Easterlinparadoxen, att invånarna i ett land inte blir lyckligare för att landet som helhet blir rikare, samtidigt som invånarnas relativa rikedom inom landet har betydelse för individernas lyckonivå, har nu fått en rejäl tjottablängare av Stevenson och Wolfers på Wharton.
De kommer fram till att man visst blir lyckligare ju rikare man blir.
Chrystia Freeland, Financial Times, försöker i förbigående sig på en typisk analys av lyckokonceptet när hon säger att det finns andra saker som betyder något än pengar, tex att jobba som läkare eller kompositör. Vad hon missar är att OM man har tillräckligt med pengar kan man jobba som kompositör eller läkare (Hostel I, någon? eller mindre makabert: man har råd med studierna) även om man suger.
Fast, hon ska ändå ha pluspoäng för den liberala tanken att var och en måste känna efter själva vad som gör dem lyckliga och inte lita på att vetenskapsmän kan göra det åt dem.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
2 kommentarer:
Det är ett intressant ämne eftersom money makes the world go round och är det som så många människor strävar efter (jag menar, vem vill inte vara ekonomiskt oberoende?). Studier visar att det finns ett samband mellan pengar och lycka men det sambandet blir svagare eller tom. negativt ju rikare man blir. Dvs, en utblottad människa blir ju otroligt lycklig av att exempelvis få tillräckligt med pengar för att köpa mat. Då betyder ju pengar allt. Men för en ex. en miljardär betyder ytterligare en miljard inte särskilt mycket, mer än möjligtvis en marginell lyckoökning. Se "Pengar och Lycka" av Kari Nars. Var hittar man den studien du refererar till?
Jag hittar inte uppsatsen, men sök på "stevenson wolfers wharton easterlin" i Google så kommer en mängd länkar upp... tyvärr ingen direkt till deras text.
Skicka en kommentar