Från Buttonwood 28 juli 2010
For almost two centuries, Spain has hosted an enomously popular Christmas lottery. Based on payout, it is the biggest lottery in the world and nearly all Spaniards play. In the mid 1970s, a man sought a ticket with the last two digits ending in 48. He found a ticket, bought it, and then won the lottery. When asked why he was so intent on finding that number, he replied "I dreamed of the number seven for seven straignt nights. And 7 times 7 is 48."
Jag är för lat och obegåvad för att få ut hela mina resonemang här på Fria Nyheter. Ibland kan man se eventuellt lite mer djuplodande funderingar men för det mesta verkar det nog ut som om jag singlar slant.
Ofta motiverar jag mina beslut med "intuition", "lita på det undermedvetna", "mata in allt du hittar och var nöjd med den output hjärnan ger dig" eller "det har funkat hittills". Jag har heller uppenbarligen inga större problem med att först säga att jag ska ligga lång eller kort under överskådlig tid för att plötsligt en dag vända på klacken eller bara fega ur helt i en "Neutral" som nu.
Är jag i grunden bara en spansk turgubbe som är övertygad om mina egna sanndrömmar, men är för dum för att se hur fel jag har?
Angående en fråga om räntekurvor och annat i min beslutsprocess så är det som med det mesta. Räntor (policy och marknad), spreadar (risk/riskfritt, mellan länder, mellan löptider, bankavgifter, konkursförsäkringar [CDS]), valutarörelser, inflationsförväntningar mm ingår som några av de hundratals top-down-variabler jag matar mig själv med.
Ibland tänker jag mer medvetet att "givet allt annat så pekar ju faktiskt den positiva 10y-3m på att vi står inför en ekonomisk uppgång och sannolikt även en positiv period för aktier", eller att "med de här CDS-spreadarna, höga, även om de har fallit på sistone, så är nedgång mer sannolikt - inte minst för att det blir dyrt för banker och eller deras kunder att finansiera sig". Oftast är det emellertid mycket mer omedvetet och bara en bruskanal av många. Det är viktigt att påminna sig om att signalvärdet av spreadar och räntenivåer, förändringsriktningar inte är stabilt.
Vad säger en så enkel sak som att 10y-3m är 300bps? Är det positivt? Är det positivt om 10yr i sig är 300bps eller är det för nära deflation? Är 300bps spread bra om 3m är nära noll eftersom det indikerar max stimulans eller är det negativt eftersom Taylor säger att styrräntan egentligen borde vara minus 300 bps snarare än 0? Osv.
Visar inlägg med etikett räntor. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett räntor. Visa alla inlägg
fredag 30 juli 2010
måndag 28 september 2009
Korträntorna faller fortfarande
En liten not bara angående stimulanser och eventuell exit från detta. Korträntorna i världen faller fortfarande (snittet av korträntor i världens centralbanker). De står alltså inte bara stilla eller för den delen höjs. USAs ekonomi är normalt dubbelt så känslig för globala korträntor som för sin egen.
Ekonomisk policy har sin största effekt efter 6-12 månader så det är om ett år som vi får se stigande positiva effekter av dagens ökande globala monetära stimulanser.
Sen får vi inte glömma att dagens paket innehåller så mycket mer än korträntan så det är inte självklart att det blir så positivt som ovan anger.
Ekonomisk policy har sin största effekt efter 6-12 månader så det är om ett år som vi får se stigande positiva effekter av dagens ökande globala monetära stimulanser.
Sen får vi inte glömma att dagens paket innehåller så mycket mer än korträntan så det är inte självklart att det blir så positivt som ovan anger.
måndag 21 september 2009
Pengar på väg in i marknaden eller inte?
Goldman konstaterar i sitt morgonbrev idag att "hedgefonder har fortsatt att öka sin långesponering under rallyt, men fortfarande inte är långa nog". I samma andetag påpekar g.s. också att "investerarnas skepsis dock tilltagit de senaste dagarna".
Som vanligt kan man inte dra några slutsatser av enstaka datapunkter eller ens enstaka informationsområden. Nu är jag dessutom [har blivit] long biased och kan inte hindra att mitt undermedvetna söker stödjande information, men jag tycker ändå att Goldmans information låter mer bra än dåligt för mitt case. Det viktiga i slutänden blir nog emellertid att följa med marknaden nedåt när väl Goldman pekar med hela handen och säger åt sina kunder att sälja. För ned ska det förr eller senare, men tills vidare kör jag stimulansspåret uppåt (hygglig tillväxt med hög arbetslöshet, låga räntor och fortsatta stimulanser).
