Bobs scenario (förra inlägget) ser ut att infrias och vi närmar oss både 1850 i S&P500 och 10 i VIX (13,8, ned från 16,8 kl 20 igår).
Jag tror att det här är slutrycket på den stora kroppsfinten som marknaden sysslar med (dvs innan den stora nedgången tar vid). Minns hur det slutade i Japan för ett decennium sedan, både med QE och tapering...
Nu faller allt på plats samtidigt; Hussmans Sornettebubbla som peakar i december eller januari, Bobs sista bullpeak innan det vänder ned någon gång Q4'13-Q1'14, slutet på 5-6 års haussemarknad som det brukar vara innan det vänder ned, total complacency (dvs alla är bull, ingen bear och nu blåser man faran över när reaktionen blev positiv på tapering. Om man ropar "vargen kommer" blir man utskrattad. Jag blir det.), ny ordförande för Fed snart på plats (minns när Greenspan tillträdde och när Bernanke tillträdde. Dags igen!)
Jag är mer bearish än någonsin och känner mig nöjd med nyligen ökat guldinnehav och enbart korta positioner i marknaden.
Håll i er, för 2014 gäller det. Antingen har jag lika fel som 2012 eller lika rätt som 2008. Fast är man rationell ska man nog bara vara neutral, inte gå kort som jag gör, men heller (absolut) inte gå lång som de flesta gör.
Visar inlägg med etikett kort. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett kort. Visa alla inlägg
torsdag 19 december 2013
måndag 1 oktober 2012
Dagens Hussman
Inte mycket nytt i Hussmans veckobrev. Han kämpar förstås mentalt med sina fullt hedgade portföljer och en av hans sämsta och längsta negativa perioder någonsin.
I dagens brev påpekar han att marknadsbedömningen till största del är oberoende av bedömningen att USA redan är i recession, oberoende av instabiliteten i Europas banksystem och att lösningen inte ligger i att politiker ”tar rätt beslut”. Vad avser Hussmans börsprognos (om man vill kalla det för prognos) så finns inga rätt beslut i dessa frågor. Besluten kan vara korrekta ekonomiskt på längre sikt, men på kortare sikt sänker de tillväxten och tvingar fram ekonomisk omstrukturering med stigande arbetslöshet och kreditförluster samt fallande vinster som följd
USAs fiscal cliff kan inte botas genom att GOPs och Demos kommer överens, lika lite som Europas skuldproblem kan botas snabbt med austerity. Hussman passar även på att gå helt på tvärs med Ray Dalios bedömning om en ”beautiful deleveraging” med kommentaren att det knappat har skett någon minskad belåning alls.
Angående makrodata upprepar Hussman budskapet att marknaden alltid missar skillnaden mellan ledande och eftersläpande data. Just nu t.ex. struntar man i (ledande) svaga inkomstdata, konsumtionsdata och orderdata bara för att (eftersläpande) claims kom in bra i torsdags. En enda veckosiffra i en dessutom eftersläpande dataserie trumfar just nu stabila negativa serier i ledande data. Centralbankerna har verkligen lurat in marknaden i ett tillstånd av blissful ignorance. Marknaden förväntar +130k i payrolls på fredag. Hussman tror att printen blir negativ men att det kanske inte syns förrän de slutgiltiga revisionerna av dataserien görs om ca 1,5 år.
Bl.a. GDP och GDI pekar båda på att USA redan är i recession eller på stadig marsch mot recession. Detta har de indikerat sedan 2010 och QE har lyckats skjuta upp det faktiska fallet så långt. (men efter årsskiftet blir det allt svårare; ytterligare QE gör knappt någon skillnad på räntor och sentiment och fiscal cliff och European austerity tar sin början för det är då budgetunderskotten överallt ska minskas från 10% till 5% i grova drag – parentesen är min kommentar).
Hussmans prospective 10yr returns är ca 4%
Jag ligger kvar maxkort både privat och i fonden. Privat är "maxkort" ett ännu luddigare begrepp än för fonden. Jag kan teoretiskt dubbla min kortposition men det vore orimligt.
