I den ständiga striden mellan religiösa fanatiker och forskare om huruvida Gud finns har till slut forskarsidan lagt signifikanta resurser på att förklara varför människor är religiösa, snarare än försöka bevisa att Gud inte finns.
Vad i människans genuppsättning är det som orsakar detta fenomen? I normala fall gynnar evolutionen strömlinjeformade beteenden. Om en egenskap har ökat överlevnadschanserna så har individer med dessa egenskaper ökat i andel av populationen. Nåja, jag behöver knappast utveckla Darwins teorier vidare.
Hur kommer det sig då att människan har en stark tendens att vara religiös, dvs tro på något som inte finns och ägna en stor del av dagen och året åt ritualer, fastor, bön m.fl. på ytan irrationella och snarast överlevnadsfientliga handlingar? Ja, drar man det till sin spets har faktiskt många religioner snarast fokus på döden och det som händer efter döden mer än vad som händer i livet. Mer eller mindre alla andra varelser lever i nuet och utvecklar maximal effektivitet för överlevnad och fortplantning. Vad har människan vunnit på fasta och bön?
Enligt en artikel i senste numret av The Economist kan förklaringen ligga i en tidigare förkastad forskningsgren kallad Group Darwinism. Kostnaden för fåniga ritualer vägs upp av otvetydiga tecken på att man är social. Det religiösa beteendemönstret är kostsamt och just därför en så tydlig markering av viljan att tillhöra gruppen och vara gruppen trogen. Ju hårdare och fientligare omgivningen har varit, desto mer fundamentalistisk är också religionen i området, eftersom strikt trohet till gruppen varit oundgänglig.
Även för enstaka individer, utanför gruppdarwinismens paradigm, kan tro fungera som påfågelns fjädrar i det att tron signalerar till en kommande make/maka att man är social, pålitlig och moralisk (vad fan det nu ska betyda) och därför en bättre förälder som tar ansvar för partnern och avkomman.
Jag tror inte på något som inte går att mäta eller som kan påverka världen vi lever i. Om inte Hawkings m.fl. hittat Gud i ekvationen någonstans utan den bästa förklaringen till universum är en serie kosmiska explosioner. Vidare skulle en eventuell Gud tvingas verka utanför dessa i en annan dimension och i bästa fall (ur Guds perspektiv) endast kunna påverka explosionsparametrarna och inget avseende universums och livets utveckling däremellan. Därmd kan jag inte sluta mig till annat än att Gud inte finns eller åminstone är meningslös för det universum vi lever i. Han kan inte göra något, inte se in i vårt universum, inte ta några beslut. I praktiken är den enda eventuella "högre makt" som får plats själva startparametrarna som sätter ramarna för fysikens lagar, dvs allt annat än den allseende allsmäktige som bryr sig om en kyss på ett kors, några flängiga rörelser med handen framför bålen, knäböjande eller böner om att rädda Arn från döden.
Varför saknar jag den viktiga religionsgenen. Varför saknar många forskare den? Förr brändes forskare på bål för att de avvek från den sociala och religiösa normen. Nu anses de möjligen bara lite konstiga, men sakta verkar begreppet ateist förlora sitt stigma. Jag saknar dessutom dragningen till andra religiösa/sociala. Det är t.o.m. så att jag heslt undviker att umgås med religiösa eller socialister och faktiskt för det mesta uppfattar att de har lägre intelligens, svagare logiskt tänkande och är sämre på att resonera, oftare hänfaller åt cirkelresonemang eller rena meningslösheter. Det gäller inte alla förstås, men de flesta. I dagsläget har jag inga vänner som tror på Gud eller socialism.
Jag hoppas förstås att ju säkrare världen blir och ju mer utbildning alla får tillgång till, desto mindre betydelse ska både religion och socialism få, men just nu verkar drömmen avlägsen.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
3 kommentarer:
Jag tycker din attityd gentemot religioner är lite fördomsfull. Många framstående forskare är religiösa och det finns, som jag ser det, ingen som helst motsägelse mellan tro och vetande. Det handlar om olika förklaringsmodeller i olika sammanhang som inte konkurrerar på samma spelplan.
Vad betyder det egentligen inom exempelvis kvantmekaniken att alla information om en partikel finns i vågfunktionen, som sedan kollapsar då man gör en observation? För mig betyder det ingenting, men det är en modell som har visat sig fungera bra när man konstruerar TV-apparater, datorer och många andra mer eller mindre nödvändiga prylar. Den kvantmekaniska modell jag tog som exempel är alltså ett vetenskapligt verktyg som vi har nytta av för att dels skapa användbara prylar, dels för att skapa nya verktyg (ie föra det vetenskapliga kunnandet framåt).
Att påstå att vetenskapen och religionen på något sätt konkurrerar eller att hävda att man "tror" på vetenskap framför religion, är för mig som att påstå att man "tror" på en hammare eller en multiplikationstabell. Ganska korkat.
Det finns oändligt med frågor som aldrig kommer att kunna besvaras med vetenskapliga modeller. I dessa kan man välja ståndpunkten "Jag tror ingenting jag inte vet", vilket i mina ögon är på gränsen till ignorant. Man kan också välja en av de etablerade religiösa förklaringsmodellerna.
Jag tror inte att religiösa människor är mindre intelligenta än de som har valt att inte tro någonting om de frågor vetenskapen inte kan besvara. De som jag uppfattar som lite enfaldiga är de - ateister som troende - som inte förmår att skilja mellan religion och vetenskap utan tror att de konkurrerar med varandra.
mvh
Att vara religiös innebär i korthet att man tror att det går att sidsteppa fysikens lagar. Det innebär att man tror på saker man inte kan mäta, på saker som alltså inte kan påverka materia, på saker som aldrig går att påvisa. Att vara religiös är att vara livsförnekande, att tro att när allt som är en själv har stannat och lösts upp, så följer något annat. T.O.M. om så skulle vara fallet finns inte hjärnan och medvetandet kvar så samma medvetande kan ändå inte förnimma livet och efter-livet. Att vara religiös är att vara OFF.
hur vet du att hjärnan och medvetandet inte finns kvar? har du mätt det? lol
Skicka en kommentar