Som vanligt kan man inte dra några slutsatser av enstaka datapunkter eller ens enstaka informationsområden. Nu är jag dessutom [har blivit] long biased och kan inte hindra att mitt undermedvetna söker stödjande information, men jag tycker ändå att Goldmans information låter mer bra än dåligt för mitt case. Det viktiga i slutänden blir nog emellertid att följa med marknaden nedåt när väl Goldman pekar med hela handen och säger åt sina kunder att sälja. För ned ska det förr eller senare, men tills vidare kör jag stimulansspåret uppåt (hygglig tillväxt med hög arbetslöshet, låga räntor och fortsatta stimulanser).
måndag 15 juni 2009
Diverse marknadsrörelser på förmiddagen...
Dollarn är stark idag (flight to safety?), räntan faller (oro för deflation? Flight to safety?), börsen faller (oro), guld faller (likviditetsbrist? …för det stämmer inte med flight to safety), olja faller (oro över [svagare] ekonomisk tillväxt?). VDAX (volatilitet) står dock stilla på låg nivå så den indikerar inte att derivatmarknaden positionerar sig för stora rörelser framöver.
Har den riktiga korrektionen (nedgången) börjat nu eller är det bara en svag förmiddag?
Har den riktiga korrektionen (nedgången) börjat nu eller är det bara en svag förmiddag?
onsdag 3 juni 2009
Dubbla signaler
Så här lätt (ironi) är det att veta vad som händer på marknaden:
Igår kom ”positiv” bilstatistik – ett brandsäkert tecken (obs, ironi!) på att konsumenterna vaknat till liv, kanske t.o.m. på att huspriser snart ska bättras också och att börsuppgången inte var ett bear rally, utan bara början på marschen mot nya highs.
Årstakten sålda bilar i maj steg till 9,9 miljoner, jämfört med förväntan om 9,4m och aprilsiffran 9,3 miljoner. En annan tolkning är förstås att nivån är fortsatt extremt låg i ett historiskt perspektiv. Hela 2009 har takten varit under 10m, jämfört med tidigare bubbelnivåer på 17m. Den nivån upprätthölls tack vare stigande huspriser och ökande huslån till låg ränta som kunde användas till bilköp. Man hade både råd och lust/framtidstro för att köpa fler bilar än man behövde. Att nu se en uppgång från 9,3m till 9,9m i årstakt som positivt, dvs 50 000 extra bilar en enstaka månad när hoppet står till att åtminstone ta igen hälften av nedgången från 17 till 9 miljoner, eller 4 000 000 bilar mer i årsförsäljning för att motivera en mer positiv syn på ekonomin och aktier efter den senaste uppgången på 40-45%.
USD försvagas dag efter dag och 10-årsräntan stiger på samma sätt. En (mycket) positiv tolkning är att investerarna har bestämt sig för att vi sett det värsta, att uppgången är här för att stanna och därför köps riskfyllda tillgångar som aktier och säljs lågrisktillgångar som bonds och USD. Kombinationen är normalt ett klart positivt järtecken.
En negativ tolkning vänder på kausaliteten och säger att finansiärer av det amerikanska handels- och budgetunderskottet, som t.ex. Kina, inte gillar det massiva penningtryckandet i USA och därför minskar sina köp av dollar. Det skulle också ge fallande dollarkurs och högre räntor (svårt att få tag på köpare av US bonds när USA har massiva och växande underskott och de största finansiärerna backar) och betyda att USA måste minska sina stimulansprogram eller utstå högre räntor. Oavsett vilket bromsar USA då upp jämfört med annars och blir mer likt ett Japan vars skuldberg under 25 år hängt som en kvarnsten runt halsen där falska starter ständigt trycks ned i skorna.
Hur vet vi vad som är verkligt och vad som är en gammal ekonoms fantasier? Det vet vi inte, inte nu. Vi kanske kan se det efteråt, men i dagsläget är det bara tro och hopp som kan få dig att ta den ena eller andra sidan i trejden. Efter 45% upp på de stora aktiemarknaderna sedan mars vet jag vilken sida jag ”chansar” på. Jag har sålt, men försiktigt och har råd att ligga kvar en bra stund till om inflöden och animal spiritss fortsätter att lyfta marknaderna. Får jag dessutom trenden och lite makrostatistik med mig senare i sommar så kommer jag sälja mer in i nedgången.
Annars: vinrankorna sänder tydliga signaler om devalvering i först Lettland inom juni är över, aknske redan om en vecka, och senare sannolikt även övriga Baltikum. Bengt Dennis tror det behövs, Lettiska ministrar och exministrar säger att det bör diskuteras och de lokala bankerna förbereder sig och interbankräntorna i Lettland rusar. Sälj Swedbank och SEB och jag tror man har en bra vinst för juni.
Igår kom ”positiv” bilstatistik – ett brandsäkert tecken (obs, ironi!) på att konsumenterna vaknat till liv, kanske t.o.m. på att huspriser snart ska bättras också och att börsuppgången inte var ett bear rally, utan bara början på marschen mot nya highs.