I dagens brev påpekar han att marknadsbedömningen till största del är oberoende av bedömningen att USA redan är i recession, oberoende av instabiliteten i Europas banksystem och att lösningen inte ligger i att politiker ”tar rätt beslut”. Vad avser Hussmans börsprognos (om man vill kalla det för prognos) så finns inga rätt beslut i dessa frågor. Besluten kan vara korrekta ekonomiskt på längre sikt, men på kortare sikt sänker de tillväxten och tvingar fram ekonomisk omstrukturering med stigande arbetslöshet och kreditförluster samt fallande vinster som följd
USAs fiscal cliff kan inte botas genom att GOPs och Demos kommer överens, lika lite som Europas skuldproblem kan botas snabbt med austerity. Hussman passar även på att gå helt på tvärs med Ray Dalios bedömning om en ”beautiful deleveraging” med kommentaren att det knappat har skett någon minskad belåning alls.
Angående makrodata upprepar Hussman budskapet att marknaden alltid missar skillnaden mellan ledande och eftersläpande data. Just nu t.ex. struntar man i (ledande) svaga inkomstdata, konsumtionsdata och orderdata bara för att (eftersläpande) claims kom in bra i torsdags. En enda veckosiffra i en dessutom eftersläpande dataserie trumfar just nu stabila negativa serier i ledande data. Centralbankerna har verkligen lurat in marknaden i ett tillstånd av blissful ignorance. Marknaden förväntar +130k i payrolls på fredag. Hussman tror att printen blir negativ men att det kanske inte syns förrän de slutgiltiga revisionerna av dataserien görs om ca 1,5 år.
Bl.a. GDP och GDI pekar båda på att USA redan är i recession eller på stadig marsch mot recession. Detta har de indikerat sedan 2010 och QE har lyckats skjuta upp det faktiska fallet så långt. (men efter årsskiftet blir det allt svårare; ytterligare QE gör knappt någon skillnad på räntor och sentiment och fiscal cliff och European austerity tar sin början för det är då budgetunderskotten överallt ska minskas från 10% till 5% i grova drag – parentesen är min kommentar).
Hussmans prospective 10yr returns är ca 4%
Jag ligger kvar maxkort både privat och i fonden. Privat är "maxkort" ett ännu luddigare begrepp än för fonden. Jag kan teoretiskt dubbla min kortposition men det vore orimligt.
fredag 3 augusti 2012
Förvirrad
Eurostoxx 50 är upp knappt 2,5% sedan botten igår kl 18.30. Hausse, med andra ord.
Jag är lite kluven till rörelsen, men bara för att marknaden går upp, inte för att fundamenta har förändrats.
Varför köper folk?
1) De har ingenstans att göra av pengarna
2) De tror att Draghi snart kommer ut på banan (vilket skapar mer pengar men inte mer tillväxt eller vinster)
Hursomhelst ligger jag kvar kort.
Jag är lite kluven till rörelsen, men bara för att marknaden går upp, inte för att fundamenta har förändrats.
Varför köper folk?
1) De har ingenstans att göra av pengarna
2) De tror att Draghi snart kommer ut på banan (vilket skapar mer pengar men inte mer tillväxt eller vinster)
Hursomhelst ligger jag kvar kort.
tisdag 17 augusti 2010
Fortfarande bearish
Inget nytt (?)
Det händer förstås en massa saker - statistik presenteras, bolag rapporterar, aktiekurser rör sig - men jag blir helt enkelt inte påverkad. Jag har fått korn på nedsidan och då är jag som en grävling; jag biter mig fast och håller kvar hur mycket stryk jag än får. Nja, det finns en gräns förstås, men vi är inte särskilt nära den gränsen - trots dagens rörelse.
Ett axplock av negativa faktorer
Claims fortsätter att vara höga, payrolls låga, housing starts och permits låga o.s.v. Förvaltarundersökningar visar att förvaltarna just nu ligger överviktade aktier, särskilt i Europa, och att nästan alla (86%) är övertygade om att det inte blir någon double dip. Jag tror visserligen inte heller det som huvudscenario, men bara det att nästan ingen gör det ökar risken för aktienedgång vid en antydan till dubbeldopp i ekonomin.
