När européerna somnar till över påskäggen passar amerikanerna på att lyfta aktiemarknaden rejält.
Det här (de senaste dagarnas handel) ser nu ut som ett allvarligt menat försök att vända baissen (senaste halvåret på aktiemarknaden) till hausse. Samtidigt ska man ha klart för sig att uppgången den senaste veckan inte är mer signifikant än i september, november eller januari och faktiskt inte så mycket mer nämnvärd än rekylerna i oktober, december och februari. Det här är ett väldigt typiskt beteende för baissemarknader - jämför gärna med perioden 2001-2002 då totalt 15 större rallyn tydligt avtecknar sig mot den fallande trenden.
Marknadsaktörerna har likviditet att placera på marknaden och varken guld eller räntepapper ser aptitliga ut, medan aktier ser väldigt billiga ut och historiskt har gett god avkastning. Det gör det frestande att försöka pricka botten (gång efter gång). Man kan lätt skrapa in en till två årsavkastningar de första två veckorna om man tajmar inträdet rätt. Detta gör det lika lockande som ett black jack- eller roulettebord för en spelberoende. Så länge det inte öser in negativ information är ryggmärgsreflexen att köpa för nu har man sett botten... men snart visar sig verkligheten vara svartare än någon kunde föreställa sig några månaer tidigare.
Ja, man ska köpa när det ser som mörkast ut, men det vet man först efteråt och jag tror att det finns flera nyanser av mörker kvar innan botten. Min gissning är att 2008 blir ganska likt 2002 i beteende.... så spänn fast er och hav tålamod. Det kommer bättre köplägen längre fram. För 7 år sen var det en liten IT-bubbla som ploppade till. Nu är det en mångfalt större kreditbubbla som smäller och det reparerar man inte med en liten korrektion på 20%. Åtminstone det dubbla krävs och katalysatorn lär bli fallande företagsvinster, inte insaktande.
Om man verkligen vill förlora pengar så är det rallyn som det idag man ska köpa in sig i.
måndag 24 mars 2008
Är det rättvist att "mäklare" tjänar så mycket pengar?
Det korta svaret är förstås: "Ja". Eftersom det är en privat verksamhet betalar arbetsgivarna sina anställda precis så mycket som de behöver för att behålla dem. Om man jobbar utanför finansmarknaden och tycker att "Jag jobbar minsann också typ dygnet runt och är smart och har samma utbildning. Jag borde också tjäna lika mycket" så står det en fritt att söka in till en fond eller en mäklarfirma och se om man lycks sälja sig själv och sin kompetens på ett tillräckligt övertygande sätt. Därefter väntar några hundår med mer eller mindre intelligensbefriade uppgifter, halvt om halvt förnedrande men skämtsamma kommentarer och spratt (Liar's Poker) och låg timlön även om månadslönen kanske är okej. Och sen, om man har vad som krävs, som säljare (Boiler Room), som kollega, som placerare, som privatdetektiv (Wall Street) och faktiskt till inte så lite del i form av tur så får man bli riktig finansarbetare.
Finansbranschen består av så många trötta medelmåttor som slutat försöka och som institutionaliserats och stelnat i en roll istället för att fokusera på uppgiften att medverka till rätt placeringar, till att rätt investeringar allokeras rätt mängd kapital att vi alltid söker efter hungriga och kompetenta människor som vill lägga dubbel heltid på att hitta rätt investeringar. Om du är rätt person så får du snart dina miljoner, men ofta också ett lite fattigare socialt liv (som inte kompenseras särskilt väl av fina middagar och mäklarbrickor på Stureplan).
I ett lite längre perspektiv ställer jag mig ofta frågande till hur själva företagen kan ha så hög avkastning. Jag ser alltså inget fel i att de anställda får en stor andel av resultatet i ersättning - särskilt inte så länge merparten utgörs av rörlig kompensation, men jag bara undrar varför marknaden är så ineffektiv att mäklarfirmor, banker, corpavdelningar och fondförvaltare kan ha så hög avkastning år efter år.
