I morse var jag trött när jag gick upp trots att jag sovit lika länge som jag brukar. D-vitaminbrist? Det kanske är dags att börja knapra piller igen i väntan på våren?
På morgonmötet drabbades jag av en frånvarandekänsla, en alienering, ett ointresse för våra diskussioner om världen och marknaden. Jag kände bara att de andra oförtrutet pratade om marknaden som om de visste vad som drev den, om världen som om de hade en aning om vad som kommer hända och hur det kan påverka marknaden trots att vi alla bevisligen haft så fel så länge.
Jag uttrycker mig också ofta som om det både finns sanningar och att jag har lite koll på vilka dessa är - inte minst här på bloggen. Ibland slås jag ändå mer än annars av hur meningslöst det är. Just nu diskuterar vi saker som valet av ordförande till USAs centralbank och vad som kommer hända med penningtryckandet och vad det i sin tur får för effekt på tillväxt, aktier och räntor. Vi pratar om det tyska valet, om det förestående kriget i Syrien och hur allvarligt och utdraget det eventuellt blir, vilka länder som kan dras in och förstås huruvida riskaversion eller stimulanseffekten kommer överväga för ekonomi och börs. Vi pratar om skuldtaket i USA och om det kan vara så att ett krig gör det enklare att lyfta skuldtaket. Vi pratar om valutakrisen i Indien och om lånetillväxten i Kina är tillräcklig för att upprätthålla minst 7,5% BNP-tillväxt framöver. Vi pratar om hur den amerikanska husmarknaden tappar tempo.
Vi pratar däremot nästan inte alls om läckorna i Fukushima. Vi pratar absolut inte om t.ex. jordbävningar, meteoritnedslag, kollapsande pyramidspel, dåliga student- och billån i USA, svenska huspriser eller för den skull västvärldens och Japans totala skuldbördor. Vi pratar inte heller om USAs framtida ofinansierade budgetproblem i form av pensioner, hälsovård mm.
Vi pratar om att nu tar det fart igen, om att arbetslösa får jobb igen, kan låna mer och konsumera mer och att företagen därmed producerar mer, anställer fler, investerar mer. Vi pratar om att aktier är rimligt värderade, om att de ska upp mycket om den positiva ekonomiska spiralen tar fart - uppnår uthållig "flykthastighet". Ekonomer svänger sig ofta med uttryck lånade från fysiken för att få flumteorierna att låta vetenskapliga. Vi har förstås egentligen ingen aning om vad som sker eller kommer att ske; vi bara extrapolerar från en suddigt "nu" till ett något mindre suddigt närliggande "senare" och struntar i den riktiga "framtiden".
Just "nu" är Europakrisen över, banksystemet säkert, Japans statsskuld på snart 250% av BNP bortglömd. "Senare" gissar vi att vinsterna har stigit lite, att värderingsmultiplarna bibehållits, att aktier därmed stigit. Innan dess gissar vi att den nuvarande "korrektionen", dvs den lilla, kontrollerade nedgången som varat i några veckor förlängs precis lagom så vi kan köpa lite billigare än idag men utan att behöva bli rädda att nedgången skapar oro som föder sig själv och skickar ner marknaden på allvar.
Jag hatar det.
Det är meningslöst.
Marknaden och det ekonomiska systemet är enligt alla objektiva mått helt utom kontroll. Problemet som gör att omstarten dröjer är att alla styrande har all anledning att försöka få systemet att hålla bara en liten stund till. Man sparkar burken framför sig på vägen, men man blir aldrig av med den.
Innan det rasar på allvar, som 2002, som 2008 så kan jag helt enkelt inte investera på ett rimligt och normalt sätt. Att köpa aktier nu är som att plocka småmynt framför en ångvält. Det kan mycket väl gå bra. pengarna ligger på gatan. Det är gratis, känns bra, man har gott sällskap, det är kul, men så plötsligt fastnar fingrarna och risken är att man blir av med hela armen eller ännu värre. I den miljön kan jag bara inte fungera som investerare. Det är inte rätt mot mig och inte mot mina kunder. Jag komme rinte hålla på med det här mycket längre. 1 år, max 2.
Eller så ordnar det sig om jag äter mer D-vitamin. Och om det kraschar förstås... givet att jag inte just då gett upp och anslutit mig till myntplockarna.
Visar inlägg med etikett filosoferande. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett filosoferande. Visa alla inlägg
torsdag 5 september 2013
fredag 6 augusti 2010
Björnterapi, payrolls
Jag skriver den här bloggen delvis som terapi och just nu behöver jag det. Och en bitpinne. Här kommer därför en terapisession:En liten tröst är att mitt "valutacall" den 7 juni visade sig vara helt rätt. Jag trodde då också att börsen skulle vända upp med valutan: "Vi bottnade igår kl 16:50", skrev jag, vilket följdes av >10% uppgång för Eurostoxx50 på 2 veckor.
Sen låg jag tyvärr kvar lång hela vägen ner till botten 1 juli och lång hela vägen upp tils jag gick neutral rätt så vältajmat den 15 juli och hade därmed fått tillbaka vad jag förlorade på att ligga kvar i baissen andra halvan av juni.
Sen gick jag "Half in" på kortsidan den 2 augusti på ca 2800 i Eurostoxx50 september och ligger 1% back på den traden hittills.Jag är inte mer än människa och även om jag förvaltar miljarder styrs jag av mina känslor, antagligen precis som den som förvaltar sina egna hundratusen.
En av mina konkurrensfördelar tror jag är att jag vet om det och har anammat det och just tillåter mig att lita på min intuition (en impuls till mitt medvetande att agera baserat på erfarenhet och information som ligger lagrad och bearbetad i mitt undermedvetna) istället för att följa strikta regler. När det blir fel vet jag i alla fall att det berodde helt och hållet på mig och inte på en regel som jag kanske t.o.m. ifrågasatte när beslutet togs.