Årstakten sålda bilar i maj steg till 9,9 miljoner, jämfört med förväntan om 9,4m och aprilsiffran 9,3 miljoner. En annan tolkning är förstås att nivån är fortsatt extremt låg i ett historiskt perspektiv. Hela 2009 har takten varit under 10m, jämfört med tidigare bubbelnivåer på 17m. Den nivån upprätthölls tack vare stigande huspriser och ökande huslån till låg ränta som kunde användas till bilköp. Man hade både råd och lust/framtidstro för att köpa fler bilar än man behövde. Att nu se en uppgång från 9,3m till 9,9m i årstakt som positivt, dvs 50 000 extra bilar en enstaka månad när hoppet står till att åtminstone ta igen hälften av nedgången från 17 till 9 miljoner, eller 4 000 000 bilar mer i årsförsäljning för att motivera en mer positiv syn på ekonomin och aktier efter den senaste uppgången på 40-45%.
USD försvagas dag efter dag och 10-årsräntan stiger på samma sätt. En (mycket) positiv tolkning är att investerarna har bestämt sig för att vi sett det värsta, att uppgången är här för att stanna och därför köps riskfyllda tillgångar som aktier och säljs lågrisktillgångar som bonds och USD. Kombinationen är normalt ett klart positivt järtecken.En negativ tolkning vänder på kausaliteten och säger att finansiärer av det amerikanska handels- och budgetunderskottet, som t.ex. Kina, inte gillar det massiva penningtryckandet i USA och därför minskar sina köp av dollar. Det skulle också ge fallande dollarkurs och högre räntor (svårt att få tag på köpare av US bonds när USA har massiva och växande underskott och de största finansiärerna backar) och betyda att USA måste minska sina stimulansprogram eller utstå högre räntor. Oavsett vilket bromsar USA då upp jämfört med annars och blir mer likt ett Japan vars skuldberg under 25 år hängt som en kvarnsten runt halsen där falska starter ständigt trycks ned i skorna.
Hur vet vi vad som är verkligt och vad som är en gammal ekonoms fantasier? Det vet vi inte, inte nu. Vi kanske kan se det efteråt, men i dagsläget är det bara tro och hopp som kan få dig att ta den ena eller andra sidan i trejden. Efter 45% upp på de stora aktiemarknaderna sedan mars vet jag vilken sida jag ”chansar” på. Jag har sålt, men försiktigt och har råd att ligga kvar en bra stund till om inflöden och animal spiritss fortsätter att lyfta marknaderna. Får jag dessutom trenden och lite makrostatistik med mig senare i sommar så kommer jag sälja mer in i nedgången.Annars: vinrankorna sänder tydliga signaler om devalvering i först Lettland inom juni är över, aknske redan om en vecka, och senare sannolikt även övriga Baltikum. Bengt Dennis tror det behövs, Lettiska ministrar och exministrar säger att det bör diskuteras och de lokala bankerna förbereder sig och interbankräntorna i Lettland rusar. Sälj Swedbank och SEB och jag tror man har en bra vinst för juni.
tisdag 19 maj 2009
Fortfarande kort efter gårdagens käftsmäll
Dagar som igår (jag kort, marknaden ovanligt stark) är fostrande och nyttiga. Är det något man lär sig i marknaden så är det att det inte finns några sanningar – inga som är direkt applicerbara av en vanlig människa i alla fall. Jag satt i godan ro under de första timmarna och konstaterade att omsättningen var låg och uppstället inte så farligt. Jag avfärdade också uppgången i Indien som en irrelevant överreaktion (samma parti, men med lite bättre majoritet).
SÅ FEL jag hade (i alla fall på kort sikt). Jag har inte gett upp kortsidan ännu, jag har ju dessutom ganska lite risk på (ungefär en fjärdedel av min önskade maxposition), men det känns inte bra när det kommer dagar som igår då det bara mal på uppåt i jämn takt timme efter timme ända till kl 22.
Tankar som letar sig in i min baissade verklighetsuppfattning är:
Tänk om stimulanspaketen ger effekt längre än jag trott, tänk om marknaden uppfattar det som mer positivt än jag bedömt
Tänk om låga räntor faktiskt sparkar igång husmarknader världen över och att konsumtion, produktion, investeringar, sysselsättning och vinster följer i kölvattnet. En period som 1932-1937 skulle utan tvekan ta död på alla som ligger korta oavsett om uppgången är ”uthållig” eller inte. Dessutom, om inte fem år räknas som ”uthålligt”, hur ska det då definieras? Som ”Fundamentalt korrekt ur ett evighetsperspektiv”? Det senare är ju definitivt inte användbart.
Tänk om jag har fel i min bedömning om hur mycket ett företag är värt, om jag inte förstod hur mycket negativt som var diskonterat den 9 mars och därför inte förstår hur lite positivt det räcker med att bli för att motivera kursuppgångarna hittills och ytterligare en del.