En förklaring kan vara att människor med mycket pengar är lata eller dumma. Kanske orkar man inte riktigt bry sig om hur pengarna placeras eller vilka avgifterna är. En procent eller två i avgift spelar väl ingen roll i det stora hela, kan man tycka om avkastningen ändå är tio procent... Varför skulle någon med en miljard bry sig om att hitta det perfekta placeringsalternativet till rätt pris när han är oberoende i vilket fall som helst?
Finanfolk är som springpojkar som transporterar herrarnas tårtor. Om tårtorna är tillräckligt stora blir smulorna som faller från faten tillräckligt att bli förmögen på och herrfolket kunde inte bry sig mindre så länge de får sina tårtor. Ibland tappar mäklarna dock tårtan, t.ex. på 30-talet när man byggt för höga bröllopstårtor eller en hemsk kväll i oktober 1987 eller de svåra åren 2001-2002 då IT-tårtor var på modet. På sistone har finanstårtor med lager på lager av trebokstavsförkortningar varit heta men till slut blivit instabila och raserat stora delar av många förmögnas rikedomar. Det drabbar även springpojkarna. Närmare 100 000 "mäklare" i New York väntas få sparken kommande år... och de 15 000 anställda på Bear Stearns har förlorat det mesta av sitt pensionssparande och många av dem även sitt jobb. Med tanke på den risken, medveten eller inte, kan man tycka att miljonlönerna är befogade. Eller också inte, eftersom de orsakat sina ägare stora förluster, vilket knappast är värt någonting.
En annan sak som knappast är värd någonting men som miljoner människor ägnar varje dag åt är aktievärdering. Det ska jag skriva mer om nästa gång.
Finansbranschen består av så många trötta medelmåttor som slutat försöka och som institutionaliserats och stelnat i en roll istället för att fokusera på uppgiften att medverka till rätt placeringar, till att rätt investeringar allokeras rätt mängd kapital att vi alltid söker efter hungriga och kompetenta människor som vill lägga dubbel heltid på att hitta rätt investeringar. Om du är rätt person så får du snart dina miljoner, men ofta också ett lite fattigare socialt liv (som inte kompenseras särskilt väl av fina middagar och mäklarbrickor på Stureplan).
I ett lite längre perspektiv ställer jag mig ofta frågande till hur själva företagen kan ha så hög avkastning. Jag ser alltså inget fel i att de anställda får en stor andel av resultatet i ersättning - särskilt inte så länge merparten utgörs av rörlig kompensation, men jag bara undrar varför marknaden är så ineffektiv att mäklarfirmor, banker, corpavdelningar och fondförvaltare kan ha så hög avkastning år efter år.
En förklaring kan vara att människor med mycket pengar är lata eller dumma. Kanske orkar man inte riktigt bry sig om hur pengarna placeras eller vilka avgifterna är. En procent eller två i avgift spelar väl ingen roll i det stora hela, kan man tycka om avkastningen ändå är tio procent... Varför skulle någon med en miljard bry sig om att hitta det perfekta placeringsalternativet till rätt pris när han är oberoende i vilket fall som helst?
Finanfolk är som springpojkar som transporterar herrarnas tårtor. Om tårtorna är tillräckligt stora blir smulorna som faller från faten tillräckligt att bli förmögen på och herrfolket kunde inte bry sig mindre så länge de får sina tårtor. Ibland tappar mäklarna dock tårtan, t.ex. på 30-talet när man byggt för höga bröllopstårtor eller en hemsk kväll i oktober 1987 eller de svåra åren 2001-2002 då IT-tårtor var på modet. På sistone har finanstårtor med lager på lager av trebokstavsförkortningar varit heta men till slut blivit instabila och raserat stora delar av många förmögnas rikedomar. Det drabbar även springpojkarna. Närmare 100 000 "mäklare" i New York väntas få sparken kommande år... och de 15 000 anställda på Bear Stearns har förlorat det mesta av sitt pensionssparande och många av dem även sitt jobb. Med tanke på den risken, medveten eller inte, kan man tycka att miljonlönerna är befogade. Eller också inte, eftersom de orsakat sina ägare stora förluster, vilket knappast är värt någonting.
