Angående Kinas stimulansprogram...

För det första rörde det sig om totalt 1tn CNY öer 5 år vilket motsvarar så lite som 0,4% av BNP per år

För det andra var mycket redan igång och planerat sedan tidigare så tillskottet är mycket lägre, kanske 0,2% per år.

För det tredje räknas tillväxttillskottet bara första året, sedan ingår aktiviteten i basen och ger noll tillväxttillskott om det bara bibehålls på samma nivå.

Many of the projects were already approved in the time frame March to August. Some of the projects were already part of 5-year or other long-term plans. That means the net impact of the stimulus will be significantly less than the headline number. The timing of the announcement was perfect, with very bearish sentiment in the steel, cement and construction machinery industries in China, and may help reverse the current destocking trend in steel

Korträntorna faller fortfarande

En liten not bara angående stimulanser och eventuell exit från detta. Korträntorna i världen faller fortfarande (snittet av korträntor i världens centralbanker). De står alltså inte bara stilla eller för den delen höjs. USAs ekonomi är normalt dubbelt så känslig för globala korträntor som för sin egen.

Ekonomisk policy har sin största effekt efter 6-12 månader så det är om ett år som vi får se stigande positiva effekter av dagens ökande globala monetära stimulanser.

Sen får vi inte glömma att dagens paket innehåller så mycket mer än korträntan så det är inte självklart att det blir så positivt som ovan anger.

Pengar på väg in i marknaden eller inte?

Goldman konstaterar i sitt morgonbrev idag att "hedgefonder har fortsatt att öka sin långesponering under rallyt, men fortfarande inte är långa nog". I samma andetag påpekar g.s. också att "investerarnas skepsis dock tilltagit de senaste dagarna".

Som vanligt kan man inte dra några slutsatser av enstaka datapunkter eller ens enstaka informationsområden. Nu är jag dessutom [har blivit] long biased och kan inte hindra att mitt undermedvetna söker stödjande information, men jag tycker ändå att Goldmans information låter mer bra än dåligt för mitt case. Det viktiga i slutänden blir nog emellertid att följa med marknaden nedåt när väl Goldman pekar med hela handen och säger åt sina kunder att sälja. För ned ska det förr eller senare, men tills vidare kör jag stimulansspåret uppåt (hygglig tillväxt med hög arbetslöshet, låga räntor och fortsatta stimulanser).

Hong Kong hjälper till

Hong Kong steg plötsligt 2,5 procent på några minuter i morse sedan Kina meddelat att de ska utöka ramen för utländskt A-aktieägande, även kallat QFII.

Det här tolkar jag som att Kina tycker korrektionen på aktiemarknaden gått tillräckligt långt och då slänger man in ett stöd. Jag gillar det inte och jag gillar inte kinesiska metoder ö.h.t., men det styrker min tes att myndigheter världen över tänker stimulera tills även den svagaste länken håller och det innebär att allt annat överstimuleras, t.ex. aktier. Dåligt på sikt, bra i närtid. En del pratar om att kissa i byxorna, men jag har aldrig köpt första delen om att det skulle vara skönt ens då.

Är det på riktigt nu?

Is this NN for real?

Nyss frågade sig alltfler om uppgången var här för att stanna, nu frågar samma personer om nedgången på marknaden är på allvar.

Jag är lite trasig för tillfället, vilket torde ha framgått av inlägg och inläggsfrekvens. Jag är fortfarande marginellt lång och har således lyckats följa upp en för tidigt avbruten lång och därefter en misslyckad kortposition med en misslyckad långposition och sånt sliter på psyket. Dock gäller att: volymerna är låga under nedgången vilket minskar betydelsen och att tidigare analys gäller avseende stimulanser och aktierörelser. Ekonomin är fortfarande svag och återhämtningen tveksam. Därmed kommer stimulanserna fortsätta och pengarna läcka över till aktier när de inte sätts i arbete i realekonomin.