Dagar som igår blir det tydligare än annars att jag måste fundera över vad jag kan ha gjort för fel, vad min reservplan är, hur andra kan tänkas tänka, hur mycket pengar och animal spirits det finns i världen och alltså förstås om jag ska köpa eller inte.
Tills vidare står jag fast vid min bedömning om att deleveragingbollen är satt i rullning och att den rör sig tillräckligt snabbt och stadigt för att det ska påverka aktiekurser negativt tillräckligt snart och därför ligger jag kvar kort. Jag vågar dock inte öka exponeringen från -0,25.
SÅ FEL jag hade (i alla fall på kort sikt). Jag har inte gett upp kortsidan ännu, jag har ju dessutom ganska lite risk på (ungefär en fjärdedel av min önskade maxposition), men det känns inte bra när det kommer dagar som igår då det bara mal på uppåt i jämn takt timme efter timme ända till kl 22.
Tankar som letar sig in i min baissade verklighetsuppfattning är:
Tänk om stimulanspaketen ger effekt längre än jag trott, tänk om marknaden uppfattar det som mer positivt än jag bedömt
Tänk om låga räntor faktiskt sparkar igång husmarknader världen över och att konsumtion, produktion, investeringar, sysselsättning och vinster följer i kölvattnet. En period som 1932-1937 skulle utan tvekan ta död på alla som ligger korta oavsett om uppgången är ”uthållig” eller inte. Dessutom, om inte fem år räknas som ”uthålligt”, hur ska det då definieras? Som ”Fundamentalt korrekt ur ett evighetsperspektiv”? Det senare är ju definitivt inte användbart.
Tänk om jag har fel i min bedömning om hur mycket ett företag är värt, om jag inte förstod hur mycket negativt som var diskonterat den 9 mars och därför inte förstår hur lite positivt det räcker med att bli för att motivera kursuppgångarna hittills och ytterligare en del.
Dagar som igår blir det tydligare än annars att jag måste fundera över vad jag kan ha gjort för fel, vad min reservplan är, hur andra kan tänkas tänka, hur mycket pengar och animal spirits det finns i världen och alltså förstås om jag ska köpa eller inte.
Tills vidare står jag fast vid min bedömning om att deleveragingbollen är satt i rullning och att den rör sig tillräckligt snabbt och stadigt för att det ska påverka aktiekurser negativt tillräckligt snart och därför ligger jag kvar kort. Jag vågar dock inte öka exponeringen från -0,25.
torsdag 30 april 2009
Ska man binda räntan?
Svar: Nej, jag tror inte det. Och nej, man ska i stort sett aldrig göra det heller.
SBAB 30 april 2009:
3 månader 1,99 %
1 år 2,35 %
2 år 2,80 %
3 år 3,55 %
4 år 4,07 %
5 år 4,40 %
7 år 4,85 %
10 år 5,24 %
Frågan är egentligen: ”Hur långt ska man binda räntan?”
3 månader eller 30 år?
Svaret är förstås beroende på vad den framtida korträntan blir och i teorin ska det redan vara diskonterat i de långa räntorna (tusentals insatta teoretiker och praktiker ägnar hela sina yrkesliv åt att på bästa sätt dra nytta av felprissättningar mellan korta och långa räntor).
Precis som med en brandförsäkring betalar man en (lite för hög) premie för att slippa det extremt obekväma utfallet som en oförsäkrad brand medför. Att binda räntan på 30 år är att försäkra sig mot oväntad inflation i framtiden och det kostar oavsett om inflationen inträffar eller inte.
Jag kan ta fram STIBOR 3 months i Bloomberg sedan 1987 (referensräntan för rörliga lån nuförtiden, även om det inte var det innan 2008). Den högsta månadsnoteringen var september 1992 på 20% och den lägsta är nu på ca 0,9%. Den högsta dagsnoteringen var 34% den 16 september 1992. Genomsnittet för månadssluten 1987-2009 har varit 6,5% och sedan Greenspans ”irrational exuberance”-tal 1996 har snittet varit 3,5%.
10-årsräntan i USA (jag har historik 1962-) toppade på 16% september 1981 och är nu på 3%. Genomsnittet sedan 1962 är 6,9% och sedan 1974 7,45%, sedan 1987 6,0% och sedan 1996 4,9%. Den värsta 10-årsperiodens (75-85) 10-årsränta var 10,25% och alltså i snitt 4,25 %-enheter högre än för 87-09.
Med lite slarvig analys kan vi gissa att 3-månadersräntan var 6,5+4,25=10,75% i snitt samma period. Vi kan kalla det för ”Worst Case” för en person med rörlig ränta; 10 år med >10% ränta. Som en liten aside kan jag nämna att jag tror att vi hamnar där inom 20 år. Den värsta femårsperioden för 10-åringen var 12,5% (80-84) och 3-månaders då kanske 13% och kundräntan ytterligare lite högre, t.ex. 14%.
