En bra artikel på ZH om risken för inflation i USA (med bilder och text från David Rosenberg). Den bygger på tecken på lägre output gap och högre NAIRU än Fed förstår. Det syns i stigande arbetstimmar per vecka och låg grad av uppsägningar - staff hoarding. Det saknas kvalificerad arbetskraft och det leder till stigande arbetstid och höjda löner. OBS dock att artikeln är långsiktig. Det här är inget som händer just nu.
Jag blir ändå sugen på guld igen... och möjligen Oil&Gas-aktier. Ackumulera försiktigt kanske...
Slutsatser från artikeln:
The reason I am getting divorced from my love affair with bonds is that when inflation eventually rears its head - those individuals long high yield bonds, and unhedged, will lose.
My view since joining Gluskin-Sheff has been “Safety & Income At A Reasonable Price” which I am now shifting to “H.I.R.P - Hedged Inflation Risk Protection.”
These are the areas that should perform the best should this longer term view of the world begin to develop:
•Real Estate
•TIPS
•Art/Collectibles
•Gold/Silver
•Banks
•Staples
•Energy
•Metals
•Agriculture
•Credit Arbitrage
•Long-Short Strategies
•Volatility
•Lonnie/Aussie/Kiwi
Equity Sector Selection In A Cost-Push Stagflation Environment:
•Staples
•Consumer Discretionary
•Utilities
•Telecom
•Cable/Media
•Oil & Gas
•Industrial Conglomerates /Electrical Power
•Road & Railroads
•Machinery
•Airlines
•Basic Materials
•Precious metals
•Specialty chemicals
•Paper packaging.
Visar inlägg med etikett inflation. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett inflation. Visa alla inlägg
tisdag 7 maj 2013
måndag 29 oktober 2012
Problemet med QE elegant beskrivet av Dylan Grice
At its most fundamental level, economic activity is no more than an exchange between strangers. It depends, therefore, on a degree of trust between strangers. Since money is the agent of exchange, it is the agent of trust. Debasing money therefore debases trust.
-Dylan Grice, SocGen
***************************************************************
och mer utvecklat:
Without exception everything you own, everything you want to own, everything you need, and everything you think you need embodies the different skills and talents of a mind-boggling number of complete strangers. In a very real sense we constantly trust in strangers to a degree, as strangers trust us. Such cooperative activity is to everyone’s great benefit and I find it is a marvellous thing to behold.
The value strangers put on each other’s contributions manifests itself in prices, and prices require money. So it is through money that we express the extent of our appreciation for the many different talents embedded in each thing we consume, and through money that our skills are in turn valued by others. Money, in other words, is the agent of this anonymous exchange, and therefore money is also the agent of the hidden trust on which it depends. Thus, as Bernd Widdig reflects in his book (which I urge you all to read), money …
“… is more than simply a tool for economic exchange; its different qualities shape the way modern people think, how they make sense of their reality, how they communicate, and ultimately how they find their place and identity in a modern environment.”
Debasing money might be expected to have effects beyond the merely financial domain. Of course, there are many ways to debase money. Coin can be clipped, paper money can be printed, credit can be created on the basis of demand deposits which aren’t there ... the effects are ultimately the same though: the implied trust that money communicates through society is eroded.
To see how, consider the example of money printing by authorities. We know that such an exercise raises revenues since the authorities now have a very real increase in purchasing power. But we also know that revenue cannot be raised by one party without another party paying. So who pays?
If the authorities raise taxes explicitly and openly, voters know exactly why they have less spending power. They also know how much less spending power they have. But if the authorities instead raise money by simply printing it, they raise the revenue by stealth. No one knows upon whom the burden falls. People notice only that they can’t afford the things they used to be able to afford, or they can’t afford the things which everyone else can afford. They know that something is wrong, but they just don’t know what, why, or who is to blame. So inevitably they look for someone to blame. [t.ex. the 1%]
-Dylan Grice, SocGen
***************************************************************
och mer utvecklat:
Without exception everything you own, everything you want to own, everything you need, and everything you think you need embodies the different skills and talents of a mind-boggling number of complete strangers. In a very real sense we constantly trust in strangers to a degree, as strangers trust us. Such cooperative activity is to everyone’s great benefit and I find it is a marvellous thing to behold.
The value strangers put on each other’s contributions manifests itself in prices, and prices require money. So it is through money that we express the extent of our appreciation for the many different talents embedded in each thing we consume, and through money that our skills are in turn valued by others. Money, in other words, is the agent of this anonymous exchange, and therefore money is also the agent of the hidden trust on which it depends. Thus, as Bernd Widdig reflects in his book (which I urge you all to read), money …
“… is more than simply a tool for economic exchange; its different qualities shape the way modern people think, how they make sense of their reality, how they communicate, and ultimately how they find their place and identity in a modern environment.”
Debasing money might be expected to have effects beyond the merely financial domain. Of course, there are many ways to debase money. Coin can be clipped, paper money can be printed, credit can be created on the basis of demand deposits which aren’t there ... the effects are ultimately the same though: the implied trust that money communicates through society is eroded.
To see how, consider the example of money printing by authorities. We know that such an exercise raises revenues since the authorities now have a very real increase in purchasing power. But we also know that revenue cannot be raised by one party without another party paying. So who pays?
If the authorities raise taxes explicitly and openly, voters know exactly why they have less spending power. They also know how much less spending power they have. But if the authorities instead raise money by simply printing it, they raise the revenue by stealth. No one knows upon whom the burden falls. People notice only that they can’t afford the things they used to be able to afford, or they can’t afford the things which everyone else can afford. They know that something is wrong, but they just don’t know what, why, or who is to blame. So inevitably they look for someone to blame. [t.ex. the 1%]
fredag 5 oktober 2012
7 minuter om aktier, guld, räntor, fastigheter i en värld av penningtryckande
Faber och Rogers diskuterar presidenter, centralbankirer, penningtryckande och hur man bör ligga placerad.
