De som följt bloggen regelbundet vet att jag legat felpositionerad i mer eller mindre 12 månader i rad. Jag har nästan prickat upp-och nedgångarna perfekt… åt fel håll (även om jag faktiskt inte förlorade några pengar 2011, men jag skapade inga heller).
Först låg jag lång då jag trodde att situationen i Grekland, Japan och USA (skuldtaket) skulle lätta relativt sett och ge vidare uppgång av ren lättnad.
Sen låg jag kort då jag trodde att marknaden var mogen att ta de långsiktiga problemen på allvar, men inte hade diskonterat problemen fullt ut. Den senaste tiden har jag insett att marknaden tror på en cyklisk återhämtning och om inte det så åtminstone på att centralbanksåtgärder ska lyfta marknaden av likviditetsskäl och minskad systemrisk. Själv ligger jag lång och hoppas på att förnuftet snart ska segra.
Det går knappt att beskriva hur påfrestande det är att dagligen, på timbasis och minutvis ett helt år i sträck påminnas om sin egen ofullkomlighet av sig själv, av marknaden och av kunder. Det får en att tvivla på sig själv, på sin framtid och det känns värdelöst och pinsamt inför kunderna vilka förstås undrar vad jag håller på med.
Det stora misstaget var framför allt att vara taktiskt lång under nedgången i mitten av 2011, eftersom jag fortfarande var negativ i ett lite längre perspektiv. Att nu ligga kort känns helt rätt givet all tillgänglig information och det hade varit helt ok om jag bara inte hade slarvat bort avkastningen på långpositionen i somras. Men tyvärr lever den nuvarande kortpositionen på lånad tid pga det tidigare misstaget att vara lång. Jag behöver förstås inte tillägga att att gå lång nu, utan övertygelse, och få fel igen vore dödsstöten både för kundernas förtroende och mitt eget mentala tillstånd.
Ur mitt perspektiv hopar sig problemen för ekonomin medan aktiemarknaden glatt tuggar på uppåt. Stormmolnen vid horisonten är lika tydliga som bubblorna 1999 och 2007. Som Bob Janjuah skriver finns bubbeltendenserna i alla finansiella tillgångar från kreditspreadar och obligationspriser till BNP-tillväxt, vinstmarginaler och aktiekurser och de stödjer varandra… tills spiralen vänder. Jag fascineras över dansen kring Grekland, medan Japans skuldberg ignoreras. Till och med USAs svaga statistik på sistone och den mycket svaga rapportperioden för Q4 (trots rekordstimulanser och extremt mycket ledig kapacitet) visslas bara förbi som om det inte betyder något.
Och bullsidans hånleenden och övertygelse om sin egen förträfflighet blir alltmer illa dolda…, vilket känns så mycket mer när man själv kryper på knäna (dock med stark tro att jag har sanningen på min sida om än inte timingen). Det är tyvärr en klen tröst att de brukar ha fel och jag brukar ha rätt – för de gånger jag fått rätt är det så många som lider och klagar på att "ingen kunde veta…" att det är svårt att själv vara nöjd.
Det som händer nu är att obalanserna växer sig allt större och den enda faktorn som har potential att göra saker bättre, det privata näringslivet och företagens starka balansräkningar, undviker att investera just pga obalanserna och oansvariga politiker. Tyvärr håller jag med Mr Janjuah om att det inte går att säga när det spricker – om fem minuter eller fem år, så kanske borde jag lägga mig neutral till lång och ständigt rulla små out of the money puts som försäkring mot en krasch. Jag tror emellertid att peaken nås tillräckligt snart för att det ska vara värt att uthärda med full kortposition en stund till.
Frågan är bara vad och hur som ska vända utvecklingen – inte för att det behövs något specifikt, men i alla fall… Det konstiga är att det inte behövs något för att lyfta marknaden dag efter dag heller, trots hoten i form av synkroniserad recession i västvärlden i kombination med historiskt ansträngda balansräkningar hos individer, stater och centralbanker.
Marknaden (EuroStoxx50) har stigit med en tredjedel sedan botten i september, med en fjärdedel sedan botten i november och vi är tillbaka på nivån för februari 2008 (ett halvår innan Lehman Brothers). Uppgången de senaste 3-6 månaderna har skett samtidigt med ökande obalanseroch risker i realvärlden, men på aktiemarknaden har volatiliteten nästan försvunnit helt. För mig är det en gåta, för jag kan inte se hur aktiemarknaden kan ha spanat in att ekonomin snart blir bättre. Dels har aktiemarknaden blivit mycket mer kortsiktig, dels finns det inget bättre runt hörnet – tvärtom väntar recession och vinstfall.
Lidandet fortsätter, men jag hoppas att någon annan kan ta över min stafettpinne för jag har hållit den alltför länge.
4 kommentarer:
"Själv ligger jag lång och hoppas på att förnuftet snart ska segra."
