Jag sålde ner till neutral idag. Det kanske var en överreaktion, men det har börjat gro en kortsiktig oro i mig - en oro över alltför utbredd optimism manifesterad av marsrallyt. Q1-rapporterna kommer bli helt OK, men inte bra eller fantastiska och utblickarna möjligen försiktigt optimistiska, men hela tiden med brasklappar som kan slå hål på gryende optimism.
På lång sikt, 10 år, ser jag kampen mellan en våt lånefilt å ena sidan och teknologiutveckling och befolkningstillväxt å andra sidan. Den kampen kommer teknologiutvecklingen vinna med händerna bakbundna.
Vägen dit är lite svårare då underskott och skulder tvingar fram besparingar, höjda skatter och högre räntor. Det är inga kataklysmiska magnituder någonstans, inte ens i Grekland egentligen och absolut inte i USA.
För Greklands del t.ex. handlar det om att de gjort av med 113 kr om året när de egentligen bara tjänade 100. Lösningen är senare pension (varför inte höja den från 60 till tex 70. Livslängden har ju ökat. 60 år för 30-40 år sen är snarast som 90 idag så det är inte ens orättvist), lägre löner i den offentliga sektorn, privatiseringar och uppmuntran till entreprenörskap och handel.
Om det verkligen behövs kan staten sälja delar av sitt fastighetsinnehav (uppgår till värdet på hela statsskulden som alltså kan raderas ut över en natt i teorin) eller varför inte arrendera ut eller t.o.m. auktionera ut några sköna grekiska öar till Forbes miljardärslista. Grekland har inget stort problem, men grekerna är slappa och vill inte ge upp någonting. De känner sig "entitled" - precis som Tiger Woods sa och som amerikanerna gör, eller för den delen fransoserna, Berlusconi och hans landsmän och inte minst Sveriges ungdomar - de mest arbetslösa i västvärlden - sossarna och Djursholmsborna. Jag också förstås.
Många av oss tar mycket för givet, känner oss berättigade att inte behöva kämpa. Hela världen är en curlinggeneration - utom asiaterna just nu. Väst har inga problem att ta sig i kragen, det är bara det att vi inte riktigt har lust och därför driver vi vidare tills vi tvingas gå ur sängen och ta ett jobb.
Att minska en skuld på 100% och radera ett underskott på 10% är inte svårt alls. Jobba 15% mer bara. Minska offentliglöner, höj pensionålder, ta bort eller minska bidragen, kräv att arbetslösa söker jobb eller startar jobb eller åtminstone plockar burkar, städar och assisterar för att få mat och husrum. 15% är inget som ger upphov till armageddon, men förr eller senare har vi 200% skuld och 20% underskott och högre räntor. Då börjar kalkylen bli jobbigare - inga problem på individuell basis men kollektiv är inte lika flexibla pga att det alltid finns free riders som slackar i alla lägen.
För börsens del på kortare sikt så ser det billigt ut, men jag tvekar lite inför reaktionerna på Q1:orna samt på effekten av stimulansprogram som löper ut (husköp i USA, Feds obligationsköp, ECBs bankfinansiering) och stora obligationsemissioner (stater som Grekland och resten av PIGSen) samt bankobligationer (pga ny reglering som Basel III) för att inte tala om aktieemissioner (banker som behöver öka kapitalbasen, t.ex. via staten... som i Irland) och irlands obligationsemissioner för att finansiera köpet av de trasiga bankernas skadade bondportföljer. Vi har rapat upp den negativa sidan av kalkylen förr här på bloggen och jag har ofta viftat bort den. Nu känns det emellertid upplagt för en negativ rekyl så jag tar en paus placeringsmässigt.
onsdag 31 mars 2010
måndag 29 mars 2010
Wolfe Trahan igen
Ett utdrag ur WTs kommentar idag. De är fortsatt skeptiska och försiktiga. Jag kanske mjuknar lite i min positiva syn, men mest handlar det för mig om att undvika att följa med ner i en större korrektion. Sen vill jag nog vara med på uppsidan igen.
It is difficult for us to get excited about equities when leading indicators, arguably the most important set of data points for financial markets, look set to roll over. Across time, this development has usually led to a very different backdrop for stocks. Does this mean that the market cannot go up any further? No, of course not. It does mean, however, that the risk reward for stocks is about to change dramatically. Indeed, stocks have risen every single time since 1950 when leading indicators were rising, while they have only been up about 50% of the time following their peaks. If anything, it is always some sort of inflection point, one that provides investors with an opportunity to review their thesis.
