måndag 16 mars 2009

Huspriser; olika öden


Om man köpte ett snitthus i Sverige i oktober 2005 fick man betala 1,371m kr. I januari 2009 kunde man sälja det för 1,932m kr, en förtjänst på 40% eller 552 000, kanske 450 000 (33%) efter avgifter till mäklaren. Är det det snittköparen har upplevt de senaste 3,5 åren?

En annan husköpare, fortfarande i genomsnitt men något annorlunda tidsrymd, köpte huset i januari 2006 (1,643m kr) och sålde nyss i januari 2009 (1,733m kr), precis break-even efter en skälig mäklaravgift.

Det är lätt att förstå varför vissa fortfarande tycker att det ser bra ut; låga räntor, huspriser går alltid upp osv, medan andra, som köpt så tidigt som skiftet 2005/2006, redan ligger på gränsen till förlust (oräknat renoveringskostnader och underhåll)

Nu tror jag att alla som köpt från januari 2001 (1,084m kr för ett snitthus) och framåt ska se upp med den nominella förlusten… för att inte tala om den reala förlusten. Å andra sidan är även de senare relativa vinnare, jämfört med aktieköpare i januari 2001.

Det jag mest vill säga med det här och med grafen över huspriser i Sverige är att mannen på gatan, eller snarare ”i huset”, har fått ännu en gratischans att ta sig ur sitt hus till överpris. Om han inte gör det har jag inga sympatier när han tvingas ut på gatan. Tyvärr lär jag ändå få finansiera hans giriga spekulationer via skattsedeln i framtiden. Varför är det rätt att tvångsbeskatta mig för detta, men inte att tvångssälja husen för folk som förköpt sig?

Inga kommentarer: