisen).

Till var och en efter förmåga, dvs till den som förtjänar sitt uppehälle



Tankarna på att få vad man förtjänar ledde mig in på ämnet om vilka av mina efterlevande som förtjänar en knuff i ryggen:

Jag funderar ibland över hur mina tillgångar kommer hanteras efter min död. Jag har tydliga åsikter om äganderätt och jag skulle inte vilja ligga på min dödsbädd, eller falla mot min död i en störtande helikopter, och gräma mig över att fel personer kommer gynnas.

Jag tycker således att det är viktigt att ha ett legalt bindande testamente som upphäver den normala arvsgången. När man formulerar testamentet gäller det bland annat att vara extremt tydlig med vad som skall gälla om verkligheten ser annorlunda ut än när testamentet författades. Alla beneficiärer kanske inte är vid liv, alla kanske inte vill ta emot sitt tilldelade arvegods och de eventuella organisationer man vill donera delar av arvet till kanske inte finns kvar. Då gäller det att ha en smart fördelningsnyckel som ser till att arvet ändå fördelas enligt önskade principer och inget råkar sippra igenom till staten, allmänna arvsfonden eller någon annan socialistisk institution.

Förutom de irriterande formkraven och bristen på flexibilitet tycker jag att tanken på gåvor till mina efterlevande är ganska trevlig och jag lägger stor möda vid klassificeringen och fördelningen av mina tillgångar. Det är ö.h.t. lite kul, och faktiskt inte helt lätt, att räkna efter vad jag har samlat ihop.

Jag har klassificerat mina ägodelar i följande kategorier:

Finansiella tillgångar (banktillgodohavanden, fonder, aktier, bolag, fordringar, kontanter)
Bostäder
Konst och värdesaker
Möbler och inredning
Fordon (bilar, båtar)
Hemelektronik
Övrigt (kläder, verktyg, böcker, memorabilia, musik, film mm)

För fördelningen har jag en lista över personer och organisationer som jag tycker om. Om jag inte lyckas tajma livet rätt så jag hinner göra av med allt innan jag dör vill jag gärna att dessa personer ska få lite bättre förutsättningar att uppfylla sina mål.

Det enklaste är att fördela de finansiella tillgångarna. Det är bara att ställa upp en lista med procentsatser där personerna får vad de förtjänar helt enkelt. En del kanske tycker lika bra om alla, andra gör som jag och "känner" på fördelningen. Känns det rätt att ge 14% till henne och 12% till honom. Vilken signal ger det att en person får 3x så mycket som en annan osv.

Övriga prylar är lite svårare.... Vem tar bäst emot en sportbil? Vem vill jag ska ha mina foton eller dator? Hur och till vem eller vilka ger man bäst bort ett hus? Ska det göras med förbehåll mot försäljning... eller tvärtom ska man sälja det först och bara fördela pengarna?

Det är inte så lätt som det låter att få ihop ett testamente, men jag tycker ändå att man ska ta sig ett minimum av tid och se till att inte vem som helst, t.ex. bara för att de tillhör familjen, ska dra nytta av dina ansträngningar.