As we see it, the debate for stocks is not about this Friday's employment report or even next month's employment report. It is increasingly about 2011 and what the year might bring for the economy in U.S. and abroad. On the international front, the one development that could make us more constructive toward U.S. equities would be to see the Asian equity markets hit new highs. This is critical since we are talking about the economies that have been the incremental growers of world GDP in the past decade. Most of these equity markets have been floundering for the past six months which is never a good sign for growth. The fact that the S&P 500 is outperforming the world equity index is troubling as this last occurred in 2007 and then before that in 2000.
The China market is one whose performance is particularly lackluster. Clearly, equities are paying attention to the re-emergence of inflation in that country. While we do not normally pay much attention to specific technical patterns in the market, technicians refer to what is currently happening to Chinese equities as the "death cross". The name alone got our attention. Essentially, it is a downside move by the 50-day moving average below the 200-day moving average. Time will only tell if this is anything significant but it is worthwhile tracking since it relates to the largest grower of the world's economy.
It is difficult for us to get excited about equities when leading indicators, arguably the most important set of data points for financial markets, look set to roll over. Across time, this development has usually led to a very different backdrop for stocks. Does this mean that the market cannot go up any further? No, of course not. It does mean, however, that the risk reward for stocks is about to change dramatically. Indeed, stocks have risen every single time since 1950 when leading indicators were rising, while they have only been up about 50% of the time following their peaks. If anything, it is always some sort of inflection point, one that provides investors with an opportunity to review their thesis.
As we see it, the debate for stocks is not about this Friday's employment report or even next month's employment report. It is increasingly about 2011 and what the year might bring for the economy in U.S. and abroad. On the international front, the one development that could make us more constructive toward U.S. equities would be to see the Asian equity markets hit new highs. This is critical since we are talking about the economies that have been the incremental growers of world GDP in the past decade. Most of these equity markets have been floundering for the past six months which is never a good sign for growth. The fact that the S&P 500 is outperforming the world equity index is troubling as this last occurred in 2007 and then before that in 2000.
The China market is one whose performance is particularly lackluster. Clearly, equities are paying attention to the re-emergence of inflation in that country. While we do not normally pay much attention to specific technical patterns in the market, technicians refer to what is currently happening to Chinese equities as the "death cross". The name alone got our attention. Essentially, it is a downside move by the 50-day moving average below the 200-day moving average. Time will only tell if this is anything significant but it is worthwhile tracking since it relates to the largest grower of the world's economy.
torsdag 18 mars 2010
Baissecase
Baisseargumenten är ganska enkla och de flesta börsintresserade kan rapa upp dem i sömnen. De viktigaste inslagen i baissecaset är nationella och privata skuldbördor samt hög arbetslöshet och alltför låga korträntor. Detta medför bl.a:
Högre långräntor när statsskulderna ska förnyas (medför crowding out av företagens obligationer, färre investeringar och lägre tillväxt)
Högre skattesatser för att minska statsskulden (medför lägre tillväxt om företagen beskattas och minskad konsumtion, vilket leder till lägre tillväxt, om löneskatter och liknande höjs)
Högre korträntor och minskad QE (billiga likviditetstillskott via banksystemet) för att normalisera räntepolitiken och minska risken för nya bubblor (aktier, fastigheter). Detta medför lägre tillväxt pga ökade finansieringskostnader för företag och privatpersoner.
Hög arbetslöshet betyder lägre privatinkomster, lägre konsumtion och mindre anledning för företagssektorn att investera eller anställa för tillväxt
Högre kort- och långräntor samt hög arbetslöshet ökar också risken för skuldspiraler som leder till personliga konkurser, företagskonkurser och statsskuldskriser. Alla dessa skeenden riskerar att leda till permanent minskad ekonomisk potential inom ett land och mellan länder.
I all enkelhet skulle man kort kunna uttrycka det som att stora delar av världen har levt över sina tillgångar och nu krävs en period med tillväxt under det normala för att återställa obalanserna. Denna låga tillväxt avspeglas även i företagens vinstutveckling och bolagens värdering på börsen. Värderingsfaktorn pressas även av placeringsalternativet obligationer i takt med stigande räntor.
