De som följt bloggen regelbundet vet att jag legat felpositionerad i mer eller mindre 12 månader i rad. Jag har nästan prickat upp-och nedgångarna perfekt… åt fel håll (även om jag faktiskt inte förlorade några pengar 2011, men jag skapade inga heller).
Först låg jag lång då jag trodde att situationen i Grekland, Japan och USA (skuldtaket) skulle lätta relativt sett och ge vidare uppgång av ren lättnad.
Sen låg jag kort då jag trodde att marknaden var mogen att ta de långsiktiga problemen på allvar, men inte hade diskonterat problemen fullt ut. Den senaste tiden har jag insett att marknaden tror på en cyklisk återhämtning och om inte det så åtminstone på att centralbanksåtgärder ska lyfta marknaden av likviditetsskäl och minskad systemrisk. Själv ligger jag lång och hoppas på att förnuftet snart ska segra.
Det går knappt att beskriva hur påfrestande det är att dagligen, på timbasis och minutvis ett helt år i sträck påminnas om sin egen ofullkomlighet av sig själv, av marknaden och av kunder. Det får en att tvivla på sig själv, på sin framtid och det känns värdelöst och pinsamt inför kunderna vilka förstås undrar vad jag håller på med.
Det stora misstaget var framför allt att vara taktiskt lång under nedgången i mitten av 2011, eftersom jag fortfarande var negativ i ett lite längre perspektiv. Att nu ligga kort känns helt rätt givet all tillgänglig information och det hade varit helt ok om jag bara inte hade slarvat bort avkastningen på långpositionen i somras. Men tyvärr lever den nuvarande kortpositionen på lånad tid pga det tidigare misstaget att vara lång. Jag behöver förstås inte tillägga att att gå lång nu, utan övertygelse, och få fel igen vore dödsstöten både för kundernas förtroende och mitt eget mentala tillstånd.
Ur mitt perspektiv hopar sig problemen för ekonomin medan aktiemarknaden glatt tuggar på uppåt. Stormmolnen vid horisonten är lika tydliga som bubblorna 1999 och 2007. Som Bob Janjuah skriver finns bubbeltendenserna i alla finansiella tillgångar från kreditspreadar och obligationspriser till BNP-tillväxt, vinstmarginaler och aktiekurser och de stödjer varandra… tills spiralen vänder. Jag fascineras över dansen kring Grekland, medan Japans skuldberg ignoreras. Till och med USAs svaga statistik på sistone och den mycket svaga rapportperioden för Q4 (trots rekordstimulanser och extremt mycket ledig kapacitet) visslas bara förbi som om det inte betyder något.
Och bullsidans hånleenden och övertygelse om sin egen förträfflighet blir alltmer illa dolda…, vilket känns så mycket mer när man själv kryper på knäna (dock med stark tro att jag har sanningen på min sida om än inte timingen). Det är tyvärr en klen tröst att de brukar ha fel och jag brukar ha rätt – för de gånger jag fått rätt är det så många som lider och klagar på att "ingen kunde veta…" att det är svårt att själv vara nöjd.
Det som händer nu är att obalanserna växer sig allt större och den enda faktorn som har potential att göra saker bättre, det privata näringslivet och företagens starka balansräkningar, undviker att investera just pga obalanserna och oansvariga politiker. Tyvärr håller jag med Mr Janjuah om att det inte går att säga när det spricker – om fem minuter eller fem år, så kanske borde jag lägga mig neutral till lång och ständigt rulla små out of the money puts som försäkring mot en krasch. Jag tror emellertid att peaken nås tillräckligt snart för att det ska vara värt att uthärda med full kortposition en stund till.
Frågan är bara vad och hur som ska vända utvecklingen – inte för att det behövs något specifikt, men i alla fall… Det konstiga är att det inte behövs något för att lyfta marknaden dag efter dag heller, trots hoten i form av synkroniserad recession i västvärlden i kombination med historiskt ansträngda balansräkningar hos individer, stater och centralbanker.
Marknaden (EuroStoxx50) har stigit med en tredjedel sedan botten i september, med en fjärdedel sedan botten i november och vi är tillbaka på nivån för februari 2008 (ett halvår innan Lehman Brothers). Uppgången de senaste 3-6 månaderna har skett samtidigt med ökande obalanseroch risker i realvärlden, men på aktiemarknaden har volatiliteten nästan försvunnit helt. För mig är det en gåta, för jag kan inte se hur aktiemarknaden kan ha spanat in att ekonomin snart blir bättre. Dels har aktiemarknaden blivit mycket mer kortsiktig, dels finns det inget bättre runt hörnet – tvärtom väntar recession och vinstfall.
Lidandet fortsätter, men jag hoppas att någon annan kan ta över min stafettpinne för jag har hållit den alltför länge.