Det ska förstås vara "kort"
ok, det här med volatiliteten är för mig också en gåta och jag köper kontinuerligt kortpos. men jag tvekar lite nu med att ta ett rejält tag, jag börjar bli konfunderard av styrkan i uppgången, sinuskänsla precis som tidigare men tycker ända att riskerna överväger men en fråga skulle jag vara glad om du kunde bena ut:
VAD TUSAN ÄR DET EGENTLIGEN MARKNADEN DISKONTERAR NU.
Är det kraftig inflation man diskonterar eller kännser sig marknaden nu trygg på att ecb ingriper "no matter what"?, och att man kanske var tvungen att "testa" det? Annorlunda uttryckt: vad händer om ecb, alternativt om marknaden förväntar sig att ecb, gång på gång, likt fed, skulle pumpa in pengar på marknaderna? KAN det inte gå ned då? Centralbankerna har ju varit en blankares mardröm men det är ju svårt att se vilken långsiktig nytta de gör, annat än att öka risken för inflation.
En annan sak, jag utgår ifrån att bankerna nu kan köpa krisbonds och låna billigt med dessa som pant, så långt är det väl riktigt? Men nånsatans läste jag nåt som jag tolkade som att de även kan köpa aktier och använda som pant, men det är väl inte möjligt??? Jag menar, hur bubbligt har draghi tänkt att skapa det. Har de tänkt att köra ett chickenrace mot alla pessimister med inflationshotet som vapen?
Alltså hur högt kan börsen gå på kapitalinjektioner, kan det gå upp 25% på två månader utan att marknadsaktörerna börjar rodna? Alltså vad är, riskten för ecb-stöd beaktat, värstascenariot (på ett halvårssikt) för de som har kortpositioner?
Jag tror att marknaden diskonterar att vi undviker deflation och istället får se måttlig tillväxt.
På längre sikt diskonteras också relativt hög inflation vilket syns i inflationsskyddade obligationer, men absolut inte några problematiska nivåer. Det betyder en god nominell tillväxt vilket funkar som smörjmedel för ekonomin och en boost för tillgångspriser. Bolagens resultatr'kningar är ju nominella, inte reala.
Kort sagt diskonteras en slags Goldilocks, givet den tuffa miljön (i förbigående så bygger tex Greklands paket på att BNP ska växa realt med 2,2% om året 2015-2020 utan hög- eller lågkonjunktur på vägen. Sniffar prognosmakarna lim?).
Fast om Goldilocks uppfylls så finns fortsatt uppsida, särskilt om något år med denna GL light följs av successivt bättre tillväxt.
Det man missar är att tillväxten redan 2012 ser ut att missa målet rejält och det finns inga fiskala kranar att vrida på längre, bara monetära. Det leder till gradvis missallokering av kapital och successivt lägre produktionskapacitet, dvs lägre och lägre potentiell BNP-tillväxt.
Hur högt det kan gå kan jag inte svara på, men 18-månadersperioden oktober 98-mars 00 då S&P steg 70% kanske kan utgöra en ledtråd för hur långt en redan trasig och övervärderad marknad kan gå efter ett varningsskott (Asien, Ryssland LTCM 1998)
Det låter tufft med risk för sån uppsida, men man frågar sig ju om det inte kommer några ordentliga rekyler i alla fall.
Tittar man bakåt sen 2008 känns det ändå som att hade klarat av att växa länge om det inte varit för alla avbrott. Anta att ecb och fed gett sig tusan på att elda på detta även i förebyggande syfte, dvs att de inte bara skulle agera i nån sorts krisläge, utan verkligen öser på (vi antar dock att de slutar om vi ser ordentlig inflation, inte bara rädsla) . Nu tror inte jag det, jag tror man "sabbar" det på vägen (dvs slutar för tidgit plus sannolikt konflikter mellan politiker) men tänk OM. Har kortpositioner nån chans då? Kan man verkligen föreställa sig ett scenario där "fängelsekunden" rymmer inför en kanonad av skott från "vakter" (skuldproblem m.m.) men skyddad men en "skyddsväst" (ecb, fed, stödpaket m.m.). Kan man uppnå "escape velocity" eller är gravitationen (sträckan för lång) för detta ens då?
Den stora knäckfråga blir kanske när ecb drar i handbromsen, för tidigt skulle jag tro men tänk om inte....
Vi kanske befinner oss i samma situation som efter qe 2010
Sen tror jag att qe på sikt bidrar till obalanser och allokeringseffektivitet men det är kanske inte mycket av en tröst i det korta perspektivet. Usch, sa du 70%. Kan du inte skriva lite om bakgrunden då 1998, räknar du föresten från nån tillfällig eventuell botten då, efter tex asienkrisen då eller?
Om du skulle ikläda dig bull-kläderna, och måla upp ett 70%-scenario, måste du använda mycket fantasi då eller menar du att det realistsiskt går att motivera?
En sak som konfunderar mig är många storbolags fina vinster, kan dom verkligen få behålla dessa i en ny eventuell uppcykel, borde dom inte vara frestade att bygga ut kapacitet om osäkerheten släpper, vissa tjänar ju hutlöst mycket pengar.
Skicka en kommentar