Det kan finnas anledningar att tro att dagens förutsättningar skiljer sig från perioden 1960 och framåt, att vi står inför en värre deflation eller inflation än vi sett de senaste 50 åren, men jag lämnar den diskussionen en stund. Om vi ska hålla oss inom det givna intervallet sedan 1962 så kan vi alltså i värsta fall vänta oss en enstaka månadsnotering på 20% för 3-månadersräntan (plus bankens marginal på 0,5-2 procent beroende på ekonomisk miljö) och ett genomsnitt över en tioårsperiod på 10-11% plus marginal.
Att binda på fem år är inte att binda enligt mig. Det är dyrt (2,4 procentenheter dyrare än rörligt) och osannolikt att makro ändras så snabbt att man hinner tjäna på det (antag successivt stigande rörlig ränta från 2% till 7% över 5 år. Snittet blir 4,5% och alltså i stort sett break even med femårsräntan). Om den rörliga stiger till 10% över perioden blir snittet 6%, dvs en nästan marginell förlust mot den fasta på 4,5% trots att den rörliga femfaldigas och uppenbarligen ekonomin är i kaos. När den ”fasta”perioden är över står man inför ett nytt beslut: binda på t.ex 7+2,5=9,5 eller 10+2,5=12,5 eller acceptera rörligt på 7 eller 10 i de två angivna exemplen.
Eftersom Worst Case är omkring 14% rörlig ränta över en femårsperiod är det inget självklart val, men inte ens i det extrema fallet då rörligt gick från 2 till 10 procent vann man särskilt mycket på att ha bundet (på 4,5). Varför skulle man då binda på 12,5%? Jo, endast om man tror att vi ska utanför Worst Case, ut i vita fläckar på kartan, inte Weimarrepubliken, Zimbabwe eller liknande, men väl Latinamerika. Eller, förstås, om man verkligen inte har råd med enstaka toppnoteringar i räntan, om man alltid vill kunna gå ner till noll på kontot varje månad och ändå sova säkert (men dyrt).
Alltså, det finns inte många gånger då det är rätt eller smart att binda räntan och t.o.m. då blir vinsten mycket liten, utöver försäkringskänslan. I de allra flesta fall får man istället gå runt med dumstruten när andra låntagare snackar (låga) räntor och stora hus och med ständigt tunn plånbok.
Ska man göra det så krävs nästan att man har insiderinformation om makroutvecklingen och kan förutse en oväntad och snabb höjning i inflationen som dessutom varar några år, helst riktigt många år, och att man binder räntan för så länge som möjligt och helst att spreaden mellan lång och kort ränta är ovanligt liten. Exempelvis kan man idag binda räntan i 10 år på 5,25%. Om det hade varit 4,5 procent istället och den rörliga räntan snabbt (2 år?) steg till t.ex. 8 procent och höll sig där resten av perioden. DÅ tjänar man tillräckligt för att det ska vara värt risken och den inledande dumstruten. Vem sitter inne med den informationen? Inte jag. Och OM man sitter med rörlig ränta och den går till 8% så är det oftast ett lätt beslut att välja rörligt därifrån. Att då binda på 10-11% har i varje fall aldrig varit värt det, utom i efterhand när man prickar in en exakt sämsta 120-månadersperiod.
SBAB 30 april 2009:
3 månader 1,99 %
1 år 2,35 %
2 år 2,80 %
3 år 3,55 %
4 år 4,07 %
5 år 4,40 %
7 år 4,85 %
10 år 5,24 %
Frågan är egentligen: ”Hur långt ska man binda räntan?”
3 månader eller 30 år?
Svaret är förstås beroende på vad den framtida korträntan blir och i teorin ska det redan vara diskonterat i de långa räntorna (tusentals insatta teoretiker och praktiker ägnar hela sina yrkesliv åt att på bästa sätt dra nytta av felprissättningar mellan korta och långa räntor).
Precis som med en brandförsäkring betalar man en (lite för hög) premie för att slippa det extremt obekväma utfallet som en oförsäkrad brand medför. Att binda räntan på 30 år är att försäkra sig mot oväntad inflation i framtiden och det kostar oavsett om inflationen inträffar eller inte.
Jag kan ta fram STIBOR 3 months i Bloomberg sedan 1987 (referensräntan för rörliga lån nuförtiden, även om det inte var det innan 2008). Den högsta månadsnoteringen var september 1992 på 20% och den lägsta är nu på ca 0,9%. Den högsta dagsnoteringen var 34% den 16 september 1992. Genomsnittet för månadssluten 1987-2009 har varit 6,5% och sedan Greenspans ”irrational exuberance”-tal 1996 har snittet varit 3,5%.