De har inga självklara lösningar. Faber diversifierar (guld, aktier, fastigheter), Rogers är kort aktier men verkar vara lång guld.
"Det är farligt att korta aktier i en miljö med penningtryckande för man vet aldrig hur länge det håller på"
"När de tryckt tillräckligt mycket så kollapsar räntemarknaden och då går fastigheter (och börs) ned"
"Apple ser ut att ha toppat, men det är ändå farligt att blanka den"
De har inga självklara lösningar. Faber diversifierar (guld, aktier, fastigheter), Rogers är kort aktier men verkar vara lång guld.
"Det är farligt att korta aktier i en miljö med penningtryckande för man vet aldrig hur länge det håller på"
"När de tryckt tillräckligt mycket så kollapsar räntemarknaden och då går fastigheter (och börs) ned"
"Apple ser ut att ha toppat, men det är ändå farligt att blanka den"
Inflation och aktier
Ibland bra, ibland inte.
1973-74 var det inte bra...
S&P500 halverades under 1973-1974 medan inflationen (cpi) steg från 3,6% till 12%.
Trots att prisnivån på allt inklusive försäljning, vinster och aktier fick hjälp av hög och stigande inflation så halverades alltså börsen. I reala termer var det än mycket värre
Man kan förstås inte jämföra enbart på en variabel och helt olika tidevarv, men inflation i sig är inte bra och uppenbarligen inte nödvändigtvis bra för aktier heller. Inte alltid i alla fall.
En notering:
Finansiellt förtryck med nollräntor som skadar sparare har lett till "search for yield", vilket i sin tur har lett till "Show Of Yield"-beteende hos företagen. Denna SOY:a yttrar sig som rekordhöga utdelningar och återköp i förhållande till kassaflödet samtidigt som investeringarna är på 55-årslägsta. Företagen har alltså blivit mer kortsiktiga och struntar i att skapa framtida tillväxt för att istället attrahera aktieköpare idag med icke uthålliga utdelningsnivåer. Framtiden innehåller allt lägre tillväxtpotential samtidigt som börsen låtsas som om den ekonomiska vändningen uppåt är nära.
1973-74 var det inte bra...
S&P500 halverades under 1973-1974 medan inflationen (cpi) steg från 3,6% till 12%.
Trots att prisnivån på allt inklusive försäljning, vinster och aktier fick hjälp av hög och stigande inflation så halverades alltså börsen. I reala termer var det än mycket värre
Man kan förstås inte jämföra enbart på en variabel och helt olika tidevarv, men inflation i sig är inte bra och uppenbarligen inte nödvändigtvis bra för aktier heller. Inte alltid i alla fall.
En notering:
Finansiellt förtryck med nollräntor som skadar sparare har lett till "search for yield", vilket i sin tur har lett till "Show Of Yield"-beteende hos företagen. Denna SOY:a yttrar sig som rekordhöga utdelningar och återköp i förhållande till kassaflödet samtidigt som investeringarna är på 55-årslägsta. Företagen har alltså blivit mer kortsiktiga och struntar i att skapa framtida tillväxt för att istället attrahera aktieköpare idag med icke uthålliga utdelningsnivåer. Framtiden innehåller allt lägre tillväxtpotential samtidigt som börsen låtsas som om den ekonomiska vändningen uppåt är nära.
torsdag 23 augusti 2012
The Economist, mikrobiomet, malinvestment
Två intressanta artiklar i senaste The Economist
1) Omslaget, ledaren, specialartikeln: Det mänskliga mikrobiomet, dvs de 3 miljoner gener och 100 biljoner ("100 trillion") bakterier som inte har med den mänskliga arvsmassan att göra börjar anses avgörande för en mängd sjukdomar och deras åtgärdande. Tidigare var fokus nästan helt på de 23 000 mänskliga generna och 10 biljoner celler kroppen eller numera "skalet" består av.
2) Pengars ursprung. Tidigare trodde man att de uppstod spontant, privat ur bytesekonomier som behövde utvecklas. Nu visar forskning att det verkar behövas en stat som vill ha en mätenhet och något som är enklare att beskatta för att pengar ska skapas och användas.
Föredraget med Marc Faber:
Köp guld och aktier pga penningtryckandet och kommande inflation. Komplettera med fastigheter (södra USA, på landet, inte i metropoler) och kontanter eller t.o.m. obligationer. Han gillar nästan ingenting av det han rekommenderar, men förordar diversifiering pga det extremt osäkra läget och hans tro att centralbankerna bara kommer trycka mer och mer pengar.
**************
Vad händer när man trycker pengar?
-några korta tankar:
Centralbankerna skapar pengar och köper obligationer så marknadsräntorna faller under sin naturliga nivå (den naturliga nivån är annars där sparare och lånare möts och där lånarna i huudsak är investerare med livskraftiga projekt med hög prospektiv avkastning)
Låga räntor ger incitament att spara mindre, låna mer och att konsumera eller sätta pengarna i arbete (nästan var som helst)
Processen leder till malinvestment, felinvesteringar, pga för låga räntor, för billiga pengar.
När fler pengar jagar en konstant mängd projekt och tillgångar stiger priserna på tillgångar (obligationer, fastigheter, aktier, metaller, råvaror). Fel projekt finansieras och bubblor blåses upp. Bubblorna lockar alltmer kapital, särskilt som det inte går att få avkastning någon annanstans
Konsumtion och felinvesteringar i både projekt och t.ex. på börsen tär på tidigare upparbetat kapital och ger därmed mindre över till framtida investeringar för tillväxt. Den framtida potentiella tillväxttakten blir lägre. Detta märks särskilt efter att bubblorna har spruckit.
