Barron's: Wealthy Families Leveraging Up

Rubriken ska antagligen tolkas positivt - typ "de rika och därmed smarta ökar belåningen på börsen, så nu ska det upp", men i själva verket brukar det betyda att det har gått upp alldeles för mycket och länge och snarare är säljläge.

Belåningen på New York Stock Exchange

Fortsättning på baissecaset

Orsaken till finanskraschen på 30-talet och den vi har nu var för hög belåning, överkonsumtion och för lite eller felriktat sparande och investeringar. Nu försöker man fixa problemet genom ännu mer lån och statsstyrda (och då oftast per definition felriktade) projekt/investeringar. Med tillräckligt låg ränta, bail-outs av de skyldiga (överbelånade husköpare, överbelånade banker mfl), straff av de sparsamma och ansvarstagande så kan man piska igång en lånerunda till och gör man det tillräckligt kraftfullt så ser det ett tag ut som om ekonomin är igång igen. Den lyfter sig själv i håret helt enkelt – precis som den gjorde 2001 och framåt vilket sen ledde till kraschen förra året. Frågan är hur många gånger kan man göra om samma trick och var går gränsen för maximal belåning för låntagarna? Och var går gränsen för långivarna i form av räntenivå och låntagarens risknivå?

Myndigheterna är medvetna om riskerna med att trycka pengar som inte motsvaras av ökad produktion. Prisnivån blir förstås mängden pengar dividerad med mängden varor och med tillräckligt mycket pengar lyfts priset på varorna – åtminstone en del av dem. Trycker man tillräckligt med pengar lyfts priset på i stort sett allting och samtidigt förväntningar om ytterligare stigande priser och krav på högre löner. Inflationsspiralen tar fart. I värsta fall blir det som i Tyskland eller Zimbabwe, i bästa fall kanske mer som på 70-talet. Myndigheterna hoppas idag på att:

1. Hindra negativa tankar om att ge upp, om att sluta investera och förväntningar om fallande priser som leder till uppskjutna köpbeslut - dvs den negativa deflationsspiral som riskerar att trycka ekonomin långt under sin potentiella nivå
2. När deflationsspiralen stoppats, gradvis reversera penningtryckandet i lagom takt för att undvika både inflation och deflation.


Detta tror jag är omöjligt när man ägnat 30 år åt att lära befolkningen att bara ta mer och mer lån och risk i hopp om att bail-outen alltid kommer i slutändan. OM man ändå får igång låntagandet och konsumtionen igen tror jag att det därefter går ännu mer överstyr än under 2000-talet. Då blir nog hela världen ungefär som Lettland, dvs ganska precis som 30-talets USA med först en lånebaserad eufori, stigande aktiekurser och huspriser och sedan kollaps för huspriser, sysselsättning och BNP.

Räkenskapernas dag kommer alltid till slut. Ett system kan inte låna sig till rikedom, det finns ju alltid en långivare för varje låntagare. Det enda som skapar rikedom är att först skjuta upp konsumtion för att spara till en investering i t.ex. sådd eller verktyg. Dessa används för att mer produktivt tillverka än mer produkter, sådd och verktyg osv som till slut kan konsumeras i högre grad (och rikedom) än utan sparandet och investeringarna. Konsumtion leder alltid till uttömmande av resurserna och lägre potentiell tillväxt framöver. Det är det som händer med stimulansprogrammen: regeringen lånar av framtiden för att konsumera från lagren. Företagarna luras att producera mer av samma felaktiga varor och sliter därmed ned produktionsresurserna. Därefter uppdagas att efterfrågan var falsk och systemet står kvar med mindre produktionskapital och mer skulder.

Visst kan t.ex. USA låna till konsumtion och Kina investera och producera sig till rikedom ett tag, men det håller bara så länge Kina vill finansiera USAs lån. Kina har incitament att hålla liv i arrangemanget så länge som möjligt eftersom deras produktionsapparat är (felaktigt) inriktad på USAS konsumenter och utan dem blir arbetsomställningen och risken för uppror för stor. Det är en farlig väg, men kan faktiskt lyckas för den ena parten. Kina.

Kina och världen hoppas att kinesiska konsumenter på vägen ska bli självgående och själva efterfråga det de producerar och skapa balans i landet (mellan sparande, prodktivitet, produktion och efterfrågan) innan USA kollapsar under tyngden av sina skulder. Kina kan som sagt lyckas, men frågan kvarstår ändå vad som ska hända med USA; Lånen är kvar, produktionskapitalet saknas och sparandet är för lågt och när Kina inte längre har behov av USAs efterfrågan kan man börja ta ut mer marknadsmässig ränta vilket tynger ner USA ännu mer. USA måste således ställa om, justera ned konsumtionen, öka sparandet och investeringarna och successivt bygga upp en uthållig balans mellan produktionsmedel och efterfrågan och sen dessutom avvara en del till att återbetala de allt dyrare lånen från åren med excesser.

I längden är utvecklingen ofrånkomlig. Lån-, konsumtions- och vinstnivåerna måste justeras ned till uthålliga nivåer och sen växa på nytt från den nya botten. Även normala värderingsnivåer på börsen måste justeras ned för att reflektera slutet på Kinas merkantilism och de hittills artificiellt låga räntorna. Möjligen kan man undvika en krasch och en distinkt botten, men då får man istället leva med en L-formad konjunktur med mycket låg tillväxt under mycket lång tid, som i Japan senaste decennierna. Då kan det ta mycket längre tid innan botten nås, men den kanske inte blir lika plötslig och aggressiv som på 30-talet.