Grekland är bara ett exempel på vad som kan hända när ett litet land levt över sina tillgångar och dragit på sig stora lån... dessutom under bedräglig informationsgivning till sina långivare. Grekland lånade mer än någon förstod och till en mycket låg euroränta. Egentligen skulle landet successivt fått allt högre lånekostnader och det hade kanske stoppat dem från att fortsätta. Nu blev det istället som om Sven Svensson fick låna över 100% på lägenheten och att hans levnadsomkostnader+räntekostnader motsvarade 113% av Svens inkomst. Att han i det läget blev påkommen och hänvisad till SMS-lån ökar kostnaderna ytterligare och gör situationen omöjlig om inte Sven klipper sig och skaffar ett jobb (slutar gå i pension så tidigt eller skaffar ett extra jobb, köper kläderna hos Grosshandlarn istället för på NK samt lagar maten hemma och sparar Mathias Dahlgren till speciella tillfällen)
Efter Grekland kommer Irland, Spanien, Portugal och på kö står t.o.m. England och USA med stora budgetunderskott och hög arbetslöshet och nästan bara Kina som finansierar alltihop.
Nu ska jag se på TV så jag avbryter för det en stund. Fortsättning följer... men den kommer handla om varför jag ändå är bullish.
Fortsättning kl 23.10:
Jag är positiv till aktier p.g.a. några faktorer i kombination, nämligen teknologi, populationstillväxt, brist på investeringsalternativ, politikers maktbegär (och resulterande stimulanspaket) och utgångsläge i värdering och vinster.
Egentligen är det meningslöst att göra en balansräkning på det här sättet och på den här abstraktionsnivån och ännu mer meningslöst att försöka kommunicera den i ett litet blogginlägg. Portföljförvaltarjobbet måste levas och upplevas.
Jag ägnar hela dagarna åt att läsa och bearbeta all möjlig slags information, vilken leder fram till konkreta aktieidéer och en hyggligt konkret makrobild. Men mer än en vetenskaplig lägeskarta rör det sig om intuition, ja nästan en "tro" -som jag har lärt mig att lita på. Alltså är min sanna tågordning 1) ge förutsättningar för intuitionen att jobba [läs allt jag kommer över] 2) klä resultatet i ekonomiskt sammanhängande information [Excel, anteckningar] 3) investera 4) upprepa 1-2 och se om 3) portföljen borde ändras.
Som det är nu är jag helt enkelt bullish och det klär jag i tro på åtminstone någon tillväxt och med tiden t.o.m. stark tillväxt (om flera år) pga ökad population som utnyttjar allt bättre teknologi samt fortsatt låga räntor (trots skuldproblemet) och berättigar mina köp med ettåriga vinstprognoser som är i linje med marknadsförväntningarna och längre prognoser som är minst lika bra som genomsnittet tror. Typ, nåt sånt.
Inom mig gnager dock ständigt en oro för att den stora baissen ska manifestera sig, men en mer dominerande sida säger att den redan har varit och nu har vi "bara" en wall of worry att klättra uppför, dvs många är oroliga för många, stora och välkända faktorer... men det ligger redan i kurserna.
Tillägg fredag kl 11:
Mitt viktigaste arbete görs alltid på bolagsnivå, där jag försöker förstå värdedrivarna och omvärlden (Porter, typ) för företaget och se om jag vågar tro att jag kan spå de kommande kvartalen eller året bättre än andra investerare och analytiker. Det gör jag genom att prata med alla inblandade och se hur insatta de verkar och om de faktiskt förstått investeringscaset till fullo samt jämföra mina resultatmodeller med säljsideanalytikers och vad marknaden verkar räkna med.
När jag gör detta i tillräckligt många olika branscher uppstår en makrobild som jag tillsammans med konkret makroanalys använder för att rita en större karta, få ett helikopterperspektiv på ekonomi och börs och se om det i sin tur är konsekvent med min syn på de individuella bolagen.
Jag sitter alltså inte bara med FT och Economist i knät och en kopp kaffe i handen och väntar på gudomlig inspiration. Intuitionen kräver svett och timmar och ett ständigt pusslande, letande, jämförande och diskuterande, men knappast exakta DCF-värden.