TRO
Jag tror några saker just nu:
1. marknaden kommer fortsätta vara mer volatil än vi är vana vid. 2008-2009, 2010, maj 2010 kommer utgöra mallar för hur det blir även framöver
2. osäkerheten om var ekonomin är på väg kommer fortsätta pga politiskt brus (fiskala och monetära stimulanser som gör att man inte kan se den riktiga ekonomin tydligt)
3. frågan om deflation/inflation kommr inte avgöras än på länge och det kommer bidra till osäkerheten i (1) och (2)
4. Jag tror att vi ska från punkt A (nu) till punkt B (lägre) och sedan, mycket längre fram, till punkt C (mycket högre - jag är ju teknikoptimist). Det viktiga nu är hur vi tar oss från A till B, vilket antingen sker via (a) som är högre än nu eller via (b) som är lägre t.o.m. än (B). Jag tror för tillfället att vi ska till (B) via (b) och att vi således ska nedåt ganska rejält och alltså t.o.m. längre ned än jag egentligen tror :).
Jag förväntar mig snarast att jag börjar köpa för tidigt eftersom (b) ligger längre ned än jag finner motiverat.
Varför tror jag det här? Det är ju bara en lek med olika vägar till Rom... Går det ens att spekulera i vilken väg marknaden ska ta? Varför inte bara lägga sig lång och vänta? Jo, därför att det definitivt inte fungerar för en fond som redovisar kvartalssiffror till kunderna och för att det finns så mycket mer avkastning att hämta om man tajmar svängningarna hyggligt. Det har i alla fall knappast varit en vinnande strategi att sitta stilla i båten de senaste 5-10-15 åren...
Svaret finns i punkterna ovan. Ekonomins utveckling är ovanligt osäker och svårmätt avseende inflation och tillväxt. Marknadens reaktion på information är ovanligt volatil. Vi har nyligen haft en stor uppgång sedan mars 2009 och en ganska stor sedan bottnarna i maj, juni och juli. Bara det gör det upplagt för en sväng nedåt, om man inte vågar tro att informationen plötsligt blir tydligare och mer positiv.
Osäkerhet gör att placerare söker trygghet. Den har de funnit i obligationer och guld, vilket också speglas i fallande volymer för aktier - inte minst nu i juli. Till en början kan lägre volymer göra det lättare att handla upp kurserna (något håll ska det ju gå åt), men i nästa steg finns strukturellt mindre kapital kvar i aktiemarknaden varför kurserna ska vara lägre och också blir lättare att handla ned.
Så, i stort sett säger jag att eftersom det gått upp ska det gå ned... : ). Ja, det stämmer väl på ett plan. Grunden till varför jag gör det så enkelt är att jag tror det finns stora problem med ekonomin och marknaden som kommer tynga vinster och värderingar länge än och att man därför inte kan hoppas på mer än att kurserna står på samma nivå igen om några år. Vägen dit lär bli krokig och några av svängarna kommer ligga lägre än idag och jag tror att en av de första svängarna blir nedåt. Den första svängen t.o.m., dvs nu.Några andra aspekter av riskerna utgörs av Kina och Ryssland (egentligen alla BRICs) som kanske inte längre blir de motorer de varit i världsekonomin senaste decenniet. kanske blir det en double whammy där de både tappar i påverkan av ekonomin och i påverkan av optimismen (värdering). Kina är viktigast och de går från att exportera disinflation till inflation, från investeringar till konsumtion. Det är bra på sikt, men det ökar osäkerheten på kortare sikt.
En sak som stör min negativism är teknisk analys. Folk pratar om Fibonacci retracement från nedgången 2006-2009 samt om 100-dagars glidande medelvärde. S&P 500 ligger precis vid båda nivåerna och ju tunnare marknad och ju fler som följer de här sakerna desto mer självuppfyllande blir det på kort sikt. Med payrolls-statistiken i eftermiddag kan index "bryta upp" eller "bryta ned" ovanligt våldsamt och därmed ställa till det för mig även om det blir kortvarigt.
Reaktionen på ADP i förrgår och claims igår visade att fokus ligger på arbetsmarknaden och på viss balans mellan köpvilja och rädsla. Statistiken i sig är förstås i det närmaste värdelös, men reaktionen på den är viktig. Trots att marknaden stiger i stort sett varje dag tycker jag att den känns tveksam. Första halvan av juli möttes av ett bakslag i andra halvan, sedan har det tuggat på uppåt med visst hinder sista veckan i juli. Efter uppstället första dagen i augusti har marknaden stått mer eller mindre stilla i fyra dagar. Jag upplever det som en tvekan och kanske en utmattning som följs av nedgång om inte ny positiv information tillkommer. Det kan förstås vara tvärtom - att det är en platå för vidare uppgång mot årshögsta..., men jag tycker att för mycket talar för motsatsen:
Skuldberg, sparbehov, låga obligationsräntor, exitstrategi från bankräddning, monetära stimulanser och QE, handelsvolymer, bilförsäljning, huspriser... Det är egentligen bara det senaste kvartalets bankrapporter som är positiva (OK, då, och typ alla andra företag också, men de bygger i grunden på ohållbara underskott på statsnivå).
fredag 30 juli 2010
Är det här jag?
Från Buttonwood 28 juli 2010
For almost two centuries, Spain has hosted an enomously popular Christmas lottery. Based on payout, it is the biggest lottery in the world and nearly all Spaniards play. In the mid 1970s, a man sought a ticket with the last two digits ending in 48. He found a ticket, bought it, and then won the lottery. When asked why he was so intent on finding that number, he replied "I dreamed of the number seven for seven straignt nights. And 7 times 7 is 48."
Jag är för lat och obegåvad för att få ut hela mina resonemang här på Fria Nyheter. Ibland kan man se eventuellt lite mer djuplodande funderingar men för det mesta verkar det nog ut som om jag singlar slant.