En annan sak som knappast är värd någonting men som miljoner människor ägnar varje dag åt är aktievärdering. Det ska jag skriva mer om nästa gång.
söndag 23 mars 2008
Absolut inte till var och en efter behov
Tänk om man kunde ha ett samhälle där alla fick precis vad de förtjänar. Jag vet att det är en ouppnåelig utopi och att någon procent av mänskligheten är genuint onda eller våldsamma och måste kontrolleras, vilket oundvikligen kommer ta ifrån övriga en del av deras tillgångar och resurser. Jag tänker ändå på hur skönt det vore om man kunde skriva om samhällskontraktet och säga att alla är fria, att ingen får initiera våld eller tvång och att alla har rätt till sitt skapande och produktion. Ingen skatt, inga bidrag, inga tvingande arbiträra regler för att tillfredsställa intressegrupper osv., bara fria människor som ingår frivilliga avtal med varandra (kanske bl.a. avtal om en poliskår som finansieras med frivilliga bidrag där den som bidrar med en viss minimisumma har rätt till beskydd. Även för den som inte bidrar kommer förstås poliskåren medverka till en allmänt högre säkerhet än utan polisen).
Till var och en efter förmåga, dvs till den som förtjänar sitt uppehälle
Tankarna på att få vad man förtjänar ledde mig in på ämnet om vilka av mina efterlevande som förtjänar en knuff i ryggen:
Jag funderar ibland över hur mina tillgångar kommer hanteras efter min död. Jag har tydliga åsikter om äganderätt och jag skulle inte vilja ligga på min dödsbädd, eller falla mot min död i en störtande helikopter, och gräma mig över att fel personer kommer gynnas.
Jag tycker således att det är viktigt att ha ett legalt bindande testamente som upphäver den normala arvsgången. När man formulerar testamentet gäller det bland annat att vara extremt tydlig med vad som skall gälla om verkligheten ser annorlunda ut än när testamentet författades. Alla beneficiärer kanske inte är vid liv, alla kanske inte vill ta emot sitt tilldelade arvegods och de eventuella organisationer man vill donera delar av arvet till kanske inte finns kvar. Då gäller det att ha en smart fördelningsnyckel som ser till att arvet ändå fördelas enligt önskade principer och inget råkar sippra igenom till staten, allmänna arvsfonden eller någon annan socialistisk institution.
Förutom de irriterande formkraven och bristen på flexibilitet tycker jag att tanken på gåvor till mina efterlevande är ganska trevlig och jag lägger stor möda vid klassificeringen och fördelningen av mina tillgångar. Det är ö.h.t. lite kul, och faktiskt inte helt lätt, att räkna efter vad jag har samlat ihop.
Jag har klassificerat mina ägodelar i följande kategorier:
Finansiella tillgångar (banktillgodohavanden, fonder, aktier, bolag, fordringar, kontanter)
Bostäder
Konst och värdesaker
Möbler och inredning
Fordon (bilar, båtar)
Hemelektronik
Övrigt (kläder, verktyg, böcker, memorabilia, musik, film mm)
För fördelningen har jag en lista över personer och organisationer som jag tycker om. Om jag inte lyckas tajma livet rätt så jag hinner göra av med allt innan jag dör vill jag gärna att dessa personer ska få lite bättre förutsättningar att uppfylla sina mål.
Det enklaste är att fördela de finansiella tillgångarna. Det är bara att ställa upp en lista med procentsatser där personerna får vad de förtjänar helt enkelt. En del kanske tycker lika bra om alla, andra gör som jag och "känner" på fördelningen. Känns det rätt att ge 14% till henne och 12% till honom. Vilken signal ger det att en person får 3x så mycket som en annan osv.
Övriga prylar är lite svårare.... Vem tar bäst emot en sportbil? Vem vill jag ska ha mina foton eller dator? Hur och till vem eller vilka ger man bäst bort ett hus? Ska det göras med förbehåll mot försäljning... eller tvärtom ska man sälja det först och bara fördela pengarna?
Det är inte så lätt som det låter att få ihop ett testamente, men jag tycker ändå att man ska ta sig ett minimum av tid och se till att inte vem som helst, t.ex. bara för att de tillhör familjen, ska dra nytta av dina ansträngningar.