Som jag har sagt är jag också rädd för låg tillväxt, för inflation, för jordbävningar och klåfingriga analytiker, men just nu har jag större tro på uppsidan - även på lite längre sikt. Dock ska sägas att det kommer alltid rekyler på vägen. Den kan bli 5,10 eller 20 procent och det gäller att inte vara för tungt investerad då. Typ 2-3 gånger om året brukar rekylerna bli så stora att de behöver undvikas. Även om vi nyss hade en (-14% i europaindex på knappt en månad) så kan det komma en till snart. Jag tror dock inte det. Folk är för uppdaterade på baissecaset och skyddade för nedgång för det.
Högre långräntor när statsskulderna ska förnyas (medför crowding out av företagens obligationer, färre investeringar och lägre tillväxt)
Högre skattesatser för att minska statsskulden (medför lägre tillväxt om företagen beskattas och minskad konsumtion, vilket leder till lägre tillväxt, om löneskatter och liknande höjs)
Högre korträntor och minskad QE (billiga likviditetstillskott via banksystemet) för att normalisera räntepolitiken och minska risken för nya bubblor (aktier, fastigheter). Detta medför lägre tillväxt pga ökade finansieringskostnader för företag och privatpersoner.
Hög arbetslöshet betyder lägre privatinkomster, lägre konsumtion och mindre anledning för företagssektorn att investera eller anställa för tillväxt
Högre kort- och långräntor samt hög arbetslöshet ökar också risken för skuldspiraler som leder till personliga konkurser, företagskonkurser och statsskuldskriser. Alla dessa skeenden riskerar att leda till permanent minskad ekonomisk potential inom ett land och mellan länder.
I all enkelhet skulle man kort kunna uttrycka det som att stora delar av världen har levt över sina tillgångar och nu krävs en period med tillväxt under det normala för att återställa obalanserna. Denna låga tillväxt avspeglas även i företagens vinstutveckling och bolagens värdering på börsen. Värderingsfaktorn pressas även av placeringsalternativet obligationer i takt med stigande räntor.
Grekland är bara ett exempel på vad som kan hända när ett litet land levt över sina tillgångar och dragit på sig stora lån... dessutom under bedräglig informationsgivning till sina långivare. Grekland lånade mer än någon förstod och till en mycket låg euroränta. Egentligen skulle landet successivt fått allt högre lånekostnader och det hade kanske stoppat dem från att fortsätta. Nu blev det istället som om Sven Svensson fick låna över 100% på lägenheten och att hans levnadsomkostnader+räntekostnader motsvarade 113% av Svens inkomst. Att han i det läget blev påkommen och hänvisad till SMS-lån ökar kostnaderna ytterligare och gör situationen omöjlig om inte Sven klipper sig och skaffar ett jobb (slutar gå i pension så tidigt eller skaffar ett extra jobb, köper kläderna hos Grosshandlarn istället för på NK samt lagar maten hemma och sparar Mathias Dahlgren till speciella tillfällen)
Efter Grekland kommer Irland, Spanien, Portugal och på kö står t.o.m. England och USA med stora budgetunderskott och hög arbetslöshet och nästan bara Kina som finansierar alltihop.
Nu ska jag se på TV så jag avbryter för det en stund. Fortsättning följer... men den kommer handla om varför jag ändå är bullish.
Fortsättning kl 23.10:
Jag är positiv till aktier p.g.a. några faktorer i kombination, nämligen teknologi, populationstillväxt, brist på investeringsalternativ, politikers maktbegär (och resulterande stimulanspaket) och utgångsläge i värdering och vinster.
Egentligen är det meningslöst att göra en balansräkning på det här sättet och på den här abstraktionsnivån och ännu mer meningslöst att försöka kommunicera den i ett litet blogginlägg. Portföljförvaltarjobbet måste levas och upplevas.
Jag ägnar hela dagarna åt att läsa och bearbeta all möjlig slags information, vilken leder fram till konkreta aktieidéer och en hyggligt konkret makrobild. Men mer än en vetenskaplig lägeskarta rör det sig om intuition, ja nästan en "tro" -som jag har lärt mig att lita på. Alltså är min sanna tågordning 1) ge förutsättningar för intuitionen att jobba [läs allt jag kommer över] 2) klä resultatet i ekonomiskt sammanhängande information [Excel, anteckningar] 3) investera 4) upprepa 1-2 och se om 3) portföljen borde ändras.
Som det är nu är jag helt enkelt bullish och det klär jag i tro på åtminstone någon tillväxt och med tiden t.o.m. stark tillväxt (om flera år) pga ökad population som utnyttjar allt bättre teknologi samt fortsatt låga räntor (trots skuldproblemet) och berättigar mina köp med ettåriga vinstprognoser som är i linje med marknadsförväntningarna och längre prognoser som är minst lika bra som genomsnittet tror. Typ, nåt sånt.