Ofta motiverar jag mina beslut med "intuition", "lita på det undermedvetna", "mata in allt du hittar och var nöjd med den output hjärnan ger dig" eller "det har funkat hittills". Jag har heller uppenbarligen inga större problem med att först säga att jag ska ligga lång eller kort under överskådlig tid för att plötsligt en dag vända på klacken eller bara fega ur helt i en "Neutral" som nu.
Är jag i grunden bara en spansk turgubbe som är övertygad om mina egna sanndrömmar, men är för dum för att se hur fel jag har?
Angående en fråga om räntekurvor och annat i min beslutsprocess så är det som med det mesta. Räntor (policy och marknad), spreadar (risk/riskfritt, mellan länder, mellan löptider, bankavgifter, konkursförsäkringar [CDS]), valutarörelser, inflationsförväntningar mm ingår som några av de hundratals top-down-variabler jag matar mig själv med.
Ibland tänker jag mer medvetet att "givet allt annat så pekar ju faktiskt den positiva 10y-3m på att vi står inför en ekonomisk uppgång och sannolikt även en positiv period för aktier", eller att "med de här CDS-spreadarna, höga, även om de har fallit på sistone, så är nedgång mer sannolikt - inte minst för att det blir dyrt för banker och eller deras kunder att finansiera sig". Oftast är det emellertid mycket mer omedvetet och bara en bruskanal av många. Det är viktigt att påminna sig om att signalvärdet av spreadar och räntenivåer, förändringsriktningar inte är stabilt.
Vad säger en så enkel sak som att 10y-3m är 300bps? Är det positivt? Är det positivt om 10yr i sig är 300bps eller är det för nära deflation? Är 300bps spread bra om 3m är nära noll eftersom det indikerar max stimulans eller är det negativt eftersom Taylor säger att styrräntan egentligen borde vara minus 300 bps snarare än 0? Osv.
For almost two centuries, Spain has hosted an enomously popular Christmas lottery. Based on payout, it is the biggest lottery in the world and nearly all Spaniards play. In the mid 1970s, a man sought a ticket with the last two digits ending in 48. He found a ticket, bought it, and then won the lottery. When asked why he was so intent on finding that number, he replied "I dreamed of the number seven for seven straignt nights. And 7 times 7 is 48."
Jag är för lat och obegåvad för att få ut hela mina resonemang här på Fria Nyheter. Ibland kan man se eventuellt lite mer djuplodande funderingar men för det mesta verkar det nog ut som om jag singlar slant.
Ofta motiverar jag mina beslut med "intuition", "lita på det undermedvetna", "mata in allt du hittar och var nöjd med den output hjärnan ger dig" eller "det har funkat hittills". Jag har heller uppenbarligen inga större problem med att först säga att jag ska ligga lång eller kort under överskådlig tid för att plötsligt en dag vända på klacken eller bara fega ur helt i en "Neutral" som nu.
Är jag i grunden bara en spansk turgubbe som är övertygad om mina egna sanndrömmar, men är för dum för att se hur fel jag har?
Angående en fråga om räntekurvor och annat i min beslutsprocess så är det som med det mesta. Räntor (policy och marknad), spreadar (risk/riskfritt, mellan länder, mellan löptider, bankavgifter, konkursförsäkringar [CDS]), valutarörelser, inflationsförväntningar mm ingår som några av de hundratals top-down-variabler jag matar mig själv med.
Ibland tänker jag mer medvetet att "givet allt annat så pekar ju faktiskt den positiva 10y-3m på att vi står inför en ekonomisk uppgång och sannolikt även en positiv period för aktier", eller att "med de här CDS-spreadarna, höga, även om de har fallit på sistone, så är nedgång mer sannolikt - inte minst för att det blir dyrt för banker och eller deras kunder att finansiera sig". Oftast är det emellertid mycket mer omedvetet och bara en bruskanal av många. Det är viktigt att påminna sig om att signalvärdet av spreadar och räntenivåer, förändringsriktningar inte är stabilt.
Vad säger en så enkel sak som att 10y-3m är 300bps? Är det positivt? Är det positivt om 10yr i sig är 300bps eller är det för nära deflation? Är 300bps spread bra om 3m är nära noll eftersom det indikerar max stimulans eller är det negativt eftersom Taylor säger att styrräntan egentligen borde vara minus 300 bps snarare än 0? Osv.
lördag 12 juni 2010
Mer och mer volleyspel
För 20 år sedan var min investeringsstil nästan uteslutande fundamental och långsiktig, mycket lik Warren Buffet. Jag har med åren successivt lärt mig att hantera sekundärt fundamental information som likviditet, kassanivåer, inflöde/utflöde och inte minst att slå på volley i snabba marknadsrörelser. Jag köper numera instinktivt på snabba, som Kerviel 2008 och blixtkraschen maj 2010, utan att behöva fundera på vad nedgången beror på.
De senaste 10 åren har jag förkovrat mig alltmer i stora marknadstänkares verk och fokuserar själv allt mindre på mikrofundamenta som Atlas Copcos orderingång eller Sandviks principer för lagerredovisning. Jag läser marknadsbrev av Hickey, Mauldin, Mark Faber, Minack, makrotankar från Goldman, Morgan, Deutsche mfl mäklarfirmor och böcker av Shiller, Faber, Anthony Boeckh, Jonathan Tepper+John Mauldin, Taleb, Maggie mahar, Galbraith, Biggs, Einhorn och Tim Hartford, för att inte tala om mer avlägset investeringsrelaterade böcker av författare som Nörretranders, Drexler, Kurzweil och Hofstadter.
Mitt angreppssätt är en blandning av absolut fundamenta och masspykologi. Jag vill förstå världen och människorna i den och min spelplan för att utvärdera mina insikter är marknaden, nyheter om den och allt som rör den (dvs egentligen nyheter om allt).