Jag gillar inte att ha fel och jag hatar när felen kostar pengar och jag mår extra dåligt när det gäller andras pengar. De här egenskaperna har gjort mig till en lyckad förvaltare, men också en privatperson som ibland mår sämre än jag kanske förtjänar. Jag har 4 supermånader och 4 halvtaskiga månader bakom mig i år och totalt sett ett godkänt resultat, men ändå känner jag mig nästan kriminellt dålig. Nåja, i det här yrket är det bara att bita ihop, låta ens sociopatiska sida ta över och kallt beräkna risk/reward framöver oaktat track record bakåt.

Jag räknar med att makrotalen blir halvbra framöver. Riktigt bra tal och fortsatt V-form på IP, PMI, BNP mm vore inte bra för då riskerar stimulanserna att minskas och t.o.m. styrräntorna att höjas. Dessutom skulle det betyda att jag haft fel i min analys av det ekonomiska läget (deleveraging, ökat sparande, minskad vilja till konsumtion) och det skulle svida i själen. Rapportperioden för Q3 och Q4 blir spännande: Siffrorna borde bli lite tveksamma, men fortfarande med mycket god kostnadskontroll och inte minst fantastiskt mycket bättre än Q3-Q4 förra året. Lite (eventuellt överdriven) optimism inför 2010 kanske också smygs in i bolagens Utsiktskapitel och driver på kurserna uppåt.

Lösa anteckningar om arbetslöshet

Arbetslösheten kommer fortsätta att öka, sannolikt över de 11-12% ekonomer nu pratar om. Problemet är det låga flödet från arbetslöshet tillbaka till arbete. Antalet veckotimmar är rekordlågt och antalet deltidsarbetare (nästan) rekordhögt på 7% av arbetsstyrkan och snabbt ökande.

Ökad produktion kräver bara extra timmar av dessa medan arbetslösa inte får någonting. Samtidigt ökar arbetsstyrkan med populationen och senarelagd eller avbruten pension.

De arbetslösa köper färre hus, defaultar på sina lån och konsumerar mindre. Andra håller igen på sin konsumtion för att undvika samma öde.

Med tiden blir de arbetslösas kompetens allt mer obsolet och irrelevant och ekonomins kapacitet även vid full sysselsättning minskar

Den minskade ökningen i arbetslöshet ovan är dessutom bara tillfälligt driven av stimulanspaket. Nästa år klingar stimulanseffekten av successivt och är t.o.m. negativ jämfört med i år.

Är du bullish ännu?

Alla de här indikatorerna tuffar på uppåt. De var inte helt dåliga på att markera vändningen uppåt i början på mars. Alla bottnade på något sätt innan eller långt innan aktiemarknaderna och gav gott om tid (för gott?) att fundera på köpläge. De, tillsammans med 10-årsräntan i USA hade också en viktig del i att få mig att köpa i början av mars.

Alla indikatorerna säger fortfarande Köp, utom möjligen Baltic Dry (kol- och malmtransporter). 10-åringen säger likaledes Köp, om man fortsätter att tycka att ju högre ränta desto mer signal på tillväxt (snarare än risk för lånekris och fallande huspirser med efterföljande deleveraging).

Jag börjar känna mig lite sliten efter två månader med en liten kortposition på, i strid med en stigande marknad, gröna skott, stimulanspaket mm.

Jag har inga extra argument att komma med. Jag tror att det är en fälla, en falsk studs, driven av ohållbara stimulanser, men även jag börjar bli lite osäker. Kan världen lyfta sig själv i håret? Kan man skapa välstånd med penningtryckerier?

Nej, svaret är nej, men marknaden kan vara irrationell längre än jag kan stå ut med negativ performance. Och: kanske kan tillräckligt med pengar lyfta priset på allt så de enda förlorarna är de som inte äger tillgångar. Man gör en förmögenhetsomflyttning från sparare till slösare "för allas bästa", med allt vad det betyder för Moral Hazard i framtiden.

Jag ligger ändå fortsatt lite kort, surrad vid masten som någon kallade det. Ni som följt mig kanske börjar ge upp, kanske borde ge upp, men jag ger inte upp mig själv (förrän jag gör det ; ).