Huvudbudskapet i allt det här är att man inte kan låna sig rik om man inte har en sund investeringsidé i grunden. Att låna för att köpa hus och iPod, baserat på att det alltid finns någon annan som kan köpa huset dyrare håller inte i längden. Om jag och grannen säljer våra hus allt dyrare till varandra blir ingen rikare. Om vi lånar på ”värdet” i banken och köper audiovideoutrustning för pengarna och lyfter detaljhandeln och bankerna på vägen håller det bara till ett av hushållen får minsta problem. Orsaken är att det inte skapts något värde på riktigt, inget sparande och inga produktionsresurser har ökat. Det har bara blåsts upp en bubbla som håller tills den inte gör det längre. En del tror att bubblan redan spruckit, men det har den inte. Den håller som bäst på att pysa ut i form av huspriser, belåning, detaljhandel, produktion och sysselsättning och det är långt kvar. Aktiemarknaden försöker förekomma en vändning uppåt och får stöd av regeringar överallt som tror att tillräckligt med optimism och belåning kan kompensera för behovet av tillräckliga och korrekta produktionsresurser. Det kan det inte – mer än tillfälligt. Tyvärr kan tillfälligt vara ganska länge ibland, men den här gången tror jag att processen gått för långt på nedsidan för att kunna vända upp utan att vi når en äkta botten.

I det perspektivet är nästan alla bolag för dyra. Vinsterna ska lägre, värderingarna lägre, minskad belåning ger mindre pengar att köpa aktier och varor för osv.

Jag är inte negativ. Jag är ingen permabjörn. Jag försöker bara analysera situationen rationellt och hitta bästa investeringsläge. Jag vill inget hellre än ligga lång och tjäna på uppgång – särskilt som det kan gå upp många hundra procent men bara ner ett hundra procent. Problemet är att idag är inte ett bra investeringsläge. Det bara ser ut som ett eftersom vi under 25-30 år lärt oss att börsen alltid går upp, att staten räddar banker och husägare, att köpa på nedgång, att köpa med uppgång, att alltid köpa aldrig sälja, att staten till och med ibland förbjuder att sälja aktier och accepterar bedräglig redovisning för att driva zombiebanker vidare osv. Visst det har hållit på länge och kan teoretiskt fortsätta ett tag till, men jag tror att sentimentet håller på att svänga…

För övrigt: Glöm inte vem som sa köp i början av mars när folk var riktigt negativa.

Det skakar och knakar både här och där

På två veckor har VLCC-dagsraterna (dagshyran för en oljetanker) fallit från 200 tusen dollar per dag till 36 tusen dollar. Orsaken är att en liten försvagning i den globala ekonomin och efterfrågan på olja har skapat (kanske mer än) balans mellan utbud och efterfrågan på oljetransporter och pressat ned transportkostnaden till nivån där rederierna endast gör normala vinster.

Transportkostnaderna för containrar har fallit med 36% sedan i maj och oljepriset med 20%.

Sveriges BNP-tillväxt (annualiserad för Q2) redovisades nyligen till låga 0,7% jämfört med förväntade 2,0% och i Tyskland är sannolikt tillväxten -1% (redovisas nästa vecka).

Aktiemarknaden håller dock ställningarna - opåverkad av den värsta finanskrisen sen 30-talet och en snabb global synkroniserad avmattning som ytterligare kommer spä på bankernas problem och samtidigt minska deras utrymme att låna ut pengar. Analytikerna trallar på vägen till jobbet, putsandes på sina 10% i vinsttillväxt-prognoser och glatt rekommenderandes aktier med "bara P/E 10" eller kanske ännu lägre. "Årtiondets köpläge!". "Det kanske går ner lite till men sen vänder det upp. De smarta köper nu. Ha is i magen".

Det är klart att det ser billigt ut INNAN vinsterna halveras eller delas i tre eller fyra. Jag har inte mycket medkänsla med de som förlorar sina besparingar kommande 12 månader. De har haft alltför många chanser att sälja, alltför många signaler på att ekonomin försvagas och att vinsterna måste falla. De har dessutom fått alltför mycket oförtjänta vinster på belånade bostäder och allmän och utdragen högkonjunktur de senaste decennierna (driven av belåning i alla delar av systemet... hos banker, hedgefonder, VC, PE-firmor, individer som köpt iPODs och TV-apparater för sina allt högre huslån).

Den som inte har sålt ännu har fortfarande chansen efter ett år av tydliga tecken på förestående recession. Guldläget att sälja består pga analytikernas självbedrägeri och senfärdighet - för att inte tala om de flesta marknadsaktörers inside-the-box-tänkande. Även intelligenta och filosoferande analytiker och strateger som jag träffar har svårt att justera ned vinster på enstaka bolag med mer än 10-20% och de flesta gör det bara för nästa år och sen ska vinsterna snart tillbaka till all-time-high igen... Suck. Det är uppenbart att de flesta är obönhörligen fast i 1982-2000-2008-paradigmet att det alltid går uppåt (obligationer, fastigheter, aktier, belåning, emerging markets). Tänk istället att alla excesser ska 1. rensas ut 2. trenden därefter ska vara normal istället för accelererad.

Marknaden har kort minne och det går det att tjäna pengar på. De som förlorar pengar 2009 ska jag både tacka för möjligheten och skratta gott åt för att de förtjänat sin misär genom att inte tänka efter själva. (sen kan de eller nästa generation få mysa lite över att jag kanske inte tjänar storkovan när nästa hausse eller bubbla byggs upp utan bara cementerar min förmögenhet).