Just nu tycker jag Faber, Boeckh och Mauldin är mest relevanta som bakgrund för min omvärldstolkning. Läs gärna Tomorrow's Gold, The Great Reflation och snart The Endgame samt förstås Fabers och Mauldins marknadsbrev.
Alternativt håller du bara ett öga på min blog och följer i mina spår. Det kan bli rätt eller fel, men jag siktar förstås på att det ska bli rätt. Det gjorde å andra sidan säkert fiskarna i Den Perfekta Stormen också. Som monsterinvesteraren i Reminiscences of a Stock Operator själv säger så går alla investerare förr eller senare under i en oväntad monstervåg, men jag ska göra mitt bästa för att välja rätt storlek på risken.
Hursomhelst, titeln på inlägget syftar på att världen och marknaden blivit alltmer icke-fundamental, volatil, snabbrörlig och farlig. Minst 25 års penningtryckande och alltmer uppdrivna skuldnivåer har skapat en manodepressiv marknad som i allt större utsträckning påverkar den reala ekonomin. Samtidigt har den underliggande tillväxten trendmässigt fallit. Svängningarna sker allt oftare och blir allt större (till skillnad från The Great Moderation-anhängarnas slutsats från samma period) och från en lägre snittnivå. Det kommer ge allt fler och frekventa recessioner och i den miljön gäller det att undvika leverage, dvs motsatsen till de senaste 10-20 åren.
Jag har successivt anpassat mig till mer makrotänk, mindre talibanfundementalism, mer marknadsvolley, men jag måste göra ännu mer och bli ännu kortsiktigare, vara beredd att ompröva mina ställningstaganden mer och oftare.
Bara under den här bloggens korta livstid märks denna trend från fundamentalt baslinjespel till reflexmässiga volleyslag, men det finns mer att göra. Jag måste, precis som de flesta andra, göra mig av med mycket av de senaste decenniernas mentala bagage och inse på djupet hur annorlunda marknaden fungerar i en värld av alldeles för tunga skuldbördor.
Jag är fortfarande teknikoptimist och tror att det kommer ett paradigmskifte när bioteknik, nanoteknik och AI konvergerar och når över en kritisk tröskel och att detta leder till oanat välstånd och möjligheter för hela mänskligheten. Inom 10-15 år tror jag dagens skuldbördor reducerats till ett tråkigt minne, som av en avlägsen bakfylla och att mänskligheten befinner sig i inledningen till en ny guldålder som får allt annat att blekna vid jämförelse.
Vägen dit däremot är kantad av faror, både investeringsmässiga och reala (naturkatastrofer, oljebrist, oljespill, vulkanutbrott, epidemier mm). Jag tror att de närmaste 5-10 börsåren blir vildare än någon idag anar, med allt snabbare kast mellan eufori och depression, hausse och baisse, med återkommande fantastiska möjligheter att investera för uppgång eller blanka marknaden. Det svåraste blir inte att hitta bra lägen, det svåra blir att ha rätt storlek på investeringarna och undvika frestelsen att bli girig. Belåning blir uteslutet för alla kommer ha fel minst ibland och varje fel riskerar att blåsa bort dig från marknaden helt och hållet.
För en institutionell placerare som jag blir utmaningen att behålla kundernas förtroende när jag ibland får många minusmånader i sträck och aldrig håller jämna steg med marknaden när den drar kraftigt. Jag får hoppas att de ser till den långsiktiga avkastningen och min mycket lägre volatilitet eller så får jag lägga ner och endast ägna mig åt mina egna pengar.
Se det här inlägget som en varning om framtiden. Det vi har sett i termer av IT-hausse 1996-2000, kraschen 2001-2002, BRIC-Goldilocks 2003-2007, finanskrisen 2008, återhämtningen 2009, nedgången 2010 med flash crash i maj, lika snabb bounce och sedan nya bottnar är INTE anomalier utan den nya normen. Det blir inte bättre framöver, det blir värre - pga höga skulder och minimalt eget kapital.
MARKNADEN i ÅR
Jag tror att vi har en kortare period av hausse framför oss, några månader till några kvartal, men säkert avbruten av en relativt stor rekyl med förhoppningsvis snabb återhämtning. Jag tror att bättre vinster, bättre BNP, minskad oro för frysta finansmarknader, mer lugn och ro och minskad osäkerhet i Europa leder till en snabb och kraftig börsuppgång. Jag tar magnitud och tajming på volley (1 månad?, 2 månader, ända till årsskiftet? 10%, 20%, 50%? Vi får se, det vore bara löjligt att försöka sia om det redan nu. Bara prognosen om uppgången får säkert en del att le i mjugg). Framför allt gäller det att ha rätt storlek och likviditet i investeringarna och vara beredd att minska när haussen är som störst och kanske, om du är som jag, även vända till att ligga kort fast världen ser allt bättre ut och kurserna rusar.
De senaste 10 åren har jag förkovrat mig alltmer i stora marknadstänkares verk och fokuserar själv allt mindre på mikrofundamenta som Atlas Copcos orderingång eller Sandviks principer för lagerredovisning. Jag läser marknadsbrev av Hickey, Mauldin, Mark Faber, Minack, makrotankar från Goldman, Morgan, Deutsche mfl mäklarfirmor och böcker av Shiller, Faber, Anthony Boeckh, Jonathan Tepper+John Mauldin, Taleb, Maggie mahar, Galbraith, Biggs, Einhorn och Tim Hartford, för att inte tala om mer avlägset investeringsrelaterade böcker av författare som Nörretranders, Drexler, Kurzweil och Hofstadter.
Mitt angreppssätt är en blandning av absolut fundamenta och masspykologi. Jag vill förstå världen och människorna i den och min spelplan för att utvärdera mina insikter är marknaden, nyheter om den och allt som rör den (dvs egentligen nyheter om allt).
Just nu tycker jag Faber, Boeckh och Mauldin är mest relevanta som bakgrund för min omvärldstolkning. Läs gärna Tomorrow's Gold, The Great Reflation och snart The Endgame samt förstås Fabers och Mauldins marknadsbrev.
Alternativt håller du bara ett öga på min blog och följer i mina spår. Det kan bli rätt eller fel, men jag siktar förstås på att det ska bli rätt. Det gjorde å andra sidan säkert fiskarna i Den Perfekta Stormen också. Som monsterinvesteraren i Reminiscences of a Stock Operator själv säger så går alla investerare förr eller senare under i en oväntad monstervåg, men jag ska göra mitt bästa för att välja rätt storlek på risken.
Hursomhelst, titeln på inlägget syftar på att världen och marknaden blivit alltmer icke-fundamental, volatil, snabbrörlig och farlig. Minst 25 års penningtryckande och alltmer uppdrivna skuldnivåer har skapat en manodepressiv marknad som i allt större utsträckning påverkar den reala ekonomin. Samtidigt har den underliggande tillväxten trendmässigt fallit. Svängningarna sker allt oftare och blir allt större (till skillnad från The Great Moderation-anhängarnas slutsats från samma period) och från en lägre snittnivå. Det kommer ge allt fler och frekventa recessioner och i den miljön gäller det att undvika leverage, dvs motsatsen till de senaste 10-20 åren.
Jag har successivt anpassat mig till mer makrotänk, mindre talibanfundementalism, mer marknadsvolley, men jag måste göra ännu mer och bli ännu kortsiktigare, vara beredd att ompröva mina ställningstaganden mer och oftare.
Bara under den här bloggens korta livstid märks denna trend från fundamentalt baslinjespel till reflexmässiga volleyslag, men det finns mer att göra. Jag måste, precis som de flesta andra, göra mig av med mycket av de senaste decenniernas mentala bagage och inse på djupet hur annorlunda marknaden fungerar i en värld av alldeles för tunga skuldbördor.
Jag är fortfarande teknikoptimist och tror att det kommer ett paradigmskifte när bioteknik, nanoteknik och AI konvergerar och når över en kritisk tröskel och att detta leder till oanat välstånd och möjligheter för hela mänskligheten. Inom 10-15 år tror jag dagens skuldbördor reducerats till ett tråkigt minne, som av en avlägsen bakfylla och att mänskligheten befinner sig i inledningen till en ny guldålder som får allt annat att blekna vid jämförelse.
Vägen dit däremot är kantad av faror, både investeringsmässiga och reala (naturkatastrofer, oljebrist, oljespill, vulkanutbrott, epidemier mm). Jag tror att de närmaste 5-10 börsåren blir vildare än någon idag anar, med allt snabbare kast mellan eufori och depression, hausse och baisse, med återkommande fantastiska möjligheter att investera för uppgång eller blanka marknaden. Det svåraste blir inte att hitta bra lägen, det svåra blir att ha rätt storlek på investeringarna och undvika frestelsen att bli girig. Belåning blir uteslutet för alla kommer ha fel minst ibland och varje fel riskerar att blåsa bort dig från marknaden helt och hållet.
För en institutionell placerare som jag blir utmaningen att behålla kundernas förtroende när jag ibland får många minusmånader i sträck och aldrig håller jämna steg med marknaden när den drar kraftigt. Jag får hoppas att de ser till den långsiktiga avkastningen och min mycket lägre volatilitet eller så får jag lägga ner och endast ägna mig åt mina egna pengar.
Se det här inlägget som en varning om framtiden. Det vi har sett i termer av IT-hausse 1996-2000, kraschen 2001-2002, BRIC-Goldilocks 2003-2007, finanskrisen 2008, återhämtningen 2009, nedgången 2010 med flash crash i maj, lika snabb bounce och sedan nya bottnar är INTE anomalier utan den nya normen. Det blir inte bättre framöver, det blir värre - pga höga skulder och minimalt eget kapital.
MARKNADEN i ÅR
Jag tror att vi har en kortare period av hausse framför oss, några månader till några kvartal, men säkert avbruten av en relativt stor rekyl med förhoppningsvis snabb återhämtning. Jag tror att bättre vinster, bättre BNP, minskad oro för frysta finansmarknader, mer lugn och ro och minskad osäkerhet i Europa leder till en snabb och kraftig börsuppgång. Jag tar magnitud och tajming på volley (1 månad?, 2 månader, ända till årsskiftet? 10%, 20%, 50%? Vi får se, det vore bara löjligt att försöka sia om det redan nu. Bara prognosen om uppgången får säkert en del att le i mjugg). Framför allt gäller det att ha rätt storlek och likviditet i investeringarna och vara beredd att minska när haussen är som störst och kanske, om du är som jag, även vända till att ligga kort fast världen ser allt bättre ut och kurserna rusar.
torsdag 6 augusti 2009
Fortfarande lång, våndas, hoppas och bjuder på min smärta
OK, så vi råkade konsumera för mycket under en period, förledda av tron på evigt låga räntor, stigande huspriser och aktiekurser. Vanföreställningen eldades på av billiga elektronikprodukter från Asien och billiga lån från Asien (privata huslån, institutionella investeringslån och statsfinansiering). Det fanns billiga lån till allt, arbete åt alla och tillgångspriserna steg.
Det visade sig sen tydligt att kalkylen var felaktig och att vi egentligen behövde spara och investera i produktivitet för att få en bättre framtid. Inte nog med det, en del av ”utvecklingen” måste backas, t.ex. huspriser och aktiekurser vilket satte strukturerade obligationer och bankernas aktiekapital i farozonen.