Denna finansiella repression (artificiellt låga räntor som tvingar sparat kapital att konsumeras eller ta fel risker) orsakar en värld av belånade spekulanter istället för sparare och investerare/producenter
Hög belåning och uppblåsta tillgångspriser gör systemet extra känsligt för naturliga fluktuationer och chocker.
Risken för chocker och fluktuationer har dessutom ökat pga uppblåsta priser, felinvesteringar och distorsion av ekonomins prissignalsystem. Till slut kan ett enda felaktigt placerat sandkorn orsaka en lavin av forced selling och likvidation.
Repressionen är asymmetriskt fördelad och skadar de fattiga och tillgångslösa mest. Ju högre andel av ens inkomst som går till mat desto värre drabbas man av inflation. Pensionärer som räknat med att leva på sitt kapital finner snart att pengarna och avkastningen inte räcker.
1) Omslaget, ledaren, specialartikeln: Det mänskliga mikrobiomet, dvs de 3 miljoner gener och 100 biljoner ("100 trillion") bakterier som inte har med den mänskliga arvsmassan att göra börjar anses avgörande för en mängd sjukdomar och deras åtgärdande. Tidigare var fokus nästan helt på de 23 000 mänskliga generna och 10 biljoner celler kroppen eller numera "skalet" består av.
2) Pengars ursprung. Tidigare trodde man att de uppstod spontant, privat ur bytesekonomier som behövde utvecklas. Nu visar forskning att det verkar behövas en stat som vill ha en mätenhet och något som är enklare att beskatta för att pengar ska skapas och användas.
Föredraget med Marc Faber:
Köp guld och aktier pga penningtryckandet och kommande inflation. Komplettera med fastigheter (södra USA, på landet, inte i metropoler) och kontanter eller t.o.m. obligationer. Han gillar nästan ingenting av det han rekommenderar, men förordar diversifiering pga det extremt osäkra läget och hans tro att centralbankerna bara kommer trycka mer och mer pengar.
**************
Vad händer när man trycker pengar?
-några korta tankar:
Centralbankerna skapar pengar och köper obligationer så marknadsräntorna faller under sin naturliga nivå (den naturliga nivån är annars där sparare och lånare möts och där lånarna i huudsak är investerare med livskraftiga projekt med hög prospektiv avkastning)
Låga räntor ger incitament att spara mindre, låna mer och att konsumera eller sätta pengarna i arbete (nästan var som helst)
Processen leder till malinvestment, felinvesteringar, pga för låga räntor, för billiga pengar.
När fler pengar jagar en konstant mängd projekt och tillgångar stiger priserna på tillgångar (obligationer, fastigheter, aktier, metaller, råvaror). Fel projekt finansieras och bubblor blåses upp. Bubblorna lockar alltmer kapital, särskilt som det inte går att få avkastning någon annanstans
Konsumtion och felinvesteringar i både projekt och t.ex. på börsen tär på tidigare upparbetat kapital och ger därmed mindre över till framtida investeringar för tillväxt. Den framtida potentiella tillväxttakten blir lägre. Detta märks särskilt efter att bubblorna har spruckit.
Denna finansiella repression (artificiellt låga räntor som tvingar sparat kapital att konsumeras eller ta fel risker) orsakar en värld av belånade spekulanter istället för sparare och investerare/producenter
Hög belåning och uppblåsta tillgångspriser gör systemet extra känsligt för naturliga fluktuationer och chocker.
Risken för chocker och fluktuationer har dessutom ökat pga uppblåsta priser, felinvesteringar och distorsion av ekonomins prissignalsystem. Till slut kan ett enda felaktigt placerat sandkorn orsaka en lavin av forced selling och likvidation.
Repressionen är asymmetriskt fördelad och skadar de fattiga och tillgångslösa mest. Ju högre andel av ens inkomst som går till mat desto värre drabbas man av inflation. Pensionärer som räknat med att leva på sitt kapital finner snart att pengarna och avkastningen inte räcker.
onsdag 7 april 2010
Bull från Goldman
Goldman Sachs har följande att säga idag. De pratar om Goldilocks och hur inflationen kommer överraska på nedsidan, tillväxten på uppsidan och samtidigt Fed hålla styrräntan kring noll längre än de felsta tror (sannolikt hela 2011). DET vore bullish för aktier... och här sitter jag med xxx full med säljisar:
Hatzius: Our most controversial call, that the Fed will keep short-term rates near zero through 2010 and, more likely than not, 2011 as well, rests on three pillars – slow growth, lower inflation & Fed’s dual mandate. Jan Hatzius: Our most controversial view remains that Fed officials will keep short-term rates near zero through 2010 and, more likely than not, 2011 as well. This forecast rests on three pillars:
a) A more "U-shaped" pattern for the recovery in GDP and employment in 2010, as the loss of the boost from the inventory cycle and fiscal stimulus outweigh the private sector healing, at least in the near term.
b) Lower inflation for any given level of GDP and employment, as our models say that inflation depends much more on the level than the change of the output/unemployment gap.
c) We take Fed officials at their word when they say that they pursue a dual mandate of inflation and maximum sustainable employment; in particular, the latter part of the mandate refers to the level of employment relative to potential, not the growth rate.
Our conviction in our Fed call remains high – less confidence in growth pillar – but more confidence in inflation & Fed’s dual mandate pillars. Hatzius cont’d: Where do we stand after the most recent data and Fed comments? a) We have become a little less confident in the low growth pillar. The nonmanufacturing ISM survey—which should be less affected by the inventory cycle than its factory counterpart—as well as the ongoing strength in the consumer spending data suggest that the growth of final demand might be picking up by more than built into our forecast.
