torsdag 6 augusti 2009

Fortfarande lång, våndas, hoppas och bjuder på min smärta

OK, så vi råkade konsumera för mycket under en period, förledda av tron på evigt låga räntor, stigande huspriser och aktiekurser. Vanföreställningen eldades på av billiga elektronikprodukter från Asien och billiga lån från Asien (privata huslån, institutionella investeringslån och statsfinansiering). Det fanns billiga lån till allt, arbete åt alla och tillgångspriserna steg.

Det visade sig sen tydligt att kalkylen var felaktig och att vi egentligen behövde spara och investera i produktivitet för att få en bättre framtid. Inte nog med det, en del av ”utvecklingen” måste backas, t.ex. huspriser och aktiekurser vilket satte strukturerade obligationer och bankernas aktiekapital i farozonen.

Normalt skulle bankerna förstatligats, städats och omnoterats och skattebetalarna ta notan, medan aktieägarna och bankcheferna förlorade allt och kunderna fick behålla sina lönekonton. Istället drog man igång sedelpressarna, räddade bankerna nästan gratis med garantier åt alla håll, staten köpte tveksamma värdepapper, försäkrade resten och finansierade alltihop med skuldutgivning som centralbanken köpte upp. Bankerna tjänar i den värsta bankkrisen någonsin MER pengar än någonsin pga alla dessa åtgärder. Svaret på för hög och oansvarig konsumtion blev inte sparande och investeringar. Det blev MER konsumtion, högre skulder, subvention av husköp, bilköp mm. Cheferna åkte inte dit ordentligt, inte aktieägarna heller, men skattebetalrna får betala en mycket större nota än de flesta förstår. Det sker i smyg, via framtida skatter, via framtida inflation, via högre upplåningskostnader efter sänkta kreditbetyg osv.

Var tror man att det ska sluta? Jag tror fortfarande att det till slut ändar i en krasch som får 2008 att blekna, men under överskådlig framtid tror jag att myndigheterna bara kommer öka åtgärderna: De måste visa att de är beredda att gå hela vägen, att bankerna aldrig ska hamna i farozonen, att skatterabatter, subventioner, låga räntor och quantitative easing kommer fortgå till jobbmaskinen är igång, deflationshotet (jfr Japan) undanröjt och under tiden kommer pengarna läcka till realtillgångar där de kanske kan behålla sitt värde, när pengarna i cirkulation blir allt fler utan att det produceras mer (det investeras ju inte och företagen skär snarare ner än bygger upp sina organisationer).

Fler pengar och färre varor = inflation (någonstans) – kanske inte i varor och konsumentprisindex på bra länge (pga arbetslöshet) men i realtillgångar som olja, guld, aktier, mark och fastigheter. Investera alltså gärna under mellanperioden, men undvik lån med rörlig ränta eller kortare bindningstid än att du hinner amortera allt innan omläggning. Skillnaden mot mitt tidigare baissetänk är att jag inte trodde att Obama, Bernanke, Geithner och andra beslutsfattare skulle köra på så hårt som de gör när de skänker pengar till bankchefer för att stötta systemet och med huvudlösa underskott och stimulansåtgärder som bara förvärrar obalanserna framöver.

Såg de inte vad som hände 2007-2008 efter förra stimulansexperimentet som startade 2001? Nu gör de samma sak igen, bara gigantiskt mycket större.

Och investerarna är med på tåget. De lärde sig 2003-2007 hur en slipsten ska dras. Det gjorde uppenbarligen inte jag, som suttit och surat med mina kortpositioner i två-tre månader, trots min initiala prognos i mars om en rejäl uppstuds.

Och nu är det riktigt spännande. Pengarna ligger på svart - för uppgång. Inte mycket, men tillräckligt för att betyda något. Huvudet däremot ligger på rött och vill bara ha rätt tillfälle att sälja, men har till slut insett eller tvingats inse eller lurats att tro att sedelpressarna kommer gå länge än och aktierna med dem.

Jag satt med dumstruten igår, kom tillbaka idag och just nu håller amerikanerna på att leka Fästa Svansen på Åsnan med mig igen. 1000 i S&P spökar och det finns definitivt gott om negativa data och överköpta aktier att rationalisera försäljningar med. Vi får se hur länge jag står ut.

Jag hoppas läsarna av bloggen lär sig av mina misstag och kanske roas en aning (inte för mycket) för den här sommaren har inte varit rolig för mig.

4 kommentarer:

Admin sa...

Jag roas inte av att läsa om andras misstag, men om jag ska vara ärlig är det skönt att även proffsens "bästa gissning" inte alltid blir rätt.

Egon sa...

Säg till om det är ngt vi kan hjälpa till med. Vill ogärna att profesionella aktörer skall hänge sig åt 'förhoppningar'.

Olof sa...

Jag menar att fler institutionella investerare har ståndpunkter liknande din.

Det är endast fyra månader kvar på året vilket har betydelse för hur placeringar kommer att göras. Det är i december som året summeras och jämförelser görs.

Peter Eek sa...

FK: Min poäng med bloggen är att visa att vi proffs som förvaltar miljarder för andras räkning också bara är människor.

En annan poäng är att visa att marknaderna är genuint stokastiska och att det krävs något annat än statiska investeringsmodeller för att addera värde till kunderna.

En del kanske blir rädda av det, andra arga, ytterligare någon blir lättad eller bara beslutar sig för att göra jobbet själv.

Det finns inget magiskt eller systematiskt som fungerar mer än periodvis. Ibland funkar köp (på dips) och behåll i 25 år. Ibland funkar sälj på uppställ i 25 år. Problemet är att man inte vet vilken period man befinner sig i.

Egon: När det gäller marknader kan vi alla alltid bara hoppas att vår analys av läget, stämningen, värderingar, prognoser, tillgång till krediter, nya uppfinningar osv visar sigg mer korrekt än andras.

Olof: Precis. Vi är alla bara människor. Vi vill försvara oss själva och våra nära och kära. Om incitamenten är de rätta ger det även långsiktigt positiva effekter för sekundära element runtomkring (dvs kunder). Korrekt uppsatt skall systemet göra att kunderna t.o.m. uppfattas som nödvändiga och primära för att uppnå vad som då känns som sekundära mål att skapa ett bra liv för sig själv.

Jag hoppas att det går bra för mina kunder och det är jag stolt över.