Normalt skulle bankerna förstatligats, städats och omnoterats och skattebetalarna ta notan, medan aktieägarna och bankcheferna förlorade allt och kunderna fick behålla sina lönekonton. Istället drog man igång sedelpressarna, räddade bankerna nästan gratis med garantier åt alla håll, staten köpte tveksamma värdepapper, försäkrade resten och finansierade alltihop med skuldutgivning som centralbanken köpte upp. Bankerna tjänar i den värsta bankkrisen någonsin MER pengar än någonsin pga alla dessa åtgärder. Svaret på för hög och oansvarig konsumtion blev inte sparande och investeringar. Det blev MER konsumtion, högre skulder, subvention av husköp, bilköp mm. Cheferna åkte inte dit ordentligt, inte aktieägarna heller, men skattebetalrna får betala en mycket större nota än de flesta förstår. Det sker i smyg, via framtida skatter, via framtida inflation, via högre upplåningskostnader efter sänkta kreditbetyg osv.
Var tror man att det ska sluta? Jag tror fortfarande att det till slut ändar i en krasch som får 2008 att blekna, men under överskådlig framtid tror jag att myndigheterna bara kommer öka åtgärderna: De måste visa att de är beredda att gå hela vägen, att bankerna aldrig ska hamna i farozonen, att skatterabatter, subventioner, låga räntor och quantitative easing kommer fortgå till jobbmaskinen är igång, deflationshotet (jfr Japan) undanröjt och under tiden kommer pengarna läcka till realtillgångar där de kanske kan behålla sitt värde, när pengarna i cirkulation blir allt fler utan att det produceras mer (det investeras ju inte och företagen skär snarare ner än bygger upp sina organisationer).
Fler pengar och färre varor = inflation (någonstans) – kanske inte i varor och konsumentprisindex på bra länge (pga arbetslöshet) men i realtillgångar som olja, guld, aktier, mark och fastigheter. Investera alltså gärna under mellanperioden, men undvik lån med rörlig ränta eller kortare bindningstid än att du hinner amortera allt innan omläggning. Skillnaden mot mitt tidigare baissetänk är att jag inte trodde att Obama, Bernanke, Geithner och andra beslutsfattare skulle köra på så hårt som de gör när de skänker pengar till bankchefer för att stötta systemet och med huvudlösa underskott och stimulansåtgärder som bara förvärrar obalanserna framöver.
Såg de inte vad som hände 2007-2008 efter förra stimulansexperimentet som startade 2001? Nu gör de samma sak igen, bara gigantiskt mycket större.
Och investerarna är med på tåget. De lärde sig 2003-2007 hur en slipsten ska dras. Det gjorde uppenbarligen inte jag, som suttit och surat med mina kortpositioner i två-tre månader, trots min initiala prognos i mars om en rejäl uppstuds.
Och nu är det riktigt spännande. Pengarna ligger på svart - för uppgång. Inte mycket, men tillräckligt för att betyda något. Huvudet däremot ligger på rött och vill bara ha rätt tillfälle att sälja, men har till slut insett eller tvingats inse eller lurats att tro att sedelpressarna kommer gå länge än och aktierna med dem.
Jag satt med dumstruten igår, kom tillbaka idag och just nu håller amerikanerna på att leka Fästa Svansen på Åsnan med mig igen. 1000 i S&P spökar och det finns definitivt gott om negativa data och överköpta aktier att rationalisera försäljningar med. Vi får se hur länge jag står ut.
Jag hoppas läsarna av bloggen lär sig av mina misstag och kanske roas en aning (inte för mycket) för den här sommaren har inte varit rolig för mig.
Det visade sig sen tydligt att kalkylen var felaktig och att vi egentligen behövde spara och investera i produktivitet för att få en bättre framtid. Inte nog med det, en del av ”utvecklingen” måste backas, t.ex. huspriser och aktiekurser vilket satte strukturerade obligationer och bankernas aktiekapital i farozonen.
Normalt skulle bankerna förstatligats, städats och omnoterats och skattebetalarna ta notan, medan aktieägarna och bankcheferna förlorade allt och kunderna fick behålla sina lönekonton. Istället drog man igång sedelpressarna, räddade bankerna nästan gratis med garantier åt alla håll, staten köpte tveksamma värdepapper, försäkrade resten och finansierade alltihop med skuldutgivning som centralbanken köpte upp. Bankerna tjänar i den värsta bankkrisen någonsin MER pengar än någonsin pga alla dessa åtgärder. Svaret på för hög och oansvarig konsumtion blev inte sparande och investeringar. Det blev MER konsumtion, högre skulder, subvention av husköp, bilköp mm. Cheferna åkte inte dit ordentligt, inte aktieägarna heller, men skattebetalrna får betala en mycket större nota än de flesta förstår. Det sker i smyg, via framtida skatter, via framtida inflation, via högre upplåningskostnader efter sänkta kreditbetyg osv.
Var tror man att det ska sluta? Jag tror fortfarande att det till slut ändar i en krasch som får 2008 att blekna, men under överskådlig framtid tror jag att myndigheterna bara kommer öka åtgärderna: De måste visa att de är beredda att gå hela vägen, att bankerna aldrig ska hamna i farozonen, att skatterabatter, subventioner, låga räntor och quantitative easing kommer fortgå till jobbmaskinen är igång, deflationshotet (jfr Japan) undanröjt och under tiden kommer pengarna läcka till realtillgångar där de kanske kan behålla sitt värde, när pengarna i cirkulation blir allt fler utan att det produceras mer (det investeras ju inte och företagen skär snarare ner än bygger upp sina organisationer).
Fler pengar och färre varor = inflation (någonstans) – kanske inte i varor och konsumentprisindex på bra länge (pga arbetslöshet) men i realtillgångar som olja, guld, aktier, mark och fastigheter. Investera alltså gärna under mellanperioden, men undvik lån med rörlig ränta eller kortare bindningstid än att du hinner amortera allt innan omläggning. Skillnaden mot mitt tidigare baissetänk är att jag inte trodde att Obama, Bernanke, Geithner och andra beslutsfattare skulle köra på så hårt som de gör när de skänker pengar till bankchefer för att stötta systemet och med huvudlösa underskott och stimulansåtgärder som bara förvärrar obalanserna framöver.
Såg de inte vad som hände 2007-2008 efter förra stimulansexperimentet som startade 2001? Nu gör de samma sak igen, bara gigantiskt mycket större.