Österrikiska skolans syn på stimulanspaket

Här är en länk till Mark Thorntons artikel om stimulansåtgärdernas skadliga effekter och vad man borde göra istället.

Precis som jag befarar han att vi kan ha många svaga år framför oss p.g.a. 1. finanskrisen och 2. myndigheternas svar på krisen

Goldilocks uppgång och fall

Finansbubblan 1982-2007
Under den nyligen avslutade (förhoppningsvis) finansbubblan som varade i omkring 25 år (1982-2007) var den ekonomiska volatiliteten ovanligt låg, kanske som en följd av centralbankernas arbete, kanske som en effekt av globalisering och tillväxt i emerging markets. Oavsett orsakerna blev följden successivt en allt lägre riskaversion och fallande räntor.

Låga räntor och en upplevd lägre risk ledde båda två till en ökad vilja att utnyttja lån i allt högre grad. Effekten förstärktes samtidigt av avreglering av finansindustrin.

Bankerna lånade ut allt mer i förhållande till sitt Eget Kapital. Dessutom värdepapperiserades lånen eller hanterades vid sidan av balansräkningen. På så sätt kunde bankerna skapa allt högre vinster i finanssektorn och också nyttja dessa till ytterligare ökad utlåning. Förutom bankerna skapades gradvis ett skuggbanksystem av hedgefonder, Private Equity-bolag mm som spädde på utbudet av lån.

Låga räntor (en följd av lägre riskuppfattning och utbudet av lån) gjorde att konsumenter lånade till hus, bilar, resor, aktier mm. Priserna på de lånefinansierade tillgångsköpen (fastigheter och aktier) steg och förhöjde ytterligare känslan av välstånd och trygghet och minskade därmed benägenheten att spara. Istället lånade man ännu mer till kapitalvaror och konsumtion.

Minskat sparande och ökat lånande innebar att företag kunde sälja mer utan att betala motsvarande mer i lön, varför företagsvinsterna som andel av BNP ökade (högre marginaler helt enkelt). De låga räntorna underlättade också företagens investeringar och kapitalets övertag över arbetskraften (understött av Kinas urbanisering och merkantilism som skapade och exporterade desinflation) så att lönerna faktiskt också hölls låga samt priserna på konsumtionsvaror.

Till råga på allt bidrog globaliseringen till ytterligare vinstökning genom ökade volymer, effektiva leveranskedjor, lågkostnadsproduktion och skalfördelar. Och för bankernas räkning medförde ökad valutahandel, obligationshandel, aktiehandel, M&A-aktivitet, hus- och bilfinansiering mm ytterligare högre vinster.

Goldilocks
Så långt gav alltså stabila ekonomier under centralbanksparadigmet och upplevd trygghet upphov till lägre räntor, ökat utbud och efterfrågan på lån, större företagsvinster och minskat sparande - och som en extra bonus stördes inte bonanzan av inflation eftersom löner och priset på konsumtionsvaror hölls nere (av Kina och kapitalet). Det var denne den bästa av världar som kallades "Goldilocks".

Goldilocks funderade så bra att det som lett fram till situationen fick en turboeffekt - riskerna upplevdes som ännu lägre samtidigt som inflationen och räntorna föll ytterligare och tillgångspriserna (aktier, bostäder) gick upp ännu mer.

Search for Yield
De låga räntorna gav ovanpå alltihop upphov till en jakt på avkastning där investerare var beredda att investera i nästan vad som helst - det var ju i alla fall bättre än räntan. Dessutom verkade alla investeringar riskfria (köp alltid på nedställ var det allmänna rådet under perioden 1982-2007) så det var inte så noga att kolla upp det finstilta eller underliggande risker i en investering. Och när det gällde bostäder var nästan alla överens om att de inte kunde falla i pris, åtminstone inte sett över en hel 12-månadersperiod.