Inom mig gnager dock ständigt en oro för att den stora baissen ska manifestera sig, men en mer dominerande sida säger att den redan har varit och nu har vi "bara" en wall of worry att klättra uppför, dvs många är oroliga för många, stora och välkända faktorer... men det ligger redan i kurserna.
Tillägg fredag kl 11:
Mitt viktigaste arbete görs alltid på bolagsnivå, där jag försöker förstå värdedrivarna och omvärlden (Porter, typ) för företaget och se om jag vågar tro att jag kan spå de kommande kvartalen eller året bättre än andra investerare och analytiker. Det gör jag genom att prata med alla inblandade och se hur insatta de verkar och om de faktiskt förstått investeringscaset till fullo samt jämföra mina resultatmodeller med säljsideanalytikers och vad marknaden verkar räkna med.
När jag gör detta i tillräckligt många olika branscher uppstår en makrobild som jag tillsammans med konkret makroanalys använder för att rita en större karta, få ett helikopterperspektiv på ekonomi och börs och se om det i sin tur är konsekvent med min syn på de individuella bolagen.
Jag sitter alltså inte bara med FT och Economist i knät och en kopp kaffe i handen och väntar på gudomlig inspiration. Intuitionen kräver svett och timmar och ett ständigt pusslande, letande, jämförande och diskuterande, men knappast exakta DCF-värden.
Som jag har sagt är jag också rädd för låg tillväxt, för inflation, för jordbävningar och klåfingriga analytiker, men just nu har jag större tro på uppsidan - även på lite längre sikt. Dock ska sägas att det kommer alltid rekyler på vägen. Den kan bli 5,10 eller 20 procent och det gäller att inte vara för tungt investerad då. Typ 2-3 gånger om året brukar rekylerna bli så stora att de behöver undvikas. Även om vi nyss hade en (-14% i europaindex på knappt en månad) så kan det komma en till snart. Jag tror dock inte det. Folk är för uppdaterade på baissecaset och skyddade för nedgång för det.
måndag 15 mars 2010
Lite baisse från en tekniker
I korthet säger WolfeTrahan att LEI är på väg att toppa ur och därmed kanske vänder börstrenden från bull till bear... som en spegelbild av mars förra året.
Från idag:
It was pointed out to us many times last week that the backbone of our thesis rests on a peak, or rollover, in leading indicators of the economy (LEIs). This is true. Interestingly, this is the exact same situation we were in a year ago when our then-bullish thesis was entirely dependent on a pick-up in leading indicators. Of even greater interest, it is the exact same series that argued for a pick-up in LEIs a year ago that are now saying they are about to rollover. While the timing of the peak is always difficult to pinpoint, most of these long-term anticipatory indicators are saying that March will mark the high-tide in LEIs.
A peak in LEIs usually presents a big challenge for portfolio managers. It is an environment prone to singles and doubles... not homeruns. In essence, there will be far less high-flyers in this environment than in years when LEIs are rising. Also, there are likely to be more dividend-paying stocks that beat the index than is typical. In the following pages, we review a long list (getting longer) of things that argue for an imminent peak in leading indicators. More importantly, we review what this development will likely lead to in financial markets. This does feel like an inflection point, and as always, time will tell.
Från idag:
It was pointed out to us many times last week that the backbone of our thesis rests on a peak, or rollover, in leading indicators of the economy (LEIs). This is true. Interestingly, this is the exact same situation we were in a year ago when our then-bullish thesis was entirely dependent on a pick-up in leading indicators. Of even greater interest, it is the exact same series that argued for a pick-up in LEIs a year ago that are now saying they are about to rollover. While the timing of the peak is always difficult to pinpoint, most of these long-term anticipatory indicators are saying that March will mark the high-tide in LEIs.
A peak in LEIs usually presents a big challenge for portfolio managers. It is an environment prone to singles and doubles... not homeruns. In essence, there will be far less high-flyers in this environment than in years when LEIs are rising. Also, there are likely to be more dividend-paying stocks that beat the index than is typical. In the following pages, we review a long list (getting longer) of things that argue for an imminent peak in leading indicators. More importantly, we review what this development will likely lead to in financial markets. This does feel like an inflection point, and as always, time will tell.
måndag 8 mars 2010
Mer bull från Nomura
Nomura i morse - gör upp med negativismen kring Grekland:
There is little doubt that the fiscal crisis in Greece has had a major impact on financial markets this year – an impact completely out of proportion to the country’s weighting in either the European economy, or its financial markets.
