Vissa fattar hur det ligger till

Det är förstås inte självklart hur börsen ska gå bara för att det är uppenbart att ekonomin är på väg långt långt ned. Jag tror förstås att de flesta inte har förstått hur låga vinsterna kommer bli och hur lite de kommer studsa upp (normalnivån i den överskådliga framtiden blir klart lägre än investerarkollektivet tror). Som en snuttefilt suger jag på kommentarerna från vissa ekonomer som målar upp domedagen bättre än jag själv kan göra. Det känns helt enkelt bra i själen även om det kanske inte är det smartaste man kan göra att läsa stödjande åsikter.

NOMURA

Richard Koo på Nomura definierar i en analys per 17 februari dagens kris som en balansräkningsrecession. Efterfrågan i ekonomin faller eftersom både företag och hushåll (måste) sparar och betalar av på sina skulder. Den enda lösningen som Koo ser är att staten måste låna och spendera för att lyfta eller upprätthålla efterfrågan. (just den här biten gillar jag inte, jag tycker inte regeringar ska lägga sig i ekonomin och i det här fallet tror jag att det bara förlänger nedgången. Det kanske kommer falla långsammare, men priser och efterfrågan ska i slutändan ned till en uthållig nivå för att bottna innan den kan växa igen. Att staten bromsar gör bara att det tar längre tid att nå dit samtidigt som man riskerar ännu mer undershooting pga deflation då förväntan om fallande priser sätter sig i bakhuvudet på invånarna)

Koo föreslår faktiskt att staten om den inte kommer på något annat riktigt snabbt sätt att göra av med pengar (infrastrukturprojekt tar för lång tid att få igång) så kan den anställa folk för att gräva hål som de sedan får fylla i igen. med tiden kan man föra över styrkan till mer och mer nyttiga och komplexa uppgifter. Åtgärden ger folk en inkomst, självförtroende och upprätthåller kompetens och samhällsanpassade vanor (dygnsrytm t.ex.).

Krig vore det allra bästa, skriver Koo, men i avsaknad av krig så finns faktiskt ingen magic bullet som kan fokusera samhället och lyfta efterfrågan.

Ett missförstånd avseende 30-talet är att bankerna ströp utlåningen. Det gjorde de faktiskt inte. Det var företag och privatpersoner som inte ville låna (av 3500 undersökta företag var det bara 13% som uppgav att de hade svårt att få lån och det var nog av riktigt goda skäl. Var 8:e låntagare har nog alltid svårt att få lån utom under bullmarknader som 2005-2006). De ville betala av på lånen istället. Visst har bankerna anammat striktare utlåningskriterier, bl.a. eftersom de inte längre kan värdepapperisera sina lån, sälja dessa vidare och ge ut nya lån, men det rör sig faktiskt framför allt om svag efterfrågan på lån.

Koo avslutar med att konstatera att för kassaflödesparitet krävs ytterligare 22% lägre huspriser i USA (dvs lika mycket till som hittills - om inte mer, det beror på mätmetod) och att befintliga åtgärdsplaner därför är totalt otillräckliga för att rädda banksystemet och efterfrågan i ekonomin. (Återigen, jag gillar inte alls hans idéer om politikerinblandning - de har lagt sig i alldeles för mycket redan och skapat dagens kris). Enligt Koo är nationalisering av flera amerikanska storbanker oundvikligt och ju längre det dröjer desto större blir skadorna på ekonomin.

Roubini

Roubini tror att processen med fallande huspriser och ökande förluster hos innehavare av husderivat, främst banker, kan leda till att en sovereign bank (vilket jag tolkar som en centralbank) kan knäckas och därmed allvarligt underminera investerares tillit till att regeringar världen över fungerar som skydd och mot huspappersrelaterade förluster.

Han befarar också att världen kan få uppleva en L-formad recession under lång tid framöver pga undermåliga åtgärder för att rätta till de grundläggande felen i ekonomin. "Den senaste tidens makrodata indikerar att de största ekonomierna inklusive Japan, USA och Europa har större problem än t.o.m. de svaga BNP- och industriproduktionssiffrorna för 4:e kvartalet visar". Konsumtion, investeringar, bostadsbranschen, anställda inom tillverkning, export och import har accelererat nedåt på sistone snarare än bromsat (tro på det senare efter en liten förbättring i ISM-index i USA kan ligga bakom börsuppgången i februari).

Jag tror inte att regeringar och centralbanker vare sig förstår vad som bör göras eller har modet att göra det. De prioriterar omval och konsensusbeslut för att minska sin personliga risk. Priset får du och jag betala medan politikerna fortsätter att smörja kråset på läktarplats. Tyvärr kan det bli en lite trist värld att leva i, även om jag nog också kan kosta på mig en oxfilé lite då och då, förmodligen ombord på en skön yacht på ett hav i behagligt klimat om mina investeringar går som jag hoppas.