Subprime
Kombinationen av inställningen till risk, avkastning och bostadspriser, tillsammans med Bill Clinton-administrationens önskan att ge alla del av den amerikanska drömmen, ledde till subprimelånen. Clinton lagstiftade att alla skulle ha rätt att låna till ett hus, oavsett fast inkomst eller inte, kredithistorik mm. Lån till personer som normalt inte skulle fått lån kallades politiskt korrekt "sämre än det bästa" eller helt enkelt "subprime". Andra namn var LIAR eller NINJA loans, efter förkortningarna som anspelade på frånvaron av tillgångar, jobb och inkomst samt lögner om desamma. 2007 hade en större andel av befolkningen än någonsin äganderätt till sin egen bostad - en onaturligt stor andel av befolkningen skulle det visa sig...

LÖGN-lånen buntades ihop till korgar (CDO) som delades upp i delar av hög säkerhet (t.ex. AAA) och låg säkerhet (t.ex. BB) och såldes till institutioner på jakt efter avkastning (alla man kan tänka sig; försäkringsbolag, kommunpensionskassor, hedgefonder osv). De sämre delarna av buntarna slogs i sin tur ihop (CDO^2) och delades upp i bra och dåliga delar. Plötsligt hade man ett instrument som byggde på lån till "a nigger with a straw hat" utan jobb där man valt ut de sämsta delarna av dessa värdelösa högrisklån och sen skurit den bästa biten av skiten. Processen gjordes ofta om ytterligare en gång (CDO^3) och ingen kunde lista ut vad risken egentligen var med ett sådant värdepapper eller för den skull ta reda på vem som ägde dem. Institutionerna som beviljat lånen hade för länge sedan släppt kontakten med både lånepappren och låntagarna och njöt bara av de avgifter de tjänat på processen och investerade en del av vinsterna i lobbyverksamhet för att säkra politikernas stöd.

Bubblan spricker
Till slut var systemet spänt till bristningsgränsen. Det fanns maximalt med lån på alla nivåer i systemet och allt hängde på huspriserna, räntan och jobbsituationen. Minsta nedgång i huspriser eller uppgång i ränta eller erbetslöshet skulle starta en dominoeffekt där bricka efter bricka föll i ökande takt och till slut rev ner hela Goldilocks och systemet med höga lån, lågt sparande och stigande tillgångspriser.

Deleveragingprocessen är välrepeterad: Några subprimelåntagare kunde inte längre serva sina lån, inte ens efter flera förlängningar, negativa amorteringar (dvs ökat lån för att serva räntan) mm. De fick lämna in nycklarna och långivaren skickade ut bostaden på marknaden. Detta pressade priset och nästa låntagare fick problem (kanske var han mitt i ett bostadsbyte eller en skilsmässa eller blev arbetslös) när han måste sälja huset till ett lägre pris än förväntat. Ytterligare hus kom ut på marknaden och prisfallet tilltog. Dessa defaults medförde förluster för innehavarna av CDO:er och inte minst för de som garanterat CDO:ernas värdebeständighet eller hade köpt andra derivat med koppling till olika huspapper.

En negativ spiral av fallande huspriser och stigande arbetslöshet
Bankerna hade klantigt nog behållit ganska mycket av dessa papper och gjorde förluster som både minskade deras utlåningskapacitet och -vilja samt gjorde andra banker tveksamma till att göra affärer med nämnda förlustbanker. När interbankverksamheten således stannade av fick vanliga företag svårt att finansiera sin dagliga verksamhet (rörelsekapital, transportfinansiering, brygglån mm) och tvingades säga upp personal, precis som bankerna som måste spara och säga upp personal efter sina stora förluster och minskad aktivitet inom bland annat subprime och CDOs. Stigande arbetslöshet tvingade fram ytterligare bostadsdefaults och ännu fler hus på marknaden med ytterligare fallande priser som följd, mer defaults, mindre konsumtion, fler uppsägningar även hos vanliga företag osv.

Stimulans har brutit spiralen
Den här negativa spiralen har nyligen (tillfälligt) brutits genom en ofattbar stimulansåtgärd i form av låga räntor, lånegarantier, skattesänkningar, och fiskala paket.

