onsdag 23 juli 2008

Vad vill jag

Jag vet varken vad jag har lust till eller vad jag vill själv. Hur ska jag då kunna reda ut om jag har en fri vilja öht. Jag promenerar hem i solskenet. Det känns skönt, men jag vet inte om jag vill kolla i affärer eller ta mig direkt hem, jag vet inte om jag vill åka hem för att få mer tid över till uteaktiviteter när jag väl är på plats eller promenera för att njuta av vädret. Det slutade i alla fall med att jag tog apostlahästarna (gick - för er ungdomar som läser det här)

Om jag gör precis vad jag har lust med, då har jag inget val alls eftersom jag endast följer de kemiska signaler som min kropp skickar till mig. Å andra sidan har hela min historik format den jag är idag och vilka signaler som faktiskt kommer sändas ut. Signalerna är emellertid så otydliga att det känns som en ren slump vad jag väljer så då har kanske mitt medvetna jag övertaget i alla fall. Djurs instinkter ar nog mycket starkare än deras eventuella jag medan det är tvärtom för mig.

Vad vill jag egentligen göra? Springa, träna eller läsa en bok i trädgården? I ett större perspektiv; vad vill jag göra med det faktum att jag är ekonomiskt oberoende (räntan på mina likvida medel räcker med lätthet till min nuvarande livsstil - flera gånger om faktiskt) och sen tillkommer möjligheten att nagga på kapitalbeloppet, sälja eller belåna fasta och illikvida tillgångar samt minst lika mycket till som allt föregående i företagsvärde. Just nu verkar det inte som om jag vill göra någonting med allt det här. Istället ligger fokus på "spelet", spelet med siffror: jag verkar vilja skapa så bra avkastning som möjligt för att visa att jag kan och att det går. Jag verkar vilja se spelet till dess naturliga slut och inte lämna kolleger och anställda åt sitt öde. Jag verkar ha en övertro på min egen betydelse ;)

När jag var ung kunde jag aldrig föreställa mig att jag skulle få det så gott materiellt ställt. I mina drömmar kunde jag aldrig tänka mig att hur bra jag än fick det skulle jag köpa klockor för femsiffriga belopp och bilar för sexsiffriga. Det är ju idiotiskt. Ja det är det, men kan man så gör man det tydligen - särskilt om det inte påverkar ekonomin alls. Vad jag däremot kunde tänka mig var långa stunder i hängmattan och många nätter med goda drinkar, sovmorgon varje dag och inga hemläxor. Hur blev det istället? Ansvar, ständig marknadsuppdatering, kontakt med kunder och mäklare, ytliga kontakter med hundratals människor istället för nära kontakt med en handfull vänner jag valt ut själv. Vad hände med grillfester varje dag, tid till musik, böcker och gemenskap?

Fast, det kanske faktiskt inte är det jag verkligen vill och det är därför jag springer ett varv till i hamsterhjulet. Det är ändå ganska trevligt på kontoret - ganska smarta och pigga människor att bolla idéer med och jag håller mig à jour med det mesta i världen och har tid att filosofera över hur allt hänger ihop. Det enda jag inte riktigt har tid och ork till är fest och gemenskap på fritiden och även om marginaleffekten avtar är det en skön sysselsättning för att lägga pengar på hög i ökande takt. Fortsättning följer

1 kommentar:

Anonym sa...

Det är en intressant diskussion, den om den fria viljan. Min egen ståndpunkt är ungefär som nedan.

Jag tror att det man verkligen innerst inne "vill" och jobbar mot under livet programmeras under uppväxten av andra (föräldrarna, omgivningen) i oklar symbios med den egna personligheten. En viss del är antagligen genetisk också, den som handlar om drifter.

Många människor i många olika samhällsgrupper verkar ha extremt lika viljor. Åtminstone har de, på ytan, samma materiella mål och livsstil. Samma tankesätt, ungefär, inom sin grupp. Om man nu har en fri vilja, varför vill man då samma sak som andra?

Det sociala trycket att vara som andra (att passa in) vågar jag påstå ensamt tar bort det mesta av "friheten" i viljan. Man gör sina val i livet med ständig hänsyn till andra människor. Alltså är man inte fri.

Samtidigt verkar det finnas personer som inte bryr sig om andras åsikter alls. Eller gör det?

Kanske finns det sådana som gör saker utan hänsyn till andra, men som ändå har i bakhuvudet hur andra uppfattar det de gör.