10-årsräntan i USA (jag har historik 1962-) toppade på 16% september 1981 och är nu på 3%. Genomsnittet sedan 1962 är 6,9% och sedan 1974 7,45%, sedan 1987 6,0% och sedan 1996 4,9%. Den värsta 10-årsperiodens (75-85) 10-årsränta var 10,25% och alltså i snitt 4,25 %-enheter högre än för 87-09.
Med lite slarvig analys kan vi gissa att 3-månadersräntan var 6,5+4,25=10,75% i snitt samma period. Vi kan kalla det för ”Worst Case” för en person med rörlig ränta; 10 år med >10% ränta. Som en liten aside kan jag nämna att jag tror att vi hamnar där inom 20 år. Den värsta femårsperioden för 10-åringen var 12,5% (80-84) och 3-månaders då kanske 13% och kundräntan ytterligare lite högre, t.ex. 14%.
Det kan finnas anledningar att tro att dagens förutsättningar skiljer sig från perioden 1960 och framåt, att vi står inför en värre deflation eller inflation än vi sett de senaste 50 åren, men jag lämnar den diskussionen en stund. Om vi ska hålla oss inom det givna intervallet sedan 1962 så kan vi alltså i värsta fall vänta oss en enstaka månadsnotering på 20% för 3-månadersräntan (plus bankens marginal på 0,5-2 procent beroende på ekonomisk miljö) och ett genomsnitt över en tioårsperiod på 10-11% plus marginal.
Att binda på fem år är inte att binda enligt mig. Det är dyrt (2,4 procentenheter dyrare än rörligt) och osannolikt att makro ändras så snabbt att man hinner tjäna på det (antag successivt stigande rörlig ränta från 2% till 7% över 5 år. Snittet blir 4,5% och alltså i stort sett break even med femårsräntan). Om den rörliga stiger till 10% över perioden blir snittet 6%, dvs en nästan marginell förlust mot den fasta på 4,5% trots att den rörliga femfaldigas och uppenbarligen ekonomin är i kaos. När den ”fasta”perioden är över står man inför ett nytt beslut: binda på t.ex 7+2,5=9,5 eller 10+2,5=12,5 eller acceptera rörligt på 7 eller 10 i de två angivna exemplen.
Eftersom Worst Case är omkring 14% rörlig ränta över en femårsperiod är det inget självklart val, men inte ens i det extrema fallet då rörligt gick från 2 till 10 procent vann man särskilt mycket på att ha bundet (på 4,5). Varför skulle man då binda på 12,5%? Jo, endast om man tror att vi ska utanför Worst Case, ut i vita fläckar på kartan, inte Weimarrepubliken, Zimbabwe eller liknande, men väl Latinamerika. Eller, förstås, om man verkligen inte har råd med enstaka toppnoteringar i räntan, om man alltid vill kunna gå ner till noll på kontot varje månad och ändå sova säkert (men dyrt).
Alltså, det finns inte många gånger då det är rätt eller smart att binda räntan och t.o.m. då blir vinsten mycket liten, utöver försäkringskänslan. I de allra flesta fall får man istället gå runt med dumstruten när andra låntagare snackar (låga) räntor och stora hus och med ständigt tunn plånbok.
Ska man göra det så krävs nästan att man har insiderinformation om makroutvecklingen och kan förutse en oväntad och snabb höjning i inflationen som dessutom varar några år, helst riktigt många år, och att man binder räntan för så länge som möjligt och helst att spreaden mellan lång och kort ränta är ovanligt liten. Exempelvis kan man idag binda räntan i 10 år på 5,25%. Om det hade varit 4,5 procent istället och den rörliga räntan snabbt (2 år?) steg till t.ex. 8 procent och höll sig där resten av perioden. DÅ tjänar man tillräckligt för att det ska vara värt risken och den inledande dumstruten. Vem sitter inne med den informationen? Inte jag. Och OM man sitter med rörlig ränta och den går till 8% så är det oftast ett lätt beslut att välja rörligt därifrån. Att då binda på 10-11% har i varje fall aldrig varit värt det, utom i efterhand när man prickar in en exakt sämsta 120-månadersperiod.
onsdag 8 april 2009
Även låg ränta är ränta
Om vi bara hade tillgång till kryoteknik så kunde alla sätta in pengar på banken till knappt 1% ränta, sova i 500 år och sen vakna upp med 100 gånger så mycket på kontot och leva rikt och lyckligt resten av livet utan att behöva jobba.
Undrar bara hur det automatiskt produceras 100 x så mycket saker att köpa under tiden, medan alla är nedfrysta?
OK, ett annat sätt då:
Alla får låna till varsitt hus. Man förbjuder att sälja hus under inköpspris och eftersom huspriser inte kan falla enligt lag så kan bankerna lugnt låna ut 100% av köpeskillingen till alla, oavsett inkomst.