Frågan är vad som är diskonterat... och oavsett vad som är diskonterat och motiverat på lite längre sikt.. vad som kan väntas på kortare sikt. Det är mycket svårare att säga och uppenbarligen är min tajming off just nu så ni borde ändå inte lyssna på mig. jag kan bara säga att aktier går upp och de går ner. Nu har de gått upp mycket och ganska länge (>2 månader) och kan under alla omständigheter uppvisa en rejäl negativ rekyl oavsett var de ska i slutändan. Dessutom räknar jag ju med att slutmålet är mycket längre ned varför jag gärna satsar vidare på att det snart vänder ned både på kort och lång sikt.

Slutstationen
Det ekonomiska maskineriet är allvarligt förändrat jämfört med under bubbelåren; produktionskapitalet är felriktat (mot hus vi inte vill ha eller behöver, mot iPods vi egentligen inte har råd med, mot bilar vi verkligen har för många av för att inte tala om mängden bankanställda och husmäklare osv) och behöver ställas om, men arbetskraftens specialisering och trygghetssystemet försvårar omställningen och gör att ekonomins medelsiktiga potential är mycket lägre än förr.

Ett nytt paradigm med lägre lånevilja och utlåningsvilja, med lägre kapacitet för lån och utlån pga högre arbetslöshet och krav på ökad kapitalbas hos bankerna och skuggbanksystemets död samt ökad sparvilja gör att omsättnings- och vinstpotential blir lägre än förr, när lån drev fram mer omsättning än lönerna motiverade. Nu verkar systemet åt andra hållet med vilja att betala ner sina lån och öka sparandet med minskad konsumtion som följd. Företag och banker har därmed en väsentligt lägre vinstpotential än under bubblan.

Framtida vinstpotential är väsentligt lägre än under bubblan
Framtida toppvinster kommer inte nå upp till toppåret 2007, inte ens till den underliggande potentialen för 2007 eftersom en del jobbmöjligheter permanent försvunnit inom finans, elektronik, fordon och bostäder. Dessutom kommer de närmaste årens vinster hållas nere av nedskrivningar, kreditförluster och neddragningseffekter just när sparandet ökar mot sin uthålliga nivå. När vi närmar oss ett normaltillstånd om några år kommer sedan som sagt vinstpotentialen vara lägre än förr.

Enligt Morgan Stanley var vinsterna förrförra året omkring 75 procent över trend och nu förstås långt under trend. Många gör misstaget att tro att det är den gamla vinsttoppen som är målet snarare än trendlinjen som låg 45 procent lägre ned. Dessutom räknar jag ju med att trenden, potentialen har fallit pga kapitalförstöringen som alla felinvesteringar medfört (felinvesteringar i produktionskapital vi inte vill ha, inriktat mot för många hus, bilar, elektronikprodukter och fordon t.ex.).

Aktier i framtiden?
Frågan är sen vad man är beredd att betala för dessa sub-par-vinster och sub-par-tillväxt. jag misstänker att framtida P/E-tal blir lägre än vi vant oss vid. Oväntat låga vinster, låg tillväxt och lägre värdering av dessa tror jag inte är diskonterat i dagens priser. Vad som snarare är diskonterat är en fortsatt tro på centralbankernas allsmäktighet, att låga räntor ska rädda oss alla, att stimulanspaketen fått fart på lagercykeln och att husköpandet snart kommer igång igen och att låne- och konsumtionsfesten snart kan fortsätta där den tog en paus.

Nja, allt detta är förstås inte diskonterat för kurserna står ju en bit under toppen och det leder oss tillbaka till dagens dilemma. Köpa eller inte?

Fortfarande kort efter gårdagens käftsmäll

Dagar som igår (jag kort, marknaden ovanligt stark) är fostrande och nyttiga. Är det något man lär sig i marknaden så är det att det inte finns några sanningar – inga som är direkt applicerbara av en vanlig människa i alla fall. Jag satt i godan ro under de första timmarna och konstaterade att omsättningen var låg och uppstället inte så farligt. Jag avfärdade också uppgången i Indien som en irrelevant överreaktion (samma parti, men med lite bättre majoritet).