Tioårsräntan i USA ligger kring 2,6% och i Europa ännu lägre. Detta är en tydlig signal om låg tillväxt och eller låg inflation, eller möjligen t.o.m. deflation - en signal som går på tvärs med optimismen på aktiemarknaden (som handlas till ungefär normala historiska multiplar, trots abnormalt höga vinstmarginaler, vilka i sin tur bygger på globala obalanser och ovanligt stora utlandsvinster. Egentligen är alltså aktier historiskt sätt t.o.m. lite dyra, vilket är anmärkningsvärt i ljuset av t.ex. arbetslöshet, långräntor, fallande sentimentsundersökningar, stigande sparkvoter och enorma skuldbördor).
Även t.ex. aktier och råvaror signalerar faktiskt viss nedsida: de har nyligen fallit under långa glidande medelvärden, eller misslyckats med att bekräfta uppsida i esoteriska tekniska system som Fibonacci. Utvecklingen i maj-juli, med kraftiga svängningar på knapphändig information och med mycket låga handelsvolymer, talar också för en underliggande nervositet, obeslutsamhet (vad gör man egentligen med aktier efter en finanskris och den initiala studsen?) och kanske oro inför den asymmetriska risken som en förnyad nedgång innebär. Det får ju helt enkelt inte falla igen för då faller det ordentligt och utan att regeringarna har råd att ta hand om problemen.
Både västvärlden och Kina står på mycket ostadig grund. I väst har vi försökt kickstarta ekonomin med bidrag, skattesänkningar, monetär expansion osv och lyft statsskulder och underskott till ohållbara nivåer som kräver tillväxt för att inte sluta i härdsmälta. Samtidigt är arbetslösheten hög och sparviljan likaså. Om inte företagen vågar investera och anställa så vågar inte folket spendera och då finns heller ingen anledning att investera. Staten måste öka intäkterna eller börja spara för att inte skulderna skall accelerera bortom kontroll. Sparvägen leder till minskad ekonomi och ytterligare sparbehov och allt mindre anledning för företagen att investera och desto större anledning för individer att hålla i slantarna. Det är svårt att säga var en sådan nedåtgående spiral slutar, men 30-talet, 70-talet och Japan under de sneaste decennierna utgör hyggliga mallar för hur det kan se ut.
Många hoppas på att Kina ska lyfta oss ur problemen. de vrider ju om ekonomin från investering till konsumtion nu och då kan väl väst få exportera produkter dit..., eller? För det första så innebär en sådan omställning i sig enorm osäkerhet och desto större anledning att hålla sig från aktier och andra risktillgångar. För det andra är Kinas planekonomi ett minfält i sig. Planstyrning ÄR SÄMRE än marknadsekonomi när det gäller att bygga en stabil och anpassningsbar ekonomi.
I Kina har fokus på att växa med minst 8% realt om året för att kunna hantera urbaniseringen utan upplopp varit viktigare än allt annat. Det förklarar varför de hållit valutan billig, överskotten stora och satsat allt mer på investeringar i "infrastruktur" för att till varje pris uppvisa denna tillväxt på pappret. Mycket av infrastruktursatsningen har styrts av lokala småpåvar och kan sammanfattas med "en del bra grejer och en del broar till ingenstans eller för den delen den ökända tomma staden". Optimister menar att bara de fortsätter växa så fylls kapaciteten. Problemet är bara att Kina HAR JU INTE vuxit innan heller egentligen. Den tillväxten är ju i sig en illusion av "tomma broar" - och mer tillväxt av samma sort (sannolikt av allt sämre kvalitet) gör bara problemet och behovet av hög och äkta tillväxt ännu större.
I korthet kan sägas att Kina var tvunget att växa med en viss takt för att hålla ihop landet. Tillväxten kunde manipuleras medelst valutakontroll, merkantilism och kommandoekonomi, men var inte genuin och skapade behov av fortsatt tillväxt (egentligen fanns dock som sagt inte tillväxten från början) för att fylla den tomma infrastrukturen (t.ex. utnyttjas vägarna bara 12% så mycket som i västvärlden). Utan denna tillväxt vänds Kinas positiva spiral och landet får börja om från en mer realistisk nivå - precis så som alla andra emerging markets har utvecklats i språng framåt och tillbakagångar. En del av Kinas problem ligger i deras fastighetsbubbla som blåsts upp av artificiellt låga räntor. Då USA haft en reell bostadsränta på några procent har Kina haft en negativ dito på i storleksordningen 10-15% under flera decennier. Det har skapat en bubbla av oanade proportioner (De kinesiska storstädernas bostäder kostar 2-3x så mycket i förhållande till inkomsterna som i västvärlden och kräver tillväxt för att vara rimliga. Problemet är att tillväxten har skapats av fastighetsbubblan, precis som överkonsumtionen i USA och Europa gjorde genom fiktiva vinster på fastigheter).