Last week’s announced austerity measures should bring forth more tangible support for Greece from the EU, while a successful bond auction helps too.
The feared contagion effect has not materialised, with all other Euro Area countries now able to finance themselves at or below five-year average yields.
Meanwhile, corporate yields – financial and non-financial – have continued their relentless decline, and Europe’s companies can now borrow as cheaply as they could in 2006/07.
Surprisingly, given these improvements, Europe’s stock markets continue to reflect sovereign concerns. National valuations are strongly influenced by fiscal considerations, while the underperformance of Euro Area banks stands in contrast to the strong performance of their US and some UK peers.
Financials also look lowly priced relative to cyclical stocks, yet European GDP growth remains closely tied to bank lending. It is hard to imagine an economic recovery strong enough to justify the cyclical multiples, without an improved lending environment.
Accordingly, as European stock markets recover from their sovereign induced problems, we would expect the Financials to outperform – we remain overweight in both Banks and Insurance companies.
There is little doubt that the fiscal crisis in Greece has had a major impact on financial markets this year – an impact completely out of proportion to the country’s weighting in either the European economy, or its financial markets.
Last week’s announced austerity measures should bring forth more tangible support for Greece from the EU, while a successful bond auction helps too.
The feared contagion effect has not materialised, with all other Euro Area countries now able to finance themselves at or below five-year average yields.
Meanwhile, corporate yields – financial and non-financial – have continued their relentless decline, and Europe’s companies can now borrow as cheaply as they could in 2006/07.
Surprisingly, given these improvements, Europe’s stock markets continue to reflect sovereign concerns. National valuations are strongly influenced by fiscal considerations, while the underperformance of Euro Area banks stands in contrast to the strong performance of their US and some UK peers.
Financials also look lowly priced relative to cyclical stocks, yet European GDP growth remains closely tied to bank lending. It is hard to imagine an economic recovery strong enough to justify the cyclical multiples, without an improved lending environment.
Accordingly, as European stock markets recover from their sovereign induced problems, we would expect the Financials to outperform – we remain overweight in both Banks and Insurance companies.
fredag 5 mars 2010
På väg upp, eller slår i taket?
Olja, koppar, fraktrater och index på väg upp? Risken på väg ner?
-eller slår vi snart i taket efter en omotiverad rekyl?
Jag ser det som att vi försvarat botten och på bred front vänt upp. Och det är trots stora uttag ur aktiefonder och att "neutrality" är på highs, vilket de brukar vara innan större rörelser (oftast uppåt).
-eller slår vi snart i taket efter en omotiverad rekyl?
Jag ser det som att vi försvarat botten och på bred front vänt upp. Och det är trots stora uttag ur aktiefonder och att "neutrality" är på highs, vilket de brukar vara innan större rörelser (oftast uppåt).
onsdag 3 mars 2010
Faran över?
Jag har kämpat och jag har lidit, både när det gått upp och när det gått ned. De senaste 8 månaderna har jag varit i huvudsak lång och med tiden allt längre. Det betyder förstås att jag presterat bättre och bättre per procentenhet i uppgångsperioder och allt sämre per procentenhet i nedgångar. Värst hittills var det således i januari och februari, men tack vare dynamiken ovan har de senaste dagarnas uppgång redan lyft mig och inte minst mina kunder (dock ovetande) till plus på året.
Hur kan jag, som tidvis varit utmobbad som permanegativ überbear, ha blivit så övertygat positiv under en period då Grekland sjunkit allt djupare ned i skuldträsket och smarta pengar granskat halva Europas finansiella problem allt närmare?
I ena ringhalvan har vi haft double dip-signaler från både USA och Europa (i form av jobb, hus, ISM, PMI, BNP mm), striktare penningpolitik i Kina, regleringshot från Basel (credit crunch) och inte minst fallande aktiekurser.