SÅ FEL jag hade (i alla fall på kort sikt). Jag har inte gett upp kortsidan ännu, jag har ju dessutom ganska lite risk på (ungefär en fjärdedel av min önskade maxposition), men det känns inte bra när det kommer dagar som igår då det bara mal på uppåt i jämn takt timme efter timme ända till kl 22.

Tankar som letar sig in i min baissade verklighetsuppfattning är:

Tänk om stimulanspaketen ger effekt längre än jag trott, tänk om marknaden uppfattar det som mer positivt än jag bedömt

Tänk om låga räntor faktiskt sparkar igång husmarknader världen över och att konsumtion, produktion, investeringar, sysselsättning och vinster följer i kölvattnet. En period som 1932-1937 skulle utan tvekan ta död på alla som ligger korta oavsett om uppgången är ”uthållig” eller inte. Dessutom, om inte fem år räknas som ”uthålligt”, hur ska det då definieras? Som ”Fundamentalt korrekt ur ett evighetsperspektiv”? Det senare är ju definitivt inte användbart.

Tänk om jag har fel i min bedömning om hur mycket ett företag är värt, om jag inte förstod hur mycket negativt som var diskonterat den 9 mars och därför inte förstår hur lite positivt det räcker med att bli för att motivera kursuppgångarna hittills och ytterligare en del.

Dagar som igår blir det tydligare än annars att jag måste fundera över vad jag kan ha gjort för fel, vad min reservplan är, hur andra kan tänkas tänka, hur mycket pengar och animal spirits det finns i världen och alltså förstås om jag ska köpa eller inte.

Tills vidare står jag fast vid min bedömning om att deleveragingbollen är satt i rullning och att den rör sig tillräckligt snabbt och stadigt för att det ska påverka aktiekurser negativt tillräckligt snart och därför ligger jag kvar kort. Jag vågar dock inte öka exponeringen från -0,25.

Nonsensrekommendationer och tysk BNP

Leta efter stödjande information och sälj konserverad gröt. Nästan alla mäklarfirmor ropar nu ”Köp”, ”Dags att bottenfiska”, ”Var inte rädd för att gå in här”, ”Bankerna är inte dyra trots uppgången”, ”Öka dina cykliska innehav” osv. Goldman Sachs är inte sämre. De har precis släppt en rapport som listar fem gemensamma faktorer i många Q1-rapporter och som sägs ge stöd för fortsatt köp av aktier:

1. Tecken på stabilisering i ekonomin (ja, om man räknar dödsrycken/likstudsarna i sentimentsundersökningar för april så kan man komma fram till det)
2. Kina – en ihållande källa till styrka (ganska roligt faktiskt att sätta sin tro till en ekonomi som är en femtedel av USA i storlek, mindre än en tiondel av världens ekonomi och där kommandostyret och korruption knappast bidrar till att ge stora och uthålliga effekter av landets lilla stimulanspaket som trots allt väsen är mindre än USAs paket)
3. Kostnadsnedskärningar (att man inte tänkt på det förr… att minska antalet anställda är förstås lösningen på för lite sparande och efterfrågan)
4. Lagerminskningar förebådar ökad produktion (ni vet vad jag tycker om lagerargument. Man måste tro att ekonomin snart ska upp i full hastighet för att tro att lagerminskningar är något positivt – och förebådar lageruppbyggnad och sen vidare uppgång)
5. Stimulansåtgärder, politik (Jesus! Tror de på g.s. på Gud också?)

Annan kanske intressantare information är att skatteåterbäringarna i USA senaste tvåveckorsperioden är halverade jämfört med samma period förra året och att insiderförsäljningarna av aktier var 11-12x större än aktieköpen under april respektive hittills i maj. Inte för att jag har så stor tilltro till ”insiders”, men det betyder ändå mer än Goldmans fem nonsenspunkter. Vidare så är inflödena i aktiefonder på sin högsta nivå sen december 2007… (hur gick det sen? 2008? Någon?) och utestående commercial paper-volym är på femårslägsta och visar alltså på fortsatta svårigheter eller ovilja för vanliga företag att finansiera sitt rörelsekapital. Dvs antingen vill de inte eller kan inte driva och finansiera sin business som förr.