Och investerarna är med på tåget. De lärde sig 2003-2007 hur en slipsten ska dras. Det gjorde uppenbarligen inte jag, som suttit och surat med mina kortpositioner i två-tre månader, trots min initiala prognos i mars om en rejäl uppstuds.
Och nu är det riktigt spännande. Pengarna ligger på svart - för uppgång. Inte mycket, men tillräckligt för att betyda något. Huvudet däremot ligger på rött och vill bara ha rätt tillfälle att sälja, men har till slut insett eller tvingats inse eller lurats att tro att sedelpressarna kommer gå länge än och aktierna med dem.
Jag satt med dumstruten igår, kom tillbaka idag och just nu håller amerikanerna på att leka Fästa Svansen på Åsnan med mig igen. 1000 i S&P spökar och det finns definitivt gott om negativa data och överköpta aktier att rationalisera försäljningar med. Vi får se hur länge jag står ut.
Jag hoppas läsarna av bloggen lär sig av mina misstag och kanske roas en aning (inte för mycket) för den här sommaren har inte varit rolig för mig.
tisdag 19 maj 2009
Fortfarande kort efter gårdagens käftsmäll
Dagar som igår (jag kort, marknaden ovanligt stark) är fostrande och nyttiga. Är det något man lär sig i marknaden så är det att det inte finns några sanningar – inga som är direkt applicerbara av en vanlig människa i alla fall. Jag satt i godan ro under de första timmarna och konstaterade att omsättningen var låg och uppstället inte så farligt. Jag avfärdade också uppgången i Indien som en irrelevant överreaktion (samma parti, men med lite bättre majoritet).
SÅ FEL jag hade (i alla fall på kort sikt). Jag har inte gett upp kortsidan ännu, jag har ju dessutom ganska lite risk på (ungefär en fjärdedel av min önskade maxposition), men det känns inte bra när det kommer dagar som igår då det bara mal på uppåt i jämn takt timme efter timme ända till kl 22.
Tankar som letar sig in i min baissade verklighetsuppfattning är:
Tänk om stimulanspaketen ger effekt längre än jag trott, tänk om marknaden uppfattar det som mer positivt än jag bedömt
Tänk om låga räntor faktiskt sparkar igång husmarknader världen över och att konsumtion, produktion, investeringar, sysselsättning och vinster följer i kölvattnet. En period som 1932-1937 skulle utan tvekan ta död på alla som ligger korta oavsett om uppgången är ”uthållig” eller inte. Dessutom, om inte fem år räknas som ”uthålligt”, hur ska det då definieras? Som ”Fundamentalt korrekt ur ett evighetsperspektiv”? Det senare är ju definitivt inte användbart.
Tänk om jag har fel i min bedömning om hur mycket ett företag är värt, om jag inte förstod hur mycket negativt som var diskonterat den 9 mars och därför inte förstår hur lite positivt det räcker med att bli för att motivera kursuppgångarna hittills och ytterligare en del.
Dagar som igår blir det tydligare än annars att jag måste fundera över vad jag kan ha gjort för fel, vad min reservplan är, hur andra kan tänkas tänka, hur mycket pengar och animal spirits det finns i världen och alltså förstås om jag ska köpa eller inte.
Tills vidare står jag fast vid min bedömning om att deleveragingbollen är satt i rullning och att den rör sig tillräckligt snabbt och stadigt för att det ska påverka aktiekurser negativt tillräckligt snart och därför ligger jag kvar kort. Jag vågar dock inte öka exponeringen från -0,25.
SÅ FEL jag hade (i alla fall på kort sikt). Jag har inte gett upp kortsidan ännu, jag har ju dessutom ganska lite risk på (ungefär en fjärdedel av min önskade maxposition), men det känns inte bra när det kommer dagar som igår då det bara mal på uppåt i jämn takt timme efter timme ända till kl 22.
Tankar som letar sig in i min baissade verklighetsuppfattning är:
Tänk om stimulanspaketen ger effekt längre än jag trott, tänk om marknaden uppfattar det som mer positivt än jag bedömt
Tänk om låga räntor faktiskt sparkar igång husmarknader världen över och att konsumtion, produktion, investeringar, sysselsättning och vinster följer i kölvattnet. En period som 1932-1937 skulle utan tvekan ta död på alla som ligger korta oavsett om uppgången är ”uthållig” eller inte. Dessutom, om inte fem år räknas som ”uthålligt”, hur ska det då definieras? Som ”Fundamentalt korrekt ur ett evighetsperspektiv”? Det senare är ju definitivt inte användbart.
Tänk om jag har fel i min bedömning om hur mycket ett företag är värt, om jag inte förstod hur mycket negativt som var diskonterat den 9 mars och därför inte förstår hur lite positivt det räcker med att bli för att motivera kursuppgångarna hittills och ytterligare en del.
Dagar som igår blir det tydligare än annars att jag måste fundera över vad jag kan ha gjort för fel, vad min reservplan är, hur andra kan tänkas tänka, hur mycket pengar och animal spirits det finns i världen och alltså förstås om jag ska köpa eller inte.
Tills vidare står jag fast vid min bedömning om att deleveragingbollen är satt i rullning och att den rör sig tillräckligt snabbt och stadigt för att det ska påverka aktiekurser negativt tillräckligt snart och därför ligger jag kvar kort. Jag vågar dock inte öka exponeringen från -0,25.
måndag 23 februari 2009
Om det går riktigt illa vill jag vara först på plats
Ibland går jag runt på kontoret med en kopp kaffe och observerar mina kolleger. Då funderar jag över vad de egentligen gör om dagarna och vad jag själv bidrar med. Jag tittar in i andra intilliggande byggnader och ser tjänstemän, jurister, finansfolk, förvaltare och andra ekonomer som fikar, äter lunch, går fram och tillbaka mellan sina bås och kontor med papper i händerna. ingenting sker effektivt - samtidigt är det mesta mer värdeskapande än på de flesta andra platser i världen. Vissa av oss förvaltar pengar och gör det ganska bra, även under de senaste årens fallande aktiemarknad och volatila andra marknader, andra tillhandahåller viktiga juridiska tjänster och ytterligare andra utgör stödfunktioner åt oss alla.