Till var och en efter förmåga, dvs till den som förtjänar sitt uppehälle
Tankarna på att få vad man förtjänar ledde mig in på ämnet om vilka av mina efterlevande som förtjänar en knuff i ryggen:
Jag funderar ibland över hur mina tillgångar kommer hanteras efter min död. Jag har tydliga åsikter om äganderätt och jag skulle inte vilja ligga på min dödsbädd, eller falla mot min död i en störtande helikopter, och gräma mig över att fel personer kommer gynnas.
Jag tycker således att det är viktigt att ha ett legalt bindande testamente som upphäver den normala arvsgången. När man formulerar testamentet gäller det bland annat att vara extremt tydlig med vad som skall gälla om verkligheten ser annorlunda ut än när testamentet författades. Alla beneficiärer kanske inte är vid liv, alla kanske inte vill ta emot sitt tilldelade arvegods och de eventuella organisationer man vill donera delar av arvet till kanske inte finns kvar. Då gäller det att ha en smart fördelningsnyckel som ser till att arvet ändå fördelas enligt önskade principer och inget råkar sippra igenom till staten, allmänna arvsfonden eller någon annan socialistisk institution.
Förutom de irriterande formkraven och bristen på flexibilitet tycker jag att tanken på gåvor till mina efterlevande är ganska trevlig och jag lägger stor möda vid klassificeringen och fördelningen av mina tillgångar. Det är ö.h.t. lite kul, och faktiskt inte helt lätt, att räkna efter vad jag har samlat ihop.
Jag har klassificerat mina ägodelar i följande kategorier:
Finansiella tillgångar (banktillgodohavanden, fonder, aktier, bolag, fordringar, kontanter)
Bostäder
Konst och värdesaker
Möbler och inredning
Fordon (bilar, båtar)
Hemelektronik
Övrigt (kläder, verktyg, böcker, memorabilia, musik, film mm)
För fördelningen har jag en lista över personer och organisationer som jag tycker om. Om jag inte lyckas tajma livet rätt så jag hinner göra av med allt innan jag dör vill jag gärna att dessa personer ska få lite bättre förutsättningar att uppfylla sina mål.
Det enklaste är att fördela de finansiella tillgångarna. Det är bara att ställa upp en lista med procentsatser där personerna får vad de förtjänar helt enkelt. En del kanske tycker lika bra om alla, andra gör som jag och "känner" på fördelningen. Känns det rätt att ge 14% till henne och 12% till honom. Vilken signal ger det att en person får 3x så mycket som en annan osv.
Övriga prylar är lite svårare.... Vem tar bäst emot en sportbil? Vem vill jag ska ha mina foton eller dator? Hur och till vem eller vilka ger man bäst bort ett hus? Ska det göras med förbehåll mot försäljning... eller tvärtom ska man sälja det först och bara fördela pengarna?
Det är inte så lätt som det låter att få ihop ett testamente, men jag tycker ändå att man ska ta sig ett minimum av tid och se till att inte vem som helst, t.ex. bara för att de tillhör familjen, ska dra nytta av dina ansträngningar.
torsdag 20 mars 2008
Mitt i alla rosa missförstånd döljer sig en naturlig insikt
Liberalen Mattias Svensson skriver idag om Blondinbella som bl.a. sagt att hon tycker att man borde få tjäna pengar på bloggande så länge man inte skadar andra och att hon vill få egoism till ett positivt ord.
Jag tycker att Blondinbella i normala fall ger ett platt, ytligt och insiktslöst intryck och att hennes blogg är totalt meningslös, men någonstans verkar det finnas en naturlig egoistisk insikt - en förståelse för att det är varje individ som betyder något, inte massan, och att så länge varje individ maximerar sitt välbefinnande utan att skada andra får vi alla det bättre. Det är faktiskt motsatsen till när klåfingriga politiker bestämmer vad andra ska tycka och göra och exproprierar medborgarnas tillgångar för att betala sina egan löner och världelösa eller t.o.m. skadliga tjänster.
Just nu pågår ju t.ex. en debatt om rätten till sjuklön för att sörja bortgångna. Visst kan det vara jobbigt att vara ledsen, men varför ska man tvinga människor att betala för andras sorgearbete? Hur många olika sätt att erhålla betalning för ledighet kan politiker och lidandeklassen hitta på?