Och till sist, så kom tysk BNP för Q1 nyss in på -6,9% (förväntat -6,0%)

Fortsättning på baissecaset

Orsaken till finanskraschen på 30-talet och den vi har nu var för hög belåning, överkonsumtion och för lite eller felriktat sparande och investeringar. Nu försöker man fixa problemet genom ännu mer lån och statsstyrda (och då oftast per definition felriktade) projekt/investeringar. Med tillräckligt låg ränta, bail-outs av de skyldiga (överbelånade husköpare, överbelånade banker mfl), straff av de sparsamma och ansvarstagande så kan man piska igång en lånerunda till och gör man det tillräckligt kraftfullt så ser det ett tag ut som om ekonomin är igång igen. Den lyfter sig själv i håret helt enkelt – precis som den gjorde 2001 och framåt vilket sen ledde till kraschen förra året. Frågan är hur många gånger kan man göra om samma trick och var går gränsen för maximal belåning för låntagarna? Och var går gränsen för långivarna i form av räntenivå och låntagarens risknivå?

Myndigheterna är medvetna om riskerna med att trycka pengar som inte motsvaras av ökad produktion. Prisnivån blir förstås mängden pengar dividerad med mängden varor och med tillräckligt mycket pengar lyfts priset på varorna – åtminstone en del av dem. Trycker man tillräckligt med pengar lyfts priset på i stort sett allting och samtidigt förväntningar om ytterligare stigande priser och krav på högre löner. Inflationsspiralen tar fart. I värsta fall blir det som i Tyskland eller Zimbabwe, i bästa fall kanske mer som på 70-talet. Myndigheterna hoppas idag på att:

1. Hindra negativa tankar om att ge upp, om att sluta investera och förväntningar om fallande priser som leder till uppskjutna köpbeslut - dvs den negativa deflationsspiral som riskerar att trycka ekonomin långt under sin potentiella nivå
2. När deflationsspiralen stoppats, gradvis reversera penningtryckandet i lagom takt för att undvika både inflation och deflation.


Detta tror jag är omöjligt när man ägnat 30 år åt att lära befolkningen att bara ta mer och mer lån och risk i hopp om att bail-outen alltid kommer i slutändan. OM man ändå får igång låntagandet och konsumtionen igen tror jag att det därefter går ännu mer överstyr än under 2000-talet. Då blir nog hela världen ungefär som Lettland, dvs ganska precis som 30-talets USA med först en lånebaserad eufori, stigande aktiekurser och huspriser och sedan kollaps för huspriser, sysselsättning och BNP.

Räkenskapernas dag kommer alltid till slut. Ett system kan inte låna sig till rikedom, det finns ju alltid en långivare för varje låntagare. Det enda som skapar rikedom är att först skjuta upp konsumtion för att spara till en investering i t.ex. sådd eller verktyg. Dessa används för att mer produktivt tillverka än mer produkter, sådd och verktyg osv som till slut kan konsumeras i högre grad (och rikedom) än utan sparandet och investeringarna. Konsumtion leder alltid till uttömmande av resurserna och lägre potentiell tillväxt framöver. Det är det som händer med stimulansprogrammen: regeringen lånar av framtiden för att konsumera från lagren. Företagarna luras att producera mer av samma felaktiga varor och sliter därmed ned produktionsresurserna. Därefter uppdagas att efterfrågan var falsk och systemet står kvar med mindre produktionskapital och mer skulder.

Visst kan t.ex. USA låna till konsumtion och Kina investera och producera sig till rikedom ett tag, men det håller bara så länge Kina vill finansiera USAs lån. Kina har incitament att hålla liv i arrangemanget så länge som möjligt eftersom deras produktionsapparat är (felaktigt) inriktad på USAS konsumenter och utan dem blir arbetsomställningen och risken för uppror för stor. Det är en farlig väg, men kan faktiskt lyckas för den ena parten. Kina.