This would likely mean somewhat faster growth in real GDP than the 2% in Q2 and 1½% in Q3/Q4 that we are currently forecasting. If so, the labor market would probably also recover a bit faster than our forecast, and the unemployment rate might well already have peaked. b) In contrast, our confidence in the inflation pillar has grown further. Most measures of underlying inflation have been very soft in recent months. The best illustration is probably the Dallas Fed’s trimmed-mean PCE index, a statistically based measure of core inflation that eliminates the most extreme price movements in each month. It has risen just 1.0% over the past year and only 0.6% (annualized) over the past 3 months.
Along similar lines, nominal wage growth has also slowed sharply in recent months, with average hourly earnings recording their first month-to-month fall since 2003 in March. c) We also feel very good about the policy pillar, especially following the FOMC minutes. They revealed that “nearly all” FOMC members were in favor of retaining the “extended period” language on interest rates; thus, other FOMC members disagree with KC Fed President Hoenig’s view that an early move to slightly higher rates is needed to prevent a renewed bubble. We were also struck by the view of “a few” members that tightening too early is more dangerous than tightening too late, given the zero bound on nominal rates. We couldn’t agree more.
Hatzius: Our most controversial call, that the Fed will keep short-term rates near zero through 2010 and, more likely than not, 2011 as well, rests on three pillars – slow growth, lower inflation & Fed’s dual mandate. Jan Hatzius: Our most controversial view remains that Fed officials will keep short-term rates near zero through 2010 and, more likely than not, 2011 as well. This forecast rests on three pillars:
a) A more "U-shaped" pattern for the recovery in GDP and employment in 2010, as the loss of the boost from the inventory cycle and fiscal stimulus outweigh the private sector healing, at least in the near term.
b) Lower inflation for any given level of GDP and employment, as our models say that inflation depends much more on the level than the change of the output/unemployment gap.
c) We take Fed officials at their word when they say that they pursue a dual mandate of inflation and maximum sustainable employment; in particular, the latter part of the mandate refers to the level of employment relative to potential, not the growth rate.
Our conviction in our Fed call remains high – less confidence in growth pillar – but more confidence in inflation & Fed’s dual mandate pillars. Hatzius cont’d: Where do we stand after the most recent data and Fed comments? a) We have become a little less confident in the low growth pillar. The nonmanufacturing ISM survey—which should be less affected by the inventory cycle than its factory counterpart—as well as the ongoing strength in the consumer spending data suggest that the growth of final demand might be picking up by more than built into our forecast.
This would likely mean somewhat faster growth in real GDP than the 2% in Q2 and 1½% in Q3/Q4 that we are currently forecasting. If so, the labor market would probably also recover a bit faster than our forecast, and the unemployment rate might well already have peaked. b) In contrast, our confidence in the inflation pillar has grown further. Most measures of underlying inflation have been very soft in recent months. The best illustration is probably the Dallas Fed’s trimmed-mean PCE index, a statistically based measure of core inflation that eliminates the most extreme price movements in each month. It has risen just 1.0% over the past year and only 0.6% (annualized) over the past 3 months.
Along similar lines, nominal wage growth has also slowed sharply in recent months, with average hourly earnings recording their first month-to-month fall since 2003 in March. c) We also feel very good about the policy pillar, especially following the FOMC minutes. They revealed that “nearly all” FOMC members were in favor of retaining the “extended period” language on interest rates; thus, other FOMC members disagree with KC Fed President Hoenig’s view that an early move to slightly higher rates is needed to prevent a renewed bubble. We were also struck by the view of “a few” members that tightening too early is more dangerous than tightening too late, given the zero bound on nominal rates. We couldn’t agree more.
torsdag 15 oktober 2009
Mer statistik och rapporter. Citi, Goldman, Nokia
Amerikansk KPI marginellt högre (bättre med högre… än så länge, men jag vill inte att KPI ska stiga så mycket att styrräntan måste höjas), medan rapporterna från Nokia, Citi och Goldman blev besvikelser. Citi och Goldman tjänade mer pengar än väntat, men förlustreserveringarna för amerikanska konsumentkrediter uppvisade oroväckande trender och visade att det ekonomiska uppsvinget inte alls är så säkert som en del tror. Svagare tillväxt och mer kreditförluster kan alltså ligga framför oss än vad ”vi” trodde.
Jobless claims däremot fortsatte trenden att bli lite lägre (bättre; färre nya arbetslösa).
Totalt sett vidhåller jag min positiva syn på aktier, framför allt drivet av fortsatta effekter av redan initierade stimulanser.
Jobless claims däremot fortsatte trenden att bli lite lägre (bättre; färre nya arbetslösa).
Totalt sett vidhåller jag min positiva syn på aktier, framför allt drivet av fortsatta effekter av redan initierade stimulanser.
tisdag 9 juni 2009
Inget nytt. Sälj, gå och fiska eller köp guld
Jag har varit ovanligt upptagen på sistone. Delvis hänger det ihop med att marknaden är volatil och informationsbruset intensivt även om kurserna (OMX) stått stilla sedan mitten av april (början av maj för S&P och Eurostoxx). En annan orsak är att jag haft många möten, både av administrativ karaktär och i researchsyfte (dvs, jag har ätit gott på mäklarfirmornas bekostnad och småpratat med deras analytiker och strateger om ditt och datt och även lite om omvärlden).
Jag kan inte påstå att jag vare sig blivit klokare eller ändrat åsikt eller kommit fram till vad som skulle kunna ändra min åsikt. Jag väntar på Godot helt enkelt – att någon entitet ska dyka upp med bättre tider i bagaget (antingen i form av fallande kurser eller tydligare information och djupare insikt).