Tillbaka till blondinen... om hon kan förmedla glädje och avkoppling till 10-tusentals bloggläsare och kanske samtidigt ett budskap värdigt Ayn Rand om individens rätt till sitt liv så är det en gärning jag gärna applåderar - hur rosa hon än är.
Jag tycker att Blondinbella i normala fall ger ett platt, ytligt och insiktslöst intryck och att hennes blogg är totalt meningslös, men någonstans verkar det finnas en naturlig egoistisk insikt - en förståelse för att det är varje individ som betyder något, inte massan, och att så länge varje individ maximerar sitt välbefinnande utan att skada andra får vi alla det bättre. Det är faktiskt motsatsen till när klåfingriga politiker bestämmer vad andra ska tycka och göra och exproprierar medborgarnas tillgångar för att betala sina egan löner och världelösa eller t.o.m. skadliga tjänster.
Just nu pågår ju t.ex. en debatt om rätten till sjuklön för att sörja bortgångna. Visst kan det vara jobbigt att vara ledsen, men varför ska man tvinga människor att betala för andras sorgearbete? Hur många olika sätt att erhålla betalning för ledighet kan politiker och lidandeklassen hitta på?
Tillbaka till blondinen... om hon kan förmedla glädje och avkoppling till 10-tusentals bloggläsare och kanske samtidigt ett budskap värdigt Ayn Rand om individens rätt till sitt liv så är det en gärning jag gärna applåderar - hur rosa hon än är.
FedEx varnar och antal nya arbetslösa i USA ökar...
* Financial Times skrev idag om att den globala handeln plötsligt gått från 6% tillväxt till i stort sett 0.
* FedEx gick idag ut och varnade för att nästa kvartal blir klart sämre än genomsnittsförväntningarna, vilket är en slags bekräftning av handelsstatistiken
* Jobless claims, antal nya arbetslösa senaste veckan i USA, ökade till 378 000 mot förväntade 360 000.
Statistiken över den allt svagare ekonomin fortsätter alltså att rulla in på alla fronter. Att USAs centralbanks kraftfulla åtgärder inte räcker för att stötta börsen mer än någon dag visar hur stort allvaret är. Det sägs finnas stora mängder kapital utanför börsen som letar efter köplägen, men det märks verkligen inte.
Jag är förvånad. Jag trodde att rallyt skulle hålla längre än så här och nu är vi redan nära de paniknivåer som rådde i måndags när Bear Stearns höll på att gå i konkurs. Jag trodde att vi skulle behöva vänta tills rapportperioden med vinstvarningar kom igång på allvar innan börsen skull ned igen.
* FedEx gick idag ut och varnade för att nästa kvartal blir klart sämre än genomsnittsförväntningarna, vilket är en slags bekräftning av handelsstatistiken
* Jobless claims, antal nya arbetslösa senaste veckan i USA, ökade till 378 000 mot förväntade 360 000.
Statistiken över den allt svagare ekonomin fortsätter alltså att rulla in på alla fronter. Att USAs centralbanks kraftfulla åtgärder inte räcker för att stötta börsen mer än någon dag visar hur stort allvaret är. Det sägs finnas stora mängder kapital utanför börsen som letar efter köplägen, men det märks verkligen inte.
Jag är förvånad. Jag trodde att rallyt skulle hålla längre än så här och nu är vi redan nära de paniknivåer som rådde i måndags när Bear Stearns höll på att gå i konkurs. Jag trodde att vi skulle behöva vänta tills rapportperioden med vinstvarningar kom igång på allvar innan börsen skull ned igen.
onsdag 19 mars 2008
Fed sänkte både för mycket och för lite
Marknaden ville ha 100-125 punkter sänkning av styrräntan (eller egentligen "målräntan"), men flera ledamöter i Fed ville bara sänka med 50 punkter eftersom inflationssignalerna har förvärrats. Fed kompromissade med 75 punkter, vilket efter en stunds nervositet togs emot positivt.
Idag ser det dock sämre ut: SonyEricssons vinstvarning, fortsatta rykten om likviditetsproblem för stora brittiska banker, Siemens häromdagen och snart börjar kvartalsrapportperioden på allvar.