Alltså: även Kina är ett korthus och om tillväxten faller så faller Kina och då faller väst. Och Kinas tillväxt faller om väst inte tar fart och konsumerar kinesiska produkter. Systemet är kaputt och i vanliga fall kunde man trott att det lätt kunde fortsatt 10 år till. Nu har emellertid första dominobrickan fallit (USAs husbubbla 2008) och då är det nästan omöjligt att stoppa de övriga dominobrickorna. Årets rörelser för aktier, råvaror och obligationer bekräftar detta. Visst kan det komma glädjeuppställ så ta inte för stora kortpositioner, men på det stora hela SKA MAN LIGGA KORT i den här omgivningen och det tänker jag också göra.
Det händer förstås en massa saker - statistik presenteras, bolag rapporterar, aktiekurser rör sig - men jag blir helt enkelt inte påverkad. Jag har fått korn på nedsidan och då är jag som en grävling; jag biter mig fast och håller kvar hur mycket stryk jag än får. Nja, det finns en gräns förstås, men vi är inte särskilt nära den gränsen - trots dagens rörelse.
Ett axplock av negativa faktorer
Claims fortsätter att vara höga, payrolls låga, housing starts och permits låga o.s.v. Förvaltarundersökningar visar att förvaltarna just nu ligger överviktade aktier, särskilt i Europa, och att nästan alla (86%) är övertygade om att det inte blir någon double dip. Jag tror visserligen inte heller det som huvudscenario, men bara det att nästan ingen gör det ökar risken för aktienedgång vid en antydan till dubbeldopp i ekonomin.
Tioårsräntan i USA ligger kring 2,6% och i Europa ännu lägre. Detta är en tydlig signal om låg tillväxt och eller låg inflation, eller möjligen t.o.m. deflation - en signal som går på tvärs med optimismen på aktiemarknaden (som handlas till ungefär normala historiska multiplar, trots abnormalt höga vinstmarginaler, vilka i sin tur bygger på globala obalanser och ovanligt stora utlandsvinster. Egentligen är alltså aktier historiskt sätt t.o.m. lite dyra, vilket är anmärkningsvärt i ljuset av t.ex. arbetslöshet, långräntor, fallande sentimentsundersökningar, stigande sparkvoter och enorma skuldbördor).
Även t.ex. aktier och råvaror signalerar faktiskt viss nedsida: de har nyligen fallit under långa glidande medelvärden, eller misslyckats med att bekräfta uppsida i esoteriska tekniska system som Fibonacci. Utvecklingen i maj-juli, med kraftiga svängningar på knapphändig information och med mycket låga handelsvolymer, talar också för en underliggande nervositet, obeslutsamhet (vad gör man egentligen med aktier efter en finanskris och den initiala studsen?) och kanske oro inför den asymmetriska risken som en förnyad nedgång innebär. Det får ju helt enkelt inte falla igen för då faller det ordentligt och utan att regeringarna har råd att ta hand om problemen.
Både västvärlden och Kina står på mycket ostadig grund. I väst har vi försökt kickstarta ekonomin med bidrag, skattesänkningar, monetär expansion osv och lyft statsskulder och underskott till ohållbara nivåer som kräver tillväxt för att inte sluta i härdsmälta. Samtidigt är arbetslösheten hög och sparviljan likaså. Om inte företagen vågar investera och anställa så vågar inte folket spendera och då finns heller ingen anledning att investera. Staten måste öka intäkterna eller börja spara för att inte skulderna skall accelerera bortom kontroll. Sparvägen leder till minskad ekonomi och ytterligare sparbehov och allt mindre anledning för företagen att investera och desto större anledning för individer att hålla i slantarna. Det är svårt att säga var en sådan nedåtgående spiral slutar, men 30-talet, 70-talet och Japan under de sneaste decennierna utgör hyggliga mallar för hur det kan se ut.