Jag ÄR rädd för inflation och monetarism generellt. Jag känner ett obehag inför utsikterna att folk utan reala tillgångar och de som lagt undan cash eller near-cash ska förlora sina surt förvärvade slantar, när de styrande försöker inflatera bort problemen som alla oansvariga och slösaktiga hus- och bilköpare orsakat. Jag blir också irriterad över risken att jag som förvaltare blir irrelevant när sund bolagsanalys inte lönar sig pga informationsproblem i inflationens kölvatten och mina egna privata pengar måste gömmas från penningförstöringen på något sätt. Ingen kan känna sig trygg när centralbankerna (eller politikerna) experimenterar.
Jag raljerar över marknaden och hindren för min framgång och jag låter som en repig skiva när jag beskriver dynamiken och mekaniken bakom nedgången för ekonomin och aktiemarknaden och varför den ska fortsätta. Egentligen borde jag bara vara glad att marknaden inte gör som jag vill. Hela mitt liv och min karriär går ju ut på att jag ofta tycker att marknaden har fel och därför kan ta position. Så är det nu också. Det hindrar dock inte att det är mentalt pressande att se glada amatörer köpa tungt i marknaden med det ena argumentet tunnare än det andra och sen (i alla fall kortsiktigt) få rätt. Men, man är inte bättre än sin senaste affär… eller? Jag tycker faktiskt att jag är det och jag småler lite åt färskingarna som tror att de fattat nåt som ”gubben” missat. Jag har sett deras sort komma och gå och jag har IT-kraschen i mycket färskt minne, liksom förstås 2008 som dokumenterats här på bloggen.
Tyvärr känner jag ingen tillfredsställelse över att se dem förlora sina pengar och sina jobb när de överbevisas och jag bara lägger på hög. Jag skulle så gärna vilja vara skadeglad, men jag känner faktiskt medlidande och en viss besvikelse över att mina förmaningar blev ohörda. Under tiden det är jag som har fel däremot drömmer jag om hur jag (efter kraschen) ska leta upp utblottade aktieinvesterare och hånskratta åt dem. Det ger mig lite extra energi att jobba vidare även när det är tungt.
Nu då? Ja, OMX gick 37,6% på två månader mellan dagslägsta 9 mars och dagshögsta 7 maj. Sedan dess har OMX fallit med 6% och handlar kring samma nivåer som gällde i mitten av april. I den miljön (maj, juni) har jag inga problem med att sitta på händerna och vänta på att något (negativt) ska hända, men jag förstår om en privatsparare blir otålig. Han ska ju försöka skapa sig en förmögenhet, medan mina kunder är nöjda med 10 procent om året så länge jag aldrig förlorar pengar.
Tyvärr blir varken ni eller jag klokare av det här, men ibland är det bara så att man får luta sig tillbaka och vänta istället för att försöka forcera fram något. Jag tror risken är på nedsidan så jag är positionerad för det, men jag förstår verkligen om man inte vågar eller inte har tålamod nog, men jag kan inte komma på något att köpa under tiden – förutom guld.
Jag kan inte påstå att jag vare sig blivit klokare eller ändrat åsikt eller kommit fram till vad som skulle kunna ändra min åsikt. Jag väntar på Godot helt enkelt – att någon entitet ska dyka upp med bättre tider i bagaget (antingen i form av fallande kurser eller tydligare information och djupare insikt).
Jag ÄR rädd för inflation och monetarism generellt. Jag känner ett obehag inför utsikterna att folk utan reala tillgångar och de som lagt undan cash eller near-cash ska förlora sina surt förvärvade slantar, när de styrande försöker inflatera bort problemen som alla oansvariga och slösaktiga hus- och bilköpare orsakat. Jag blir också irriterad över risken att jag som förvaltare blir irrelevant när sund bolagsanalys inte lönar sig pga informationsproblem i inflationens kölvatten och mina egna privata pengar måste gömmas från penningförstöringen på något sätt. Ingen kan känna sig trygg när centralbankerna (eller politikerna) experimenterar.
Jag raljerar över marknaden och hindren för min framgång och jag låter som en repig skiva när jag beskriver dynamiken och mekaniken bakom nedgången för ekonomin och aktiemarknaden och varför den ska fortsätta. Egentligen borde jag bara vara glad att marknaden inte gör som jag vill. Hela mitt liv och min karriär går ju ut på att jag ofta tycker att marknaden har fel och därför kan ta position. Så är det nu också. Det hindrar dock inte att det är mentalt pressande att se glada amatörer köpa tungt i marknaden med det ena argumentet tunnare än det andra och sen (i alla fall kortsiktigt) få rätt. Men, man är inte bättre än sin senaste affär… eller? Jag tycker faktiskt att jag är det och jag småler lite åt färskingarna som tror att de fattat nåt som ”gubben” missat. Jag har sett deras sort komma och gå och jag har IT-kraschen i mycket färskt minne, liksom förstås 2008 som dokumenterats här på bloggen.
Tyvärr känner jag ingen tillfredsställelse över att se dem förlora sina pengar och sina jobb när de överbevisas och jag bara lägger på hög. Jag skulle så gärna vilja vara skadeglad, men jag känner faktiskt medlidande och en viss besvikelse över att mina förmaningar blev ohörda. Under tiden det är jag som har fel däremot drömmer jag om hur jag (efter kraschen) ska leta upp utblottade aktieinvesterare och hånskratta åt dem. Det ger mig lite extra energi att jobba vidare även när det är tungt.
Nu då? Ja, OMX gick 37,6% på två månader mellan dagslägsta 9 mars och dagshögsta 7 maj. Sedan dess har OMX fallit med 6% och handlar kring samma nivåer som gällde i mitten av april. I den miljön (maj, juni) har jag inga problem med att sitta på händerna och vänta på att något (negativt) ska hända, men jag förstår om en privatsparare blir otålig. Han ska ju försöka skapa sig en förmögenhet, medan mina kunder är nöjda med 10 procent om året så länge jag aldrig förlorar pengar.