Sen väntar man ett tag, i värsta fall står priserna stilla och mer sannolikt stiger de (varje hus säljs ju till samma pris eller dyrare) så alla förr eller senare blir rika. För att göra systemet bombsäkert bestämmer staten att huslån ska vara gratis, eftersom underliggande tillgång är helt säker. Om man inte orkar vänta på staten kan grannar komma överens om att köpa varandras hus till 10% högre pris t.ex. två gånger om året. På bara 10 år blir husen värda 7x startpriset. Snacka om mångmiljonvillor att skryta med på cocktailpartyt.
I stockholm sägs huspriser aldrig kunna falla, p.g.a. det unika läget, brist på objekt, trygghet, bra skolor, inflyttning m.m. Dessutom sägs Stockholms priser ligga långt under kontinentens priser varför det finns goda skäl till varför vi var med i den globala husprisuppgången senaste tio-femton åren, men inte ska följa med densamma ned.
Hur kom det sig då att Stockholmspriserna låg så långt under motiverat värde så länge? Jo, alla smarta ungdomar hade för tröga och mossiga föräldrar som inte förstod logiken ovan. Nu vet man bättre - fan farsan, ju mer du betalar för vindsvåningen desto mer är den värd och desto mer tjänar du när den stiger sina rättmätiga procent varje år.
Bara Sverige svensk skärgård har
Undrar bara hur det automatiskt produceras 100 x så mycket saker att köpa under tiden, medan alla är nedfrysta?
OK, ett annat sätt då:
Alla får låna till varsitt hus. Man förbjuder att sälja hus under inköpspris och eftersom huspriser inte kan falla enligt lag så kan bankerna lugnt låna ut 100% av köpeskillingen till alla, oavsett inkomst.
Sen väntar man ett tag, i värsta fall står priserna stilla och mer sannolikt stiger de (varje hus säljs ju till samma pris eller dyrare) så alla förr eller senare blir rika. För att göra systemet bombsäkert bestämmer staten att huslån ska vara gratis, eftersom underliggande tillgång är helt säker. Om man inte orkar vänta på staten kan grannar komma överens om att köpa varandras hus till 10% högre pris t.ex. två gånger om året. På bara 10 år blir husen värda 7x startpriset. Snacka om mångmiljonvillor att skryta med på cocktailpartyt.
I stockholm sägs huspriser aldrig kunna falla, p.g.a. det unika läget, brist på objekt, trygghet, bra skolor, inflyttning m.m. Dessutom sägs Stockholms priser ligga långt under kontinentens priser varför det finns goda skäl till varför vi var med i den globala husprisuppgången senaste tio-femton åren, men inte ska följa med densamma ned.
Hur kom det sig då att Stockholmspriserna låg så långt under motiverat värde så länge? Jo, alla smarta ungdomar hade för tröga och mossiga föräldrar som inte förstod logiken ovan. Nu vet man bättre - fan farsan, ju mer du betalar för vindsvåningen desto mer är den värd och desto mer tjänar du när den stiger sina rättmätiga procent varje år.
Bara Sverige svensk skärgård har
tisdag 10 mars 2009
Dr Koppar är bull, men varför?
Världen befinner sig i recession. Oro och rädsla präglar investerare. BNP, industriproduktion, export, sysselsättning faller med oanad hastighet i USA, Japan, Korea, Baltikum, Sverige, Kina (inte BNP ännu, men den statistiken lätt kan manipuleras av myndigheterna). Varje dag hör vi talas om nya konkurser, uppsägningar, kapitalförluster, husprisras (utom i Sverige… ännu). Flera onda spiraler håller full fart mot avgrunden: lägre priser på hus, tvångsförsäljningar, ökat utbud, ännu lägre priser. Samma sak för aktier (belånade portföljer som t.ex sparbanksstiftelserna även om de i slutändan inte skickade ut aktierna på marknaden… ännu). Bankerna gör kreditförluster på hus, husderivat, andra obligationer och aktier vilket minskar kapitalbasen hos bankerna och utlåningsutrymmet och därmed köpkraften i samhället. Företag som vill investera får inte tag på kapital och många vill inte eftersom efterfrågan är svag. Global handel minskar, effektivitet och skalfördelar minskar, omsättning och marginaler faller.
AIG redovisade nyligen en kvartalsförslust på 62 mdr USD, T.o.m. Warren Buffett verkar lite orolig över ekonomin (”in shambles”), IF Metall är en i raden av lönesänkare (vilket är en förutsättning för deflationsspiral)
Varför är jag då bullish?
Jo, Kinas elektricitetsproduktion ökade i februari och deras bilförsäljning steg 25% samma månad. Kopparprisets 50-dagarssnitt bottnade 24 februari och motsvarande för olja 3 mars. Den europeiska 10-årsräntan bottnade 15 januari och nyligen igår och 50-dagars bottnade den 24 februari.
