The Economist och religion

I den ständiga striden mellan religiösa fanatiker och forskare om huruvida Gud finns har till slut forskarsidan lagt signifikanta resurser på att förklara varför människor är religiösa, snarare än försöka bevisa att Gud inte finns.

Vad i människans genuppsättning är det som orsakar detta fenomen? I normala fall gynnar evolutionen strömlinjeformade beteenden. Om en egenskap har ökat överlevnadschanserna så har individer med dessa egenskaper ökat i andel av populationen. Nåja, jag behöver knappast utveckla Darwins teorier vidare.

Hur kommer det sig då att människan har en stark tendens att vara religiös, dvs tro på något som inte finns och ägna en stor del av dagen och året åt ritualer, fastor, bön m.fl. på ytan irrationella och snarast överlevnadsfientliga handlingar? Ja, drar man det till sin spets har faktiskt många religioner snarast fokus på döden och det som händer efter döden mer än vad som händer i livet. Mer eller mindre alla andra varelser lever i nuet och utvecklar maximal effektivitet för överlevnad och fortplantning. Vad har människan vunnit på fasta och bön?

Enligt en artikel i senste numret av The Economist kan förklaringen ligga i en tidigare förkastad forskningsgren kallad Group Darwinism. Kostnaden för fåniga ritualer vägs upp av otvetydiga tecken på att man är social. Det religiösa beteendemönstret är kostsamt och just därför en så tydlig markering av viljan att tillhöra gruppen och vara gruppen trogen. Ju hårdare och fientligare omgivningen har varit, desto mer fundamentalistisk är också religionen i området, eftersom strikt trohet till gruppen varit oundgänglig.

Även för enstaka individer, utanför gruppdarwinismens paradigm, kan tro fungera som påfågelns fjädrar i det att tron signalerar till en kommande make/maka att man är social, pålitlig och moralisk (vad fan det nu ska betyda) och därför en bättre förälder som tar ansvar för partnern och avkomman.

Jag tror inte på något som inte går att mäta eller som kan påverka världen vi lever i. Om inte Hawkings m.fl. hittat Gud i ekvationen någonstans utan den bästa förklaringen till universum är en serie kosmiska explosioner. Vidare skulle en eventuell Gud tvingas verka utanför dessa i en annan dimension och i bästa fall (ur Guds perspektiv) endast kunna påverka explosionsparametrarna och inget avseende universums och livets utveckling däremellan. Därmd kan jag inte sluta mig till annat än att Gud inte finns eller åminstone är meningslös för det universum vi lever i. Han kan inte göra något, inte se in i vårt universum, inte ta några beslut. I praktiken är den enda eventuella "högre makt" som får plats själva startparametrarna som sätter ramarna för fysikens lagar, dvs allt annat än den allseende allsmäktige som bryr sig om en kyss på ett kors, några flängiga rörelser med handen framför bålen, knäböjande eller böner om att rädda Arn från döden.

Varför saknar jag den viktiga religionsgenen. Varför saknar många forskare den? Förr brändes forskare på bål för att de avvek från den sociala och religiösa normen. Nu anses de möjligen bara lite konstiga, men sakta verkar begreppet ateist förlora sitt stigma. Jag saknar dessutom dragningen till andra religiösa/sociala. Det är t.o.m. så att jag heslt undviker att umgås med religiösa eller socialister och faktiskt för det mesta uppfattar att de har lägre intelligens, svagare logiskt tänkande och är sämre på att resonera, oftare hänfaller åt cirkelresonemang eller rena meningslösheter. Det gäller inte alla förstås, men de flesta. I dagsläget har jag inga vänner som tror på Gud eller socialism.

Jag hoppas förstås att ju säkrare världen blir och ju mer utbildning alla får tillgång till, desto mindre betydelse ska både religion och socialism få, men just nu verkar drömmen avlägsen.