På vägen hem kan jag ibland utnyttja en död minut till att tänka: Vad gör jag egentligen här? Jag är mångmiljonär i fritt placeringsbara medel och enligt de flesta definitioner gott och väl ekonomiskt oberoende. Ändå går jag till jobbet, ändå puttrar jag runt på kontoret med mitt kaffe och tror att jag har en konkurrensfördel gentemot nästan alla andra aktörer på finansmarknaden - samtidigt som jag predikar det omöjliga i just det. Mitt track record talar ett tydligt språk, men det räcker med en katastrof för att radera det. Det är inte över förrän jag lämnat branschen bakom mig.
De senaste åren har jag haft en konsekvent negativ syn på ekonomin och aktiebörserna och gång på gång fått försvara min syn mot bottenfiskande kunder, analytiker, vänner och andra som inte satt sig in ordentligt i hur ekonomin och aktiemarknader fungerar. Det är underligt vilken framtidstro det trots allt finns hos människan. Det är så många som borde vara skadeskjutna och uppgivna nu, men ändå verkar det hela tiden finnas kraft och pengar och hopp om en snar vändning.
Varför går jag då upp på morgonen och ägnar mig åt den meningslösa aktiedansen dag efter dag, år efter år när jag inte behöver, inte måste. Det enkla svaret är att jag är rädd, det lite djupare att jag fastnat i min egen vana, mitt eget hamsterhjul. Det kontemplativa svaret är att jag både vill fortsätta att upplysa och utbilda folk på marknaden men också mästra och dominera de som har fel, är dåligt pålästa eller bara inte ser hela bilden.
Just nu lägger jag fram mina idéer om fortsatt rejäl nedsida lite raljant och spjuveraktigt, men hela tiden med en ton av allvar mot de mindre vetande. Snart hoppas jag kunna lyfta fram positiva köpargument i skuggan av en vägg av oro för skeptiska, negativa och trasiga analytiker, kunder och andra. Jag tror att det dröjer ett år innan vi är där, men jag ser ändå fram emot att få vara contrarian bullish.
En annan mer långsiktig orsak till att hänga kvar som aktiv förvaltare är att ha full koll på den ekonomiska utvecklingen. Vi befinner oss i speciella tider - inte särskilt olika 30-talets USA eller 90-talets Japan. Vi kan fastna i åratal av deflation följt av hyperinflation. Om inte jag förvaltar mina egna pengar, vem ska då göra det? Och jag tror knappast att banken eller realobligationer kommer göra jobbet särskilt bra. Alltså måste jag vara kvar ett tag till, ta mitt kaffe och något gott för att få fart på blodsockret, fundera en vända till på om det kan vara dags att bli positiv närmaste halvåret och piska upp någon analytiker som inte förstått hur världen utanför hans tre small caps ser ut.
På vägen hem kan jag ibland utnyttja en död minut till att tänka: Vad gör jag egentligen här? Jag är mångmiljonär i fritt placeringsbara medel och enligt de flesta definitioner gott och väl ekonomiskt oberoende. Ändå går jag till jobbet, ändå puttrar jag runt på kontoret med mitt kaffe och tror att jag har en konkurrensfördel gentemot nästan alla andra aktörer på finansmarknaden - samtidigt som jag predikar det omöjliga i just det. Mitt track record talar ett tydligt språk, men det räcker med en katastrof för att radera det. Det är inte över förrän jag lämnat branschen bakom mig.
De senaste åren har jag haft en konsekvent negativ syn på ekonomin och aktiebörserna och gång på gång fått försvara min syn mot bottenfiskande kunder, analytiker, vänner och andra som inte satt sig in ordentligt i hur ekonomin och aktiemarknader fungerar. Det är underligt vilken framtidstro det trots allt finns hos människan. Det är så många som borde vara skadeskjutna och uppgivna nu, men ändå verkar det hela tiden finnas kraft och pengar och hopp om en snar vändning.
Varför går jag då upp på morgonen och ägnar mig åt den meningslösa aktiedansen dag efter dag, år efter år när jag inte behöver, inte måste. Det enkla svaret är att jag är rädd, det lite djupare att jag fastnat i min egen vana, mitt eget hamsterhjul. Det kontemplativa svaret är att jag både vill fortsätta att upplysa och utbilda folk på marknaden men också mästra och dominera de som har fel, är dåligt pålästa eller bara inte ser hela bilden.
Just nu lägger jag fram mina idéer om fortsatt rejäl nedsida lite raljant och spjuveraktigt, men hela tiden med en ton av allvar mot de mindre vetande. Snart hoppas jag kunna lyfta fram positiva köpargument i skuggan av en vägg av oro för skeptiska, negativa och trasiga analytiker, kunder och andra. Jag tror att det dröjer ett år innan vi är där, men jag ser ändå fram emot att få vara contrarian bullish.
En annan mer långsiktig orsak till att hänga kvar som aktiv förvaltare är att ha full koll på den ekonomiska utvecklingen. Vi befinner oss i speciella tider - inte särskilt olika 30-talets USA eller 90-talets Japan. Vi kan fastna i åratal av deflation följt av hyperinflation. Om inte jag förvaltar mina egna pengar, vem ska då göra det? Och jag tror knappast att banken eller realobligationer kommer göra jobbet särskilt bra. Alltså måste jag vara kvar ett tag till, ta mitt kaffe och något gott för att få fart på blodsockret, fundera en vända till på om det kan vara dags att bli positiv närmaste halvåret och piska upp någon analytiker som inte förstått hur världen utanför hans tre small caps ser ut.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)