Många hoppas på att Kina ska lyfta oss ur problemen. de vrider ju om ekonomin från investering till konsumtion nu och då kan väl väst få exportera produkter dit..., eller? För det första så innebär en sådan omställning i sig enorm osäkerhet och desto större anledning att hålla sig från aktier och andra risktillgångar. För det andra är Kinas planekonomi ett minfält i sig. Planstyrning ÄR SÄMRE än marknadsekonomi när det gäller att bygga en stabil och anpassningsbar ekonomi.
I Kina har fokus på att växa med minst 8% realt om året för att kunna hantera urbaniseringen utan upplopp varit viktigare än allt annat. Det förklarar varför de hållit valutan billig, överskotten stora och satsat allt mer på investeringar i "infrastruktur" för att till varje pris uppvisa denna tillväxt på pappret. Mycket av infrastruktursatsningen har styrts av lokala småpåvar och kan sammanfattas med "en del bra grejer och en del broar till ingenstans eller för den delen den ökända tomma staden". Optimister menar att bara de fortsätter växa så fylls kapaciteten. Problemet är bara att Kina HAR JU INTE vuxit innan heller egentligen. Den tillväxten är ju i sig en illusion av "tomma broar" - och mer tillväxt av samma sort (sannolikt av allt sämre kvalitet) gör bara problemet och behovet av hög och äkta tillväxt ännu större.
I korthet kan sägas att Kina var tvunget att växa med en viss takt för att hålla ihop landet. Tillväxten kunde manipuleras medelst valutakontroll, merkantilism och kommandoekonomi, men var inte genuin och skapade behov av fortsatt tillväxt (egentligen fanns dock som sagt inte tillväxten från början) för att fylla den tomma infrastrukturen (t.ex. utnyttjas vägarna bara 12% så mycket som i västvärlden). Utan denna tillväxt vänds Kinas positiva spiral och landet får börja om från en mer realistisk nivå - precis så som alla andra emerging markets har utvecklats i språng framåt och tillbakagångar. En del av Kinas problem ligger i deras fastighetsbubbla som blåsts upp av artificiellt låga räntor. Då USA haft en reell bostadsränta på några procent har Kina haft en negativ dito på i storleksordningen 10-15% under flera decennier. Det har skapat en bubbla av oanade proportioner (De kinesiska storstädernas bostäder kostar 2-3x så mycket i förhållande till inkomsterna som i västvärlden och kräver tillväxt för att vara rimliga. Problemet är att tillväxten har skapats av fastighetsbubblan, precis som överkonsumtionen i USA och Europa gjorde genom fiktiva vinster på fastigheter).
Alltså: även Kina är ett korthus och om tillväxten faller så faller Kina och då faller väst. Och Kinas tillväxt faller om väst inte tar fart och konsumerar kinesiska produkter. Systemet är kaputt och i vanliga fall kunde man trott att det lätt kunde fortsatt 10 år till. Nu har emellertid första dominobrickan fallit (USAs husbubbla 2008) och då är det nästan omöjligt att stoppa de övriga dominobrickorna. Årets rörelser för aktier, råvaror och obligationer bekräftar detta. Visst kan det komma glädjeuppställ så ta inte för stora kortpositioner, men på det stora hela SKA MAN LIGGA KORT i den här omgivningen och det tänker jag också göra.
onsdag 4 augusti 2010
Fortsatt negativ och kort
Bitpinnen jag talade om tidigare kommer till användning, men än är jag inte övertygad om att det här ska vidare upp.
ADP och ISM services är som vanligt inte viktiga i sig. Däremot är det en störande positiv signal från aktiemarknaden att det finns pengar som tydligen bara väntat på en orsak eller ett läge att ta risk. 10-årsräntan i USA smyger uppåt, men ligger fortfarande under 3%.
Bygger positivismen i marknaden på hopp om fortsatta stimulanser efter en uppenbart dovish centralbankschef i USA eller kan det vara resultatrapporterna som övertygat investerarna? Jag vet inte, men någonting säger mig bara att det här inte håller.
ADP och ISM services är som vanligt inte viktiga i sig. Däremot är det en störande positiv signal från aktiemarknaden att det finns pengar som tydligen bara väntat på en orsak eller ett läge att ta risk. 10-årsräntan i USA smyger uppåt, men ligger fortfarande under 3%.
