Fortfarande bearish

Inget nytt (?)
Det händer förstås en massa saker - statistik presenteras, bolag rapporterar, aktiekurser rör sig - men jag blir helt enkelt inte påverkad. Jag har fått korn på nedsidan och då är jag som en grävling; jag biter mig fast och håller kvar hur mycket stryk jag än får. Nja, det finns en gräns förstås, men vi är inte särskilt nära den gränsen - trots dagens rörelse.

Ett axplock av negativa faktorer
Claims fortsätter att vara höga, payrolls låga, housing starts och permits låga o.s.v. Förvaltarundersökningar visar att förvaltarna just nu ligger överviktade aktier, särskilt i Europa, och att nästan alla (86%) är övertygade om att det inte blir någon double dip. Jag tror visserligen inte heller det som huvudscenario, men bara det att nästan ingen gör det ökar risken för aktienedgång vid en antydan till dubbeldopp i ekonomin.

Tioårsräntan i USA ligger kring 2,6% och i Europa ännu lägre. Detta är en tydlig signal om låg tillväxt och eller låg inflation, eller möjligen t.o.m. deflation - en signal som går på tvärs med optimismen på aktiemarknaden (som handlas till ungefär normala historiska multiplar, trots abnormalt höga vinstmarginaler, vilka i sin tur bygger på globala obalanser och ovanligt stora utlandsvinster. Egentligen är alltså aktier historiskt sätt t.o.m. lite dyra, vilket är anmärkningsvärt i ljuset av t.ex. arbetslöshet, långräntor, fallande sentimentsundersökningar, stigande sparkvoter och enorma skuldbördor).

Även t.ex. aktier och råvaror signalerar faktiskt viss nedsida: de har nyligen fallit under långa glidande medelvärden, eller misslyckats med att bekräfta uppsida i esoteriska tekniska system som Fibonacci. Utvecklingen i maj-juli, med kraftiga svängningar på knapphändig information och med mycket låga handelsvolymer, talar också för en underliggande nervositet, obeslutsamhet (vad gör man egentligen med aktier efter en finanskris och den initiala studsen?) och kanske oro inför den asymmetriska risken som en förnyad nedgång innebär. Det får ju helt enkelt inte falla igen för då faller det ordentligt och utan att regeringarna har råd att ta hand om problemen.

Både västvärlden och Kina står på mycket ostadig grund. I väst har vi försökt kickstarta ekonomin med bidrag, skattesänkningar, monetär expansion osv och lyft statsskulder och underskott till ohållbara nivåer som kräver tillväxt för att inte sluta i härdsmälta. Samtidigt är arbetslösheten hög och sparviljan likaså. Om inte företagen vågar investera och anställa så vågar inte folket spendera och då finns heller ingen anledning att investera. Staten måste öka intäkterna eller börja spara för att inte skulderna skall accelerera bortom kontroll. Sparvägen leder till minskad ekonomi och ytterligare sparbehov och allt mindre anledning för företagen att investera och desto större anledning för individer att hålla i slantarna. Det är svårt att säga var en sådan nedåtgående spiral slutar, men 30-talet, 70-talet och Japan under de sneaste decennierna utgör hyggliga mallar för hur det kan se ut.

Många hoppas på att Kina ska lyfta oss ur problemen. de vrider ju om ekonomin från investering till konsumtion nu och då kan väl väst få exportera produkter dit..., eller? För det första så innebär en sådan omställning i sig enorm osäkerhet och desto större anledning att hålla sig från aktier och andra risktillgångar. För det andra är Kinas planekonomi ett minfält i sig. Planstyrning ÄR SÄMRE än marknadsekonomi när det gäller att bygga en stabil och anpassningsbar ekonomi.

I Kina har fokus på att växa med minst 8% realt om året för att kunna hantera urbaniseringen utan upplopp varit viktigare än allt annat. Det förklarar varför de hållit valutan billig, överskotten stora och satsat allt mer på investeringar i "infrastruktur" för att till varje pris uppvisa denna tillväxt på pappret. Mycket av infrastruktursatsningen har styrts av lokala småpåvar och kan sammanfattas med "en del bra grejer och en del broar till ingenstans eller för den delen den ökända tomma staden". Optimister menar att bara de fortsätter växa så fylls kapaciteten. Problemet är bara att Kina HAR JU INTE vuxit innan heller egentligen. Den tillväxten är ju i sig en illusion av "tomma broar" - och mer tillväxt av samma sort (sannolikt av allt sämre kvalitet) gör bara problemet och behovet av hög och äkta tillväxt ännu större.

I korthet kan sägas att Kina var tvunget att växa med en viss takt för att hålla ihop landet. Tillväxten kunde manipuleras medelst valutakontroll, merkantilism och kommandoekonomi, men var inte genuin och skapade behov av fortsatt tillväxt (egentligen fanns dock som sagt inte tillväxten från början) för att fylla den tomma infrastrukturen (t.ex. utnyttjas vägarna bara 12% så mycket som i västvärlden). Utan denna tillväxt vänds Kinas positiva spiral och landet får börja om från en mer realistisk nivå - precis så som alla andra emerging markets har utvecklats i språng framåt och tillbakagångar. En del av Kinas problem ligger i deras fastighetsbubbla som blåsts upp av artificiellt låga räntor. Då USA haft en reell bostadsränta på några procent har Kina haft en negativ dito på i storleksordningen 10-15% under flera decennier. Det har skapat en bubbla av oanade proportioner (De kinesiska storstädernas bostäder kostar 2-3x så mycket i förhållande till inkomsterna som i västvärlden och kräver tillväxt för att vara rimliga. Problemet är att tillväxten har skapats av fastighetsbubblan, precis som överkonsumtionen i USA och Europa gjorde genom fiktiva vinster på fastigheter).

Alltså: även Kina är ett korthus och om tillväxten faller så faller Kina och då faller väst. Och Kinas tillväxt faller om väst inte tar fart och konsumerar kinesiska produkter. Systemet är kaputt och i vanliga fall kunde man trott att det lätt kunde fortsatt 10 år till. Nu har emellertid första dominobrickan fallit (USAs husbubbla 2008) och då är det nästan omöjligt att stoppa de övriga dominobrickorna. Årets rörelser för aktier, råvaror och obligationer bekräftar detta. Visst kan det komma glädjeuppställ så ta inte för stora kortpositioner, men på det stora hela SKA MAN LIGGA KORT i den här omgivningen och det tänker jag också göra.