I den andra har jag stått med trötta bullargument som: Grekland är old news, PIGSen är inte lika illa ute som det verkar och inte alls som Grekland, svag euro är visserligen ett symptom på oro och svaghet men den är bra för exporten och exporterande bolag i hela Europa, hög arbetslöshet betyder bara att fler står redo att börja arbeta ("spänd fjäder för ekonomin") och att företagen kan hålla nere löneökningarna (lägre kostnader, högre vinster, mindre inflationshot och högre potential för tillväxt på lång sikt), teknologiutvecklingen har förstås fortsatt accelerera även 2007-2010 och ger alla tillgång till bättre verktyg och därmed ökad produktivitet. Med andra ord: alla farhågor är gamla nyheter och potentialen är högre än någonsin.
I själva verket är jag förstås inte riktigt SÅ onyanserat bullish, men i princip fungerar mitt resonemang längs de linjerna. Visst finns alltid regleringshot, skuldfällan och credit crunch som dämpande bakgrund, men jag bedömer att det är just en bakgrund inte en dominerande förgrund längre. Det var SÅ 2007-2009. Att jag var bear för länge och för tidigt är bara typiskt, liksom att alla andra nu sjunger makroanalysens och apokalyptiskt tänkandes lov EFTER att allt redan hänt och börskraschen är över.
Det kommer nog några skuldinfluerade eller stimulansexitinspirerade double-dip-sättningar med jämna mellanrum framöver, men utöver det tror jag spåret blir rakt och enkelt uppåt resten av året. Vinstprognoserna är robusta och med uppsida, värderingarna är låga redan på befintliga prognoser, räntorna är låga och kommer fortsätta vara det tills ekonomin tar fart på allvar och arbetslösheten faller. Faktum är att jag inte sett ett bättre köpläge på börsen sen 1995 (ex post kanske det var bättre 1984, 1987, 1989 eller 2003, men det kunde man inte veta just där och då. Givet allt jag vet just nu är det här det bästa... tycker jag... just nu.).
Sådärja, nu har jag stuckit ut hakan så långt det bara går : )
Hur kan jag, som tidvis varit utmobbad som permanegativ überbear, ha blivit så övertygat positiv under en period då Grekland sjunkit allt djupare ned i skuldträsket och smarta pengar granskat halva Europas finansiella problem allt närmare?
I ena ringhalvan har vi haft double dip-signaler från både USA och Europa (i form av jobb, hus, ISM, PMI, BNP mm), striktare penningpolitik i Kina, regleringshot från Basel (credit crunch) och inte minst fallande aktiekurser.
I den andra har jag stått med trötta bullargument som: Grekland är old news, PIGSen är inte lika illa ute som det verkar och inte alls som Grekland, svag euro är visserligen ett symptom på oro och svaghet men den är bra för exporten och exporterande bolag i hela Europa, hög arbetslöshet betyder bara att fler står redo att börja arbeta ("spänd fjäder för ekonomin") och att företagen kan hålla nere löneökningarna (lägre kostnader, högre vinster, mindre inflationshot och högre potential för tillväxt på lång sikt), teknologiutvecklingen har förstås fortsatt accelerera även 2007-2010 och ger alla tillgång till bättre verktyg och därmed ökad produktivitet. Med andra ord: alla farhågor är gamla nyheter och potentialen är högre än någonsin.
I själva verket är jag förstås inte riktigt SÅ onyanserat bullish, men i princip fungerar mitt resonemang längs de linjerna. Visst finns alltid regleringshot, skuldfällan och credit crunch som dämpande bakgrund, men jag bedömer att det är just en bakgrund inte en dominerande förgrund längre. Det var SÅ 2007-2009. Att jag var bear för länge och för tidigt är bara typiskt, liksom att alla andra nu sjunger makroanalysens och apokalyptiskt tänkandes lov EFTER att allt redan hänt och börskraschen är över.
Det kommer nog några skuldinfluerade eller stimulansexitinspirerade double-dip-sättningar med jämna mellanrum framöver, men utöver det tror jag spåret blir rakt och enkelt uppåt resten av året. Vinstprognoserna är robusta och med uppsida, värderingarna är låga redan på befintliga prognoser, räntorna är låga och kommer fortsätta vara det tills ekonomin tar fart på allvar och arbetslösheten faller. Faktum är att jag inte sett ett bättre köpläge på börsen sen 1995 (ex post kanske det var bättre 1984, 1987, 1989 eller 2003, men det kunde man inte veta just där och då. Givet allt jag vet just nu är det här det bästa... tycker jag... just nu.).
Sådärja, nu har jag stuckit ut hakan så långt det bara går : )
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)