Sista veckan i november tilltog krisen på världens kreditmarknader. Spreadarna mellan statsobligationer och företagsobligationer (banker och andra) nådde nya toppnoteringar. Problemen är alltså större än de var i augusti och november förra året och värre än under aktiekraschen i januari i år.
Aktiemarknaden däremot har tagit en paus och står några procent högre än under det värsta raset i januari. Det gör den trots att signalerna om både recession och inflation blir allt starkare. Det beror antagligen på att företagen inte ser eller talar om att de ser några problem. Orderingången ser ok ut, lönekostnaderna hålls i schack och exklusive banksektorn var vinsterna upp kraftigt i kvartalet som gick.
Av kreditproblemen märks inte heller särskilt mycket i företagssektorn... ännu. Det beror på att företagen har redan framförhandlade kreditvillkor som det tar tid att förändra. Dessutom har företagen ganska stora kassor efter fyra fantastiska uppgångsår. Allt detta skapar fördröjning i systemet, så att kreditmarknaden genomlider en av sina värsta kriser någonsin märks inte på en gång. Senare i år lär de och vi dock märka av den recession som nu är högst sannolik.
Mina aktier fortsätter ner, men jag har inte många procent placerat på det sättet. Bulken ligger i relativt trygga hedgefonder och andra aktiemarknadsoberoende placeringar. Hus och bilar blir förstås svårsålda, men det påverkar knappast mig. Jag ska ju bruka det jag har oavsett deras teoretiska värde. Som det är nu sitter jag nöjd och ser på när världen pressas ihop av tyngden från flera decenniers lånefinansierad överkonsumtion... men det gäller att vara beredd att köpa vid rätt tillfälle.
De kommande tio åren finns lägen att bli riktigt förmögen. Frågan är om jag har lust att ta någon risk för att bli riktigt rik eller om jag är nöjd som det är.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar