Trött på floskler

I morse var jag trött när jag gick upp trots att jag sovit lika länge som jag brukar. D-vitaminbrist? Det kanske är dags att börja knapra piller igen i väntan på våren?

På morgonmötet drabbades jag av en frånvarandekänsla, en alienering, ett ointresse för våra diskussioner om världen och marknaden. Jag kände bara att de andra oförtrutet pratade om marknaden som om de visste vad som drev den, om världen som om de hade en aning om vad som kommer hända och hur det kan påverka marknaden trots att vi alla bevisligen haft så fel så länge.

Jag uttrycker mig också ofta som om det både finns sanningar och att jag har lite koll på vilka dessa är - inte minst här på bloggen. Ibland slås jag ändå mer än annars av hur meningslöst det är. Just nu diskuterar vi saker som valet av ordförande till USAs centralbank och vad som kommer hända med penningtryckandet och vad det i sin tur får för effekt på tillväxt, aktier och räntor. Vi pratar om det tyska valet, om det förestående kriget i Syrien och hur allvarligt och utdraget det eventuellt blir, vilka länder som kan dras in och förstås huruvida riskaversion eller stimulanseffekten kommer överväga för ekonomi och börs. Vi pratar om skuldtaket i USA och om det kan vara så att ett krig gör det enklare att lyfta skuldtaket. Vi pratar om valutakrisen i Indien och om lånetillväxten i Kina är tillräcklig för att upprätthålla minst 7,5% BNP-tillväxt framöver. Vi pratar om hur den amerikanska husmarknaden tappar tempo.

Vi pratar däremot nästan inte alls om läckorna i Fukushima. Vi pratar absolut inte om t.ex. jordbävningar, meteoritnedslag, kollapsande pyramidspel, dåliga student- och billån i USA, svenska huspriser eller för den skull västvärldens och Japans totala skuldbördor. Vi pratar inte heller om USAs framtida ofinansierade budgetproblem i form av pensioner, hälsovård mm.

Vi pratar om att nu tar det fart igen, om att arbetslösa får jobb igen, kan låna mer och konsumera mer och att företagen därmed producerar mer, anställer fler, investerar mer. Vi pratar om att aktier är rimligt värderade, om att de ska upp mycket om den positiva ekonomiska spiralen tar fart - uppnår uthållig "flykthastighet". Ekonomer svänger sig ofta med uttryck lånade från fysiken för att få flumteorierna att låta vetenskapliga. Vi har förstås egentligen ingen aning om vad som sker eller kommer att ske; vi bara extrapolerar från en suddigt "nu" till ett något mindre suddigt närliggande "senare" och struntar i den riktiga "framtiden".

Just "nu" är Europakrisen över, banksystemet säkert, Japans statsskuld på snart 250% av BNP bortglömd. "Senare" gissar vi att vinsterna har stigit lite, att värderingsmultiplarna bibehållits, att aktier därmed stigit. Innan dess gissar vi att den nuvarande "korrektionen", dvs den lilla, kontrollerade nedgången som varat i några veckor förlängs precis lagom så vi kan köpa lite billigare än idag men utan att behöva bli rädda att nedgången skapar oro som föder sig själv och skickar ner marknaden på allvar.

Jag hatar det.

Det är meningslöst.

Marknaden och det ekonomiska systemet är enligt alla objektiva mått helt utom kontroll. Problemet som gör att omstarten dröjer är att alla styrande har all anledning att försöka få systemet att hålla bara en liten stund till. Man sparkar burken framför sig på vägen, men man blir aldrig av med den.

Innan det rasar på allvar, som 2002, som 2008 så kan jag helt enkelt inte investera på ett rimligt och normalt sätt. Att köpa aktier nu är som att plocka småmynt framför en ångvält. Det kan mycket väl gå bra. pengarna ligger på gatan. Det är gratis, känns bra, man har gott sällskap, det är kul, men så plötsligt fastnar fingrarna och risken är att man blir av med hela armen eller ännu värre. I den miljön kan jag bara inte fungera som investerare. Det är inte rätt mot mig och inte mot mina kunder. Jag komme rinte hålla på med det här mycket längre. 1 år, max 2.

Eller så ordnar det sig om jag äter mer D-vitamin. Och om det kraschar förstås... givet att jag inte just då gett upp och anslutit mig till myntplockarna.