Tyvärr blir varken ni eller jag klokare av det här, men ibland är det bara så att man får luta sig tillbaka och vänta istället för att försöka forcera fram något. Jag tror risken är på nedsidan så jag är positionerad för det, men jag förstår verkligen om man inte vågar eller inte har tålamod nog, men jag kan inte komma på något att köpa under tiden – förutom guld.
tisdag 12 maj 2009
Fortsättning på baissecaset
Orsaken till finanskraschen på 30-talet och den vi har nu var för hög belåning, överkonsumtion och för lite eller felriktat sparande och investeringar. Nu försöker man fixa problemet genom ännu mer lån och statsstyrda (och då oftast per definition felriktade) projekt/investeringar. Med tillräckligt låg ränta, bail-outs av de skyldiga (överbelånade husköpare, överbelånade banker mfl), straff av de sparsamma och ansvarstagande så kan man piska igång en lånerunda till och gör man det tillräckligt kraftfullt så ser det ett tag ut som om ekonomin är igång igen. Den lyfter sig själv i håret helt enkelt – precis som den gjorde 2001 och framåt vilket sen ledde till kraschen förra året. Frågan är hur många gånger kan man göra om samma trick och var går gränsen för maximal belåning för låntagarna? Och var går gränsen för långivarna i form av räntenivå och låntagarens risknivå?
Myndigheterna är medvetna om riskerna med att trycka pengar som inte motsvaras av ökad produktion. Prisnivån blir förstås mängden pengar dividerad med mängden varor och med tillräckligt mycket pengar lyfts priset på varorna – åtminstone en del av dem. Trycker man tillräckligt med pengar lyfts priset på i stort sett allting och samtidigt förväntningar om ytterligare stigande priser och krav på högre löner. Inflationsspiralen tar fart. I värsta fall blir det som i Tyskland eller Zimbabwe, i bästa fall kanske mer som på 70-talet. Myndigheterna hoppas idag på att:
1. Hindra negativa tankar om att ge upp, om att sluta investera och förväntningar om fallande priser som leder till uppskjutna köpbeslut - dvs den negativa deflationsspiral som riskerar att trycka ekonomin långt under sin potentiella nivå
2. När deflationsspiralen stoppats, gradvis reversera penningtryckandet i lagom takt för att undvika både inflation och deflation.
Detta tror jag är omöjligt när man ägnat 30 år åt att lära befolkningen att bara ta mer och mer lån och risk i hopp om att bail-outen alltid kommer i slutändan. OM man ändå får igång låntagandet och konsumtionen igen tror jag att det därefter går ännu mer överstyr än under 2000-talet. Då blir nog hela världen ungefär som Lettland, dvs ganska precis som 30-talets USA med först en lånebaserad eufori, stigande aktiekurser och huspriser och sedan kollaps för huspriser, sysselsättning och BNP.
Räkenskapernas dag kommer alltid till slut. Ett system kan inte låna sig till rikedom, det finns ju alltid en långivare för varje låntagare. Det enda som skapar rikedom är att först skjuta upp konsumtion för att spara till en investering i t.ex. sådd eller verktyg. Dessa används för att mer produktivt tillverka än mer produkter, sådd och verktyg osv som till slut kan konsumeras i högre grad (och rikedom) än utan sparandet och investeringarna. Konsumtion leder alltid till uttömmande av resurserna och lägre potentiell tillväxt framöver. Det är det som händer med stimulansprogrammen: regeringen lånar av framtiden för att konsumera från lagren. Företagarna luras att producera mer av samma felaktiga varor och sliter därmed ned produktionsresurserna. Därefter uppdagas att efterfrågan var falsk och systemet står kvar med mindre produktionskapital och mer skulder.
Visst kan t.ex. USA låna till konsumtion och Kina investera och producera sig till rikedom ett tag, men det håller bara så länge Kina vill finansiera USAs lån. Kina har incitament att hålla liv i arrangemanget så länge som möjligt eftersom deras produktionsapparat är (felaktigt) inriktad på USAS konsumenter och utan dem blir arbetsomställningen och risken för uppror för stor. Det är en farlig väg, men kan faktiskt lyckas för den ena parten. Kina.
Kina och världen hoppas att kinesiska konsumenter på vägen ska bli självgående och själva efterfråga det de producerar och skapa balans i landet (mellan sparande, prodktivitet, produktion och efterfrågan) innan USA kollapsar under tyngden av sina skulder. Kina kan som sagt lyckas, men frågan kvarstår ändå vad som ska hända med USA; Lånen är kvar, produktionskapitalet saknas och sparandet är för lågt och när Kina inte längre har behov av USAs efterfrågan kan man börja ta ut mer marknadsmässig ränta vilket tynger ner USA ännu mer. USA måste således ställa om, justera ned konsumtionen, öka sparandet och investeringarna och successivt bygga upp en uthållig balans mellan produktionsmedel och efterfrågan och sen dessutom avvara en del till att återbetala de allt dyrare lånen från åren med excesser.
I längden är utvecklingen ofrånkomlig. Lån-, konsumtions- och vinstnivåerna måste justeras ned till uthålliga nivåer och sen växa på nytt från den nya botten. Även normala värderingsnivåer på börsen måste justeras ned för att reflektera slutet på Kinas merkantilism och de hittills artificiellt låga räntorna. Möjligen kan man undvika en krasch och en distinkt botten, men då får man istället leva med en L-formad konjunktur med mycket låg tillväxt under mycket lång tid, som i Japan senaste decennierna. Då kan det ta mycket längre tid innan botten nås, men den kanske inte blir lika plötslig och aggressiv som på 30-talet.