Bygger positivismen i marknaden på hopp om fortsatta stimulanser efter en uppenbart dovish centralbankschef i USA eller kan det vara resultatrapporterna som övertygat investerarna? Jag vet inte, men någonting säger mig bara att det här inte håller.
onsdag 28 april 2010
Sju procents korrektion hittills...
...lika mycket till vore trevligt.
Min kortposition via säljoptioner har gett ordentlig utdelning senaste dygnet (och veckan). Europaindex har totalt fallit 7% sedan toppen 15-16 april och drygt 6% sen intradagpeaken 21 april. Jag är dock glad att det inte är Sverige jag blankat för inget verkar kunna stoppa OMX.
Vem är det vi tror vi ska exportera till om Europa imploderar? Rapporterna är starka NU förstås, men det är ju redan känt. Hur kul är det om ett år - med höga räntor och sämre vinstutveckling än man tror just nu.
Min kortposition via säljoptioner har gett ordentlig utdelning senaste dygnet (och veckan). Europaindex har totalt fallit 7% sedan toppen 15-16 april och drygt 6% sen intradagpeaken 21 april. Jag är dock glad att det inte är Sverige jag blankat för inget verkar kunna stoppa OMX.
Vem är det vi tror vi ska exportera till om Europa imploderar? Rapporterna är starka NU förstås, men det är ju redan känt. Hur kul är det om ett år - med höga räntor och sämre vinstutveckling än man tror just nu.
måndag 26 april 2010
Baisse från Wolfe Trahan
Lite baisseinspiration från dagens Wolfe Trahan
In this case, we think China’s market is a great blueprint for what to expect in other countries when their leading indicators peak (in the U.S. economy very shortly?). If you wind the clock back a bit, sentiment for stocks was ebullient in China last fall when cyclical sectors of the market were leading the charge. Then something changed; leading indicators of the economy peaked and began to lose momentum. The Chinese equity market is down 12% since then, while cyclicals and financials have lagged badly.
China is the blueprint for the rest of the world in 2010. It just got to a peak in LEIs before all others.
Jag ligger kvar kort, för den som undrar.
In this case, we think China’s market is a great blueprint for what to expect in other countries when their leading indicators peak (in the U.S. economy very shortly?). If you wind the clock back a bit, sentiment for stocks was ebullient in China last fall when cyclical sectors of the market were leading the charge. Then something changed; leading indicators of the economy peaked and began to lose momentum. The Chinese equity market is down 12% since then, while cyclicals and financials have lagged badly.
China is the blueprint for the rest of the world in 2010. It just got to a peak in LEIs before all others.
Jag ligger kvar kort, för den som undrar.
tisdag 19 maj 2009
Fortfarande kort efter gårdagens käftsmäll
Dagar som igår (jag kort, marknaden ovanligt stark) är fostrande och nyttiga. Är det något man lär sig i marknaden så är det att det inte finns några sanningar – inga som är direkt applicerbara av en vanlig människa i alla fall. Jag satt i godan ro under de första timmarna och konstaterade att omsättningen var låg och uppstället inte så farligt. Jag avfärdade också uppgången i Indien som en irrelevant överreaktion (samma parti, men med lite bättre majoritet).
SÅ FEL jag hade (i alla fall på kort sikt). Jag har inte gett upp kortsidan ännu, jag har ju dessutom ganska lite risk på (ungefär en fjärdedel av min önskade maxposition), men det känns inte bra när det kommer dagar som igår då det bara mal på uppåt i jämn takt timme efter timme ända till kl 22.
Tankar som letar sig in i min baissade verklighetsuppfattning är:
Tänk om stimulanspaketen ger effekt längre än jag trott, tänk om marknaden uppfattar det som mer positivt än jag bedömt
Tänk om låga räntor faktiskt sparkar igång husmarknader världen över och att konsumtion, produktion, investeringar, sysselsättning och vinster följer i kölvattnet. En period som 1932-1937 skulle utan tvekan ta död på alla som ligger korta oavsett om uppgången är ”uthållig” eller inte. Dessutom, om inte fem år räknas som ”uthålligt”, hur ska det då definieras? Som ”Fundamentalt korrekt ur ett evighetsperspektiv”? Det senare är ju definitivt inte användbart.
Tänk om jag har fel i min bedömning om hur mycket ett företag är värt, om jag inte förstod hur mycket negativt som var diskonterat den 9 mars och därför inte förstår hur lite positivt det räcker med att bli för att motivera kursuppgångarna hittills och ytterligare en del.
Dagar som igår blir det tydligare än annars att jag måste fundera över vad jag kan ha gjort för fel, vad min reservplan är, hur andra kan tänkas tänka, hur mycket pengar och animal spirits det finns i världen och alltså förstås om jag ska köpa eller inte.
Tills vidare står jag fast vid min bedömning om att deleveragingbollen är satt i rullning och att den rör sig tillräckligt snabbt och stadigt för att det ska påverka aktiekurser negativt tillräckligt snart och därför ligger jag kvar kort. Jag vågar dock inte öka exponeringen från -0,25.
SÅ FEL jag hade (i alla fall på kort sikt). Jag har inte gett upp kortsidan ännu, jag har ju dessutom ganska lite risk på (ungefär en fjärdedel av min önskade maxposition), men det känns inte bra när det kommer dagar som igår då det bara mal på uppåt i jämn takt timme efter timme ända till kl 22.
Tankar som letar sig in i min baissade verklighetsuppfattning är:
Tänk om stimulanspaketen ger effekt längre än jag trott, tänk om marknaden uppfattar det som mer positivt än jag bedömt
Tänk om låga räntor faktiskt sparkar igång husmarknader världen över och att konsumtion, produktion, investeringar, sysselsättning och vinster följer i kölvattnet. En period som 1932-1937 skulle utan tvekan ta död på alla som ligger korta oavsett om uppgången är ”uthållig” eller inte. Dessutom, om inte fem år räknas som ”uthålligt”, hur ska det då definieras? Som ”Fundamentalt korrekt ur ett evighetsperspektiv”? Det senare är ju definitivt inte användbart.
Tänk om jag har fel i min bedömning om hur mycket ett företag är värt, om jag inte förstod hur mycket negativt som var diskonterat den 9 mars och därför inte förstår hur lite positivt det räcker med att bli för att motivera kursuppgångarna hittills och ytterligare en del.
Dagar som igår blir det tydligare än annars att jag måste fundera över vad jag kan ha gjort för fel, vad min reservplan är, hur andra kan tänkas tänka, hur mycket pengar och animal spirits det finns i världen och alltså förstås om jag ska köpa eller inte.
Tills vidare står jag fast vid min bedömning om att deleveragingbollen är satt i rullning och att den rör sig tillräckligt snabbt och stadigt för att det ska påverka aktiekurser negativt tillräckligt snart och därför ligger jag kvar kort. Jag vågar dock inte öka exponeringen från -0,25.
onsdag 22 april 2009
Fortfarande kort
Om jag hade varit lång (och ville vara det) skulle jag nog kunnat vispa ihop en smet med positiva kommentarer på temat ”precis så här ska marknaden bete sig när den pausar och tar fart uppåt igen. De positiva tecknen i ekonomin dyker upp på alla håll, idag senast i form av färre arbetslösa i UK än väntat. Volymerna är bättre på uppsidan än nedsidan och det kommer fler och fler anekdoter om pengar på sidlinjen som vill in i marknaden, samt på negativa förvaltare som inte hunnit med och är ’irriterade’ på rallyt”.
Nu är jag dock negativ och kort och ser det s.k. glaset som halvtomt. Oss emellan har jag svårt för begreppet. Jag ser ingen skillnad på ett halvfullt och ett halvtomt glas. Det är en volym med 50% vätska helt enkelt, men till slut har jag förstått att ”halvtomt” är att se det negativa i en situation. Ett tag tänkte jag på det som ”bara” till hälften tomt resp ”bara” halvfullt, vilket gör det halvtomma till det positiva och vice versa.
Som jag har sagt tidigare, ”erkänt” kanske t.o.m., så var mitt huvudscenario ytterligare en bit upp och att jag kanske förivrade mig i vändningen från lång till kort i torsdags/fredags. Trots att jag blöder lite just nu hämtar jag styrka ibland annat följande:
Även nedgången på kort sikt ska ha små positiva rekyler, liksom den långa negativa trenden har stora positiva rekyler. Jag tror/hoppas att gårdagens vändning uppåt och dagens uppgång utgör en sådan liten positiv rekyl på den nyligen (fredags?) inledda nedgången.
