Om det går riktigt illa vill jag vara först på plats

Ibland går jag runt på kontoret med en kopp kaffe och observerar mina kolleger. Då funderar jag över vad de egentligen gör om dagarna och vad jag själv bidrar med. Jag tittar in i andra intilliggande byggnader och ser tjänstemän, jurister, finansfolk, förvaltare och andra ekonomer som fikar, äter lunch, går fram och tillbaka mellan sina bås och kontor med papper i händerna. ingenting sker effektivt - samtidigt är det mesta mer värdeskapande än på de flesta andra platser i världen. Vissa av oss förvaltar pengar och gör det ganska bra, även under de senaste årens fallande aktiemarknad och volatila andra marknader, andra tillhandahåller viktiga juridiska tjänster och ytterligare andra utgör stödfunktioner åt oss alla.

På vägen hem kan jag ibland utnyttja en död minut till att tänka: Vad gör jag egentligen här? Jag är mångmiljonär i fritt placeringsbara medel och enligt de flesta definitioner gott och väl ekonomiskt oberoende. Ändå går jag till jobbet, ändå puttrar jag runt på kontoret med mitt kaffe och tror att jag har en konkurrensfördel gentemot nästan alla andra aktörer på finansmarknaden - samtidigt som jag predikar det omöjliga i just det. Mitt track record talar ett tydligt språk, men det räcker med en katastrof för att radera det. Det är inte över förrän jag lämnat branschen bakom mig.

De senaste åren har jag haft en konsekvent negativ syn på ekonomin och aktiebörserna och gång på gång fått försvara min syn mot bottenfiskande kunder, analytiker, vänner och andra som inte satt sig in ordentligt i hur ekonomin och aktiemarknader fungerar. Det är underligt vilken framtidstro det trots allt finns hos människan. Det är så många som borde vara skadeskjutna och uppgivna nu, men ändå verkar det hela tiden finnas kraft och pengar och hopp om en snar vändning.

Varför går jag då upp på morgonen och ägnar mig åt den meningslösa aktiedansen dag efter dag, år efter år när jag inte behöver, inte måste. Det enkla svaret är att jag är rädd, det lite djupare att jag fastnat i min egen vana, mitt eget hamsterhjul. Det kontemplativa svaret är att jag både vill fortsätta att upplysa och utbilda folk på marknaden men också mästra och dominera de som har fel, är dåligt pålästa eller bara inte ser hela bilden.

Just nu lägger jag fram mina idéer om fortsatt rejäl nedsida lite raljant och spjuveraktigt, men hela tiden med en ton av allvar mot de mindre vetande. Snart hoppas jag kunna lyfta fram positiva köpargument i skuggan av en vägg av oro för skeptiska, negativa och trasiga analytiker, kunder och andra. Jag tror att det dröjer ett år innan vi är där, men jag ser ändå fram emot att få vara contrarian bullish.

En annan mer långsiktig orsak till att hänga kvar som aktiv förvaltare är att ha full koll på den ekonomiska utvecklingen. Vi befinner oss i speciella tider - inte särskilt olika 30-talets USA eller 90-talets Japan. Vi kan fastna i åratal av deflation följt av hyperinflation. Om inte jag förvaltar mina egna pengar, vem ska då göra det? Och jag tror knappast att banken eller realobligationer kommer göra jobbet särskilt bra. Alltså måste jag vara kvar ett tag till, ta mitt kaffe och något gott för att få fart på blodsockret, fundera en vända till på om det kan vara dags att bli positiv närmaste halvåret och piska upp någon analytiker som inte förstått hur världen utanför hans tre small caps ser ut.