Huvudbudskapet i allt det här är att man inte kan låna sig rik om man inte har en sund investeringsidé i grunden. Att låna för att köpa hus och iPod, baserat på att det alltid finns någon annan som kan köpa huset dyrare håller inte i längden. Om jag och grannen säljer våra hus allt dyrare till varandra blir ingen rikare. Om vi lånar på ”värdet” i banken och köper audiovideoutrustning för pengarna och lyfter detaljhandeln och bankerna på vägen håller det bara till ett av hushållen får minsta problem. Orsaken är att det inte skapts något värde på riktigt, inget sparande och inga produktionsresurser har ökat. Det har bara blåsts upp en bubbla som håller tills den inte gör det längre. En del tror att bubblan redan spruckit, men det har den inte. Den håller som bäst på att pysa ut i form av huspriser, belåning, detaljhandel, produktion och sysselsättning och det är långt kvar. Aktiemarknaden försöker förekomma en vändning uppåt och får stöd av regeringar överallt som tror att tillräckligt med optimism och belåning kan kompensera för behovet av tillräckliga och korrekta produktionsresurser. Det kan det inte – mer än tillfälligt. Tyvärr kan tillfälligt vara ganska länge ibland, men den här gången tror jag att processen gått för långt på nedsidan för att kunna vända upp utan att vi når en äkta botten.
I det perspektivet är nästan alla bolag för dyra. Vinsterna ska lägre, värderingarna lägre, minskad belåning ger mindre pengar att köpa aktier och varor för osv.
Jag är inte negativ. Jag är ingen permabjörn. Jag försöker bara analysera situationen rationellt och hitta bästa investeringsläge. Jag vill inget hellre än ligga lång och tjäna på uppgång – särskilt som det kan gå upp många hundra procent men bara ner ett hundra procent. Problemet är att idag är inte ett bra investeringsläge. Det bara ser ut som ett eftersom vi under 25-30 år lärt oss att börsen alltid går upp, att staten räddar banker och husägare, att köpa på nedgång, att köpa med uppgång, att alltid köpa aldrig sälja, att staten till och med ibland förbjuder att sälja aktier och accepterar bedräglig redovisning för att driva zombiebanker vidare osv. Visst det har hållit på länge och kan teoretiskt fortsätta ett tag till, men jag tror att sentimentet håller på att svänga…
För övrigt: Glöm inte vem som sa köp i början av mars när folk var riktigt negativa.
Myndigheterna är medvetna om riskerna med att trycka pengar som inte motsvaras av ökad produktion. Prisnivån blir förstås mängden pengar dividerad med mängden varor och med tillräckligt mycket pengar lyfts priset på varorna – åtminstone en del av dem. Trycker man tillräckligt med pengar lyfts priset på i stort sett allting och samtidigt förväntningar om ytterligare stigande priser och krav på högre löner. Inflationsspiralen tar fart. I värsta fall blir det som i Tyskland eller Zimbabwe, i bästa fall kanske mer som på 70-talet. Myndigheterna hoppas idag på att:
1. Hindra negativa tankar om att ge upp, om att sluta investera och förväntningar om fallande priser som leder till uppskjutna köpbeslut - dvs den negativa deflationsspiral som riskerar att trycka ekonomin långt under sin potentiella nivå
2. När deflationsspiralen stoppats, gradvis reversera penningtryckandet i lagom takt för att undvika både inflation och deflation.
Detta tror jag är omöjligt när man ägnat 30 år åt att lära befolkningen att bara ta mer och mer lån och risk i hopp om att bail-outen alltid kommer i slutändan. OM man ändå får igång låntagandet och konsumtionen igen tror jag att det därefter går ännu mer överstyr än under 2000-talet. Då blir nog hela världen ungefär som Lettland, dvs ganska precis som 30-talets USA med först en lånebaserad eufori, stigande aktiekurser och huspriser och sedan kollaps för huspriser, sysselsättning och BNP.
Räkenskapernas dag kommer alltid till slut. Ett system kan inte låna sig till rikedom, det finns ju alltid en långivare för varje låntagare. Det enda som skapar rikedom är att först skjuta upp konsumtion för att spara till en investering i t.ex. sådd eller verktyg. Dessa används för att mer produktivt tillverka än mer produkter, sådd och verktyg osv som till slut kan konsumeras i högre grad (och rikedom) än utan sparandet och investeringarna. Konsumtion leder alltid till uttömmande av resurserna och lägre potentiell tillväxt framöver. Det är det som händer med stimulansprogrammen: regeringen lånar av framtiden för att konsumera från lagren. Företagarna luras att producera mer av samma felaktiga varor och sliter därmed ned produktionsresurserna. Därefter uppdagas att efterfrågan var falsk och systemet står kvar med mindre produktionskapital och mer skulder.
Visst kan t.ex. USA låna till konsumtion och Kina investera och producera sig till rikedom ett tag, men det håller bara så länge Kina vill finansiera USAs lån. Kina har incitament att hålla liv i arrangemanget så länge som möjligt eftersom deras produktionsapparat är (felaktigt) inriktad på USAS konsumenter och utan dem blir arbetsomställningen och risken för uppror för stor. Det är en farlig väg, men kan faktiskt lyckas för den ena parten. Kina.
Kina och världen hoppas att kinesiska konsumenter på vägen ska bli självgående och själva efterfråga det de producerar och skapa balans i landet (mellan sparande, prodktivitet, produktion och efterfrågan) innan USA kollapsar under tyngden av sina skulder. Kina kan som sagt lyckas, men frågan kvarstår ändå vad som ska hända med USA; Lånen är kvar, produktionskapitalet saknas och sparandet är för lågt och när Kina inte längre har behov av USAs efterfrågan kan man börja ta ut mer marknadsmässig ränta vilket tynger ner USA ännu mer. USA måste således ställa om, justera ned konsumtionen, öka sparandet och investeringarna och successivt bygga upp en uthållig balans mellan produktionsmedel och efterfrågan och sen dessutom avvara en del till att återbetala de allt dyrare lånen från åren med excesser.