Som FT Lex skriver idag så är lagren fortfarande höga och nedgångar av typen synkroniserad recession+finanskris brukar vara dubbelt så långa och djupa och uppgången därefter hälften så snabb och hälften så stark. Det betyder att oavsett ”gröna skott”, ”positiva andraderivator”, ”starka bankrapporter”, ”Geithners ’positiva’ stress test” mm, så kommer resultatutvecklingen 2009-2012 överraska negativt och det kommer finnas för små överskott och för lite riskvilja för att värdera dessa låga vinster särskilt högt, särskilt med tanke på de svaga utsikterna till (tillräckligt snabb) förbättring.
Som Martin Wolf skriver i samma nummer av FT så har inte ens deleveragingen påbörjats i USA under 2008. Tvärtom ökade den privata skuldbördan något under 2008 till 295% av BNP (den var 112% 1976). OECDs BNP faller kraftigt, skuldbördan är hög och snabbt ökande, konsumenterna måste och har börjat spara istället för konsumera. När nmår man balans igen, frågar sig Wolf och hänvisar till 20 års försök i Japan utan framgång.
Med den här kunskapen i bagaget kan jag inte annat än vara kort, precis som 2007-2008. Visst spelar jag rekylerna ibland och jag menar verkligen ”spelar” (som de senaste 5-6 veckorna t.ex. när planeterna stod i linje och tébladen lade sig precis rätt), men mitt hjärta håller inte för hur mycket spekulation som helst.
Jag siktar på nya lows för alla stora index.
Nu är jag dock negativ och kort och ser det s.k. glaset som halvtomt. Oss emellan har jag svårt för begreppet. Jag ser ingen skillnad på ett halvfullt och ett halvtomt glas. Det är en volym med 50% vätska helt enkelt, men till slut har jag förstått att ”halvtomt” är att se det negativa i en situation. Ett tag tänkte jag på det som ”bara” till hälften tomt resp ”bara” halvfullt, vilket gör det halvtomma till det positiva och vice versa.
Som jag har sagt tidigare, ”erkänt” kanske t.o.m., så var mitt huvudscenario ytterligare en bit upp och att jag kanske förivrade mig i vändningen från lång till kort i torsdags/fredags. Trots att jag blöder lite just nu hämtar jag styrka ibland annat följande:
Även nedgången på kort sikt ska ha små positiva rekyler, liksom den långa negativa trenden har stora positiva rekyler. Jag tror/hoppas att gårdagens vändning uppåt och dagens uppgång utgör en sådan liten positiv rekyl på den nyligen (fredags?) inledda nedgången.
Som FT Lex skriver idag så är lagren fortfarande höga och nedgångar av typen synkroniserad recession+finanskris brukar vara dubbelt så långa och djupa och uppgången därefter hälften så snabb och hälften så stark. Det betyder att oavsett ”gröna skott”, ”positiva andraderivator”, ”starka bankrapporter”, ”Geithners ’positiva’ stress test” mm, så kommer resultatutvecklingen 2009-2012 överraska negativt och det kommer finnas för små överskott och för lite riskvilja för att värdera dessa låga vinster särskilt högt, särskilt med tanke på de svaga utsikterna till (tillräckligt snabb) förbättring.
Som Martin Wolf skriver i samma nummer av FT så har inte ens deleveragingen påbörjats i USA under 2008. Tvärtom ökade den privata skuldbördan något under 2008 till 295% av BNP (den var 112% 1976). OECDs BNP faller kraftigt, skuldbördan är hög och snabbt ökande, konsumenterna måste och har börjat spara istället för konsumera. När nmår man balans igen, frågar sig Wolf och hänvisar till 20 års försök i Japan utan framgång.
Med den här kunskapen i bagaget kan jag inte annat än vara kort, precis som 2007-2008. Visst spelar jag rekylerna ibland och jag menar verkligen ”spelar” (som de senaste 5-6 veckorna t.ex. när planeterna stod i linje och tébladen lade sig precis rätt), men mitt hjärta håller inte för hur mycket spekulation som helst.
Jag siktar på nya lows för alla stora index.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)