Kina och världen hoppas att kinesiska konsumenter på vägen ska bli självgående och själva efterfråga det de producerar och skapa balans i landet (mellan sparande, prodktivitet, produktion och efterfrågan) innan USA kollapsar under tyngden av sina skulder. Kina kan som sagt lyckas, men frågan kvarstår ändå vad som ska hända med USA; Lånen är kvar, produktionskapitalet saknas och sparandet är för lågt och när Kina inte längre har behov av USAs efterfrågan kan man börja ta ut mer marknadsmässig ränta vilket tynger ner USA ännu mer. USA måste således ställa om, justera ned konsumtionen, öka sparandet och investeringarna och successivt bygga upp en uthållig balans mellan produktionsmedel och efterfrågan och sen dessutom avvara en del till att återbetala de allt dyrare lånen från åren med excesser.

I längden är utvecklingen ofrånkomlig. Lån-, konsumtions- och vinstnivåerna måste justeras ned till uthålliga nivåer och sen växa på nytt från den nya botten. Även normala värderingsnivåer på börsen måste justeras ned för att reflektera slutet på Kinas merkantilism och de hittills artificiellt låga räntorna. Möjligen kan man undvika en krasch och en distinkt botten, men då får man istället leva med en L-formad konjunktur med mycket låg tillväxt under mycket lång tid, som i Japan senaste decennierna. Då kan det ta mycket längre tid innan botten nås, men den kanske inte blir lika plötslig och aggressiv som på 30-talet.

Huvudbudskapet i allt det här är att man inte kan låna sig rik om man inte har en sund investeringsidé i grunden. Att låna för att köpa hus och iPod, baserat på att det alltid finns någon annan som kan köpa huset dyrare håller inte i längden. Om jag och grannen säljer våra hus allt dyrare till varandra blir ingen rikare. Om vi lånar på ”värdet” i banken och köper audiovideoutrustning för pengarna och lyfter detaljhandeln och bankerna på vägen håller det bara till ett av hushållen får minsta problem. Orsaken är att det inte skapts något värde på riktigt, inget sparande och inga produktionsresurser har ökat. Det har bara blåsts upp en bubbla som håller tills den inte gör det längre. En del tror att bubblan redan spruckit, men det har den inte. Den håller som bäst på att pysa ut i form av huspriser, belåning, detaljhandel, produktion och sysselsättning och det är långt kvar. Aktiemarknaden försöker förekomma en vändning uppåt och får stöd av regeringar överallt som tror att tillräckligt med optimism och belåning kan kompensera för behovet av tillräckliga och korrekta produktionsresurser. Det kan det inte – mer än tillfälligt. Tyvärr kan tillfälligt vara ganska länge ibland, men den här gången tror jag att processen gått för långt på nedsidan för att kunna vända upp utan att vi når en äkta botten.

I det perspektivet är nästan alla bolag för dyra. Vinsterna ska lägre, värderingarna lägre, minskad belåning ger mindre pengar att köpa aktier och varor för osv.

Jag är inte negativ. Jag är ingen permabjörn. Jag försöker bara analysera situationen rationellt och hitta bästa investeringsläge. Jag vill inget hellre än ligga lång och tjäna på uppgång – särskilt som det kan gå upp många hundra procent men bara ner ett hundra procent. Problemet är att idag är inte ett bra investeringsläge. Det bara ser ut som ett eftersom vi under 25-30 år lärt oss att börsen alltid går upp, att staten räddar banker och husägare, att köpa på nedgång, att köpa med uppgång, att alltid köpa aldrig sälja, att staten till och med ibland förbjuder att sälja aktier och accepterar bedräglig redovisning för att driva zombiebanker vidare osv. Visst det har hållit på länge och kan teoretiskt fortsätta ett tag till, men jag tror att sentimentet håller på att svänga…

För övrigt: Glöm inte vem som sa köp i början av mars när folk var riktigt negativa.