Det här är bara måttstockar på det allmänna investerarsentimentet och till viss del den underliggande ekonomiska utvecklingen och utgör ingen anledning att bli positiv på lång sikt. Vi har inte nått botten på den riktiga björnmarknaden. Den ligger flera år bort, men vi kanske har nått en väsentlig botten att dra igång ett ordentligt bear market rally på minst 50% från. En sådan skulle typiskt visa sig i koppar, räntor och andra råvaror. Om vissa andra aktivitetsindex för bilar, transport (Baltic Dry) och snart kanske också sentimentssurveys som ISM, Consumer confidence mm visar livstecken så kan nog aktieinvesterarna visa lite animal spirits och köpa på allvar. Vi får se hur länge det håller.
AIG redovisade nyligen en kvartalsförslust på 62 mdr USD, T.o.m. Warren Buffett verkar lite orolig över ekonomin (”in shambles”), IF Metall är en i raden av lönesänkare (vilket är en förutsättning för deflationsspiral)
Varför är jag då bullish?
Jo, Kinas elektricitetsproduktion ökade i februari och deras bilförsäljning steg 25% samma månad. Kopparprisets 50-dagarssnitt bottnade 24 februari och motsvarande för olja 3 mars. Den europeiska 10-årsräntan bottnade 15 januari och nyligen igår och 50-dagars bottnade den 24 februari.
Det här är bara måttstockar på det allmänna investerarsentimentet och till viss del den underliggande ekonomiska utvecklingen och utgör ingen anledning att bli positiv på lång sikt. Vi har inte nått botten på den riktiga björnmarknaden. Den ligger flera år bort, men vi kanske har nått en väsentlig botten att dra igång ett ordentligt bear market rally på minst 50% från. En sådan skulle typiskt visa sig i koppar, räntor och andra råvaror. Om vissa andra aktivitetsindex för bilar, transport (Baltic Dry) och snart kanske också sentimentssurveys som ISM, Consumer confidence mm visar livstecken så kan nog aktieinvesterarna visa lite animal spirits och köpa på allvar. Vi får se hur länge det håller.
onsdag 18 juni 2008
På lång sikt går aktier upp...
Säg det till investerarna på 60- och 70-talen som genomlevde detta (se bild okt -64 till mars -78, från Bloomberg på S&P 500 index), samtidigt med höga räntor (se Bloomberggrafen nedan från samma tidsperiod).Startpunkten 1964 påminde om startpunkten "idag", med bra tillväxt, hög stabilitet, lång period av stigande aktiekurser och bostadspriser samt låga räntor.
Precis som nu började inflationen sakta få fäste och räntorna dubblades från 4,3% till 8,6% på den tioåriga statsobligationen i USA - det säkraste instrumentet i världen... Kommer vi också få se 15 års stillastående börser med enorma kast under tiden, samtidigt som alternativet, pengar på banken, ger 10% mer eller mindre riskfritt?
Fler historiska jämförelser för grafbitaren (självklart finns ingen riktig info att hämta här, mer än som spegling av mänsklig gruppsykologi och benägenhet till manodepressivitet, men kul är det – särskilt om man som jag tycker att det finns fundamentala anledningar till att det ska bli så som grafen indikerar):
S&P 500
1927-1949: -20% på 22 år
1949-1966: +600% på 17 år
1966-79, 61-74, 64-78: +/- 0% på 13-14 år
1982-2000: +1400% på 18 år
2000-2008: +/-0% på 8 år (just nu -15% sedan topparna 2000 och 2007)
2008-2015: +/- 0%? På 8 år till, totalt 16 år?
I ett historiskt perspektiv verkar det sannolikt att vi befinner oss på motsvarigheterna till augusti 1937 eller november 1973: Långt efter manin som ledde till en krasch och därefter relativt snabb återhämtning, men innan nedgång nummer två då felinvesteringar och felvärderingar definitivt skulle återställas.
1927-1949: -20% på 22 år
1949-1966: +600% på 17 år
1966-79, 61-74, 64-78: +/- 0% på 13-14 år
1982-2000: +1400% på 18 år
2000-2008: +/-0% på 8 år (just nu -15% sedan topparna 2000 och 2007)
2008-2015: +/- 0%? På 8 år till, totalt 16 år?
I ett historiskt perspektiv verkar det sannolikt att vi befinner oss på motsvarigheterna till augusti 1937 eller november 1973: Långt efter manin som ledde till en krasch och därefter relativt snabb återhämtning, men innan nedgång nummer två då felinvesteringar och felvärderingar definitivt skulle återställas.
I de tidigare två fallen tappade börsen nominellt 40-50% i nedgång två. Vi är redan 15% ned från toppen så 30% kanske räcker denna gång, men å andra sidan är det knappast någon exakt vetenskap.
Jag tror emellertid att vinsterna ska ned 30% så varför inte börsen också?
(grafen i logaritmisk skala)
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)