I längden är utvecklingen ofrånkomlig. Lån-, konsumtions- och vinstnivåerna måste justeras ned till uthålliga nivåer och sen växa på nytt från den nya botten. Även normala värderingsnivåer på börsen måste justeras ned för att reflektera slutet på Kinas merkantilism och de hittills artificiellt låga räntorna. Möjligen kan man undvika en krasch och en distinkt botten, men då får man istället leva med en L-formad konjunktur med mycket låg tillväxt under mycket lång tid, som i Japan senaste decennierna. Då kan det ta mycket längre tid innan botten nås, men den kanske inte blir lika plötslig och aggressiv som på 30-talet.
Huvudbudskapet i allt det här är att man inte kan låna sig rik om man inte har en sund investeringsidé i grunden. Att låna för att köpa hus och iPod, baserat på att det alltid finns någon annan som kan köpa huset dyrare håller inte i längden. Om jag och grannen säljer våra hus allt dyrare till varandra blir ingen rikare. Om vi lånar på ”värdet” i banken och köper audiovideoutrustning för pengarna och lyfter detaljhandeln och bankerna på vägen håller det bara till ett av hushållen får minsta problem. Orsaken är att det inte skapts något värde på riktigt, inget sparande och inga produktionsresurser har ökat. Det har bara blåsts upp en bubbla som håller tills den inte gör det längre. En del tror att bubblan redan spruckit, men det har den inte. Den håller som bäst på att pysa ut i form av huspriser, belåning, detaljhandel, produktion och sysselsättning och det är långt kvar. Aktiemarknaden försöker förekomma en vändning uppåt och får stöd av regeringar överallt som tror att tillräckligt med optimism och belåning kan kompensera för behovet av tillräckliga och korrekta produktionsresurser. Det kan det inte – mer än tillfälligt. Tyvärr kan tillfälligt vara ganska länge ibland, men den här gången tror jag att processen gått för långt på nedsidan för att kunna vända upp utan att vi når en äkta botten.
I det perspektivet är nästan alla bolag för dyra. Vinsterna ska lägre, värderingarna lägre, minskad belåning ger mindre pengar att köpa aktier och varor för osv.
Jag är inte negativ. Jag är ingen permabjörn. Jag försöker bara analysera situationen rationellt och hitta bästa investeringsläge. Jag vill inget hellre än ligga lång och tjäna på uppgång – särskilt som det kan gå upp många hundra procent men bara ner ett hundra procent. Problemet är att idag är inte ett bra investeringsläge. Det bara ser ut som ett eftersom vi under 25-30 år lärt oss att börsen alltid går upp, att staten räddar banker och husägare, att köpa på nedgång, att köpa med uppgång, att alltid köpa aldrig sälja, att staten till och med ibland förbjuder att sälja aktier och accepterar bedräglig redovisning för att driva zombiebanker vidare osv. Visst det har hållit på länge och kan teoretiskt fortsätta ett tag till, men jag tror att sentimentet håller på att svänga…
För övrigt: Glöm inte vem som sa köp i början av mars när folk var riktigt negativa.
torsdag 30 april 2009
Spending, income, claims ets. Inget nytt egentligen
Diverse statistik idag 14.30:
Personal spending och income var lite sämre än väntat för mars, inflationen som väntat (PCE) men employment cost index lägre (mixjusterade löner) och jobless claims på marginalen lägre, men continuing claims fortsatt högre (6271k jämfört med 6200k väntat och 6137k senast). Aktier reagerar nästan ingenting på statistiken, möjligen lite negativt. Sverige dock stängt.
Personal spending och income var lite sämre än väntat för mars, inflationen som väntat (PCE) men employment cost index lägre (mixjusterade löner) och jobless claims på marginalen lägre, men continuing claims fortsatt högre (6271k jämfört med 6200k väntat och 6137k senast). Aktier reagerar nästan ingenting på statistiken, möjligen lite negativt. Sverige dock stängt.
fredag 15 augusti 2008
Två av problemen med USA
Bankerna har ökat kraven på låntagarna, men gamla lånelöften gör att åtstramningen ännu inte har märkts - snarare har lånetillväxten ökat p.g.a. ett antal faktorer (låntagarna passar på innan det blir omöjligt att låna, bankerna har tvingats ta upp tidigare undangömda lån, svårare att värdepapperisera)Grafen över lending standards indikerar att det kommr bli riktigt svåra tider framöver och hittills har det alltså inte ens börjat.
Samtidigt är inflationen på sin högsta nivå på flera decennier, vilket hindrar centralbanken från att stimulera ekonomin så mycket som den skulle vilja.
Giftigt.
Sen ska vi inte glömma att Europas tillväxt är den lägsta sen mätningarna började (Eurozone GDP). Senaste siffran är annualiserat -0,8% i andra kvartalet:
onsdag 18 juni 2008
Mät inflationen inklusive olja och mat
Centralbankerna mäter gärna inflationen exklusive mat och energi. Tanken är att dessa variabler är exogena och volatila och inte ska ha betydelse för räntepolitiken.
Nu är det emellertid så att (för) låga räntor de senaste åren har medfört investeringar, tillväxt och välstånd som i sin tur skapat flaskhalsar inom energi- och matproduktion. Prisuppgångarna för mat och energi är således inte exogena engångsföreteelser som man kan bortse från denna gång, utan är i högsta grad orsakade av alltför lätt penningpolitik och bör därmed åtgärdas med högre styrräntor.
Nu är det emellertid så att (för) låga räntor de senaste åren har medfört investeringar, tillväxt och välstånd som i sin tur skapat flaskhalsar inom energi- och matproduktion. Prisuppgångarna för mat och energi är således inte exogena engångsföreteelser som man kan bortse från denna gång, utan är i högsta grad orsakade av alltför lätt penningpolitik och bör därmed åtgärdas med högre styrräntor.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)