Visst, finanskrisen kanske har avvärjts - vi slipper se (fler) stora investmentbanker gå omkull pga tillfällig likviditetsbrist - men den reala ekonomin har precis börjat sin bana nedåt. Det är nu vi under 1-2 års tid ska få se ständigt nedreviderade tillväxt- och vinstprognoser, vinstvarningar, uppsägningar, sänkta utdelningar, slopade extrautdelningar och återköpsprogram mm. Aktier kommer se billiga ut hela vägen ned så håll i pengarna och ha tålamod. Cash kommer vara king om 1-2 år. Lägenhetspriser kanske bottnar 2010 eller kanske inte förrän 2011 om tidigare mönster håller i sig.
Aktier lär bottna snabbare, kanske nästa vår, men det kan bli till lägre kurser än t.o.m. jag anar/befarar idag. Ericsson på 10,50 idag.... inte lockande.
Idag ser det dock sämre ut: SonyEricssons vinstvarning, fortsatta rykten om likviditetsproblem för stora brittiska banker, Siemens häromdagen och snart börjar kvartalsrapportperioden på allvar.
Visst, finanskrisen kanske har avvärjts - vi slipper se (fler) stora investmentbanker gå omkull pga tillfällig likviditetsbrist - men den reala ekonomin har precis börjat sin bana nedåt. Det är nu vi under 1-2 års tid ska få se ständigt nedreviderade tillväxt- och vinstprognoser, vinstvarningar, uppsägningar, sänkta utdelningar, slopade extrautdelningar och återköpsprogram mm. Aktier kommer se billiga ut hela vägen ned så håll i pengarna och ha tålamod. Cash kommer vara king om 1-2 år. Lägenhetspriser kanske bottnar 2010 eller kanske inte förrän 2011 om tidigare mönster håller i sig.
Aktier lär bottna snabbare, kanske nästa vår, men det kan bli till lägre kurser än t.o.m. jag anar/befarar idag. Ericsson på 10,50 idag.... inte lockande.
tisdag 18 mars 2008
Européer gynnas av globaliseringen men politikerna vågar inte tala om det
Sida 35 i The Economist, 1 mars 2008. Sista stycket: "Även om många européer inte verkar inse det så har globaliseringen varit till deras fördel - och den protektionism som många efterfrågar skulle göra mycket mer skada än nytta. Kommer dagens politiker någonsin vara rättframma nog att våga tala om det för dem"
Artikeln tar stöd från boken "Globalisation and Europe" av Hamilton & Quinlan. Killarna från Johns Hopkins universitet har samlat en mängd fakta om globaliseringens effekter på olika geografiska områden och deras invånare och européerna framstår i ljuset av dessa som vinnare: Andelen av världens export ökade 2000-2006 och dessutom består en stor andel av den kinesiska exporten av europeiska produkter. När det gäller de senare stannar i storleksordningen 1-2 procent av intäkterna i Kina och mer än hälften i landet som designar och säljer produkten. För övrigt, de européer som räds utflyttningen av jobb till Kina kanske skulle titta västerut först; De flesta européer i européiska företag som jobbar utomlands jobbar i USA, inte Kina.
Problemet verkar snarast vara fega politiker (men även trångsynta och snedvridande medier och okunniga väljare): Om ett politiskt beslut associeras med bara 500 förlorade jobb som uppmärksammas i media (medan media ignorerar de tiotusentals jobb som skapas eller räddas i det tysta tack vare beslutet) kan miljontals väljare vända de ansvariga ryggen.
Globaliseringen är bra och politiker brukar vilja associeras till positiva nyheter. Tyvärr är de positiva effekterna utspridda i tiden och relativt osynliga, medan även enstaka verkstadsarbetare som mist jobbet utgör angelägna nyheter för TV och tidningar; fler hundögon att fånga tittarna med och fler politiker att ställa mot väggen och ingen står för att besluten och händelserna är positiva. De bara undviker frågan med "det [globaliseringen] är ett nödvändigt ont, något vi måste bekämpa så gott det går".
Artikeln tar stöd från boken "Globalisation and Europe" av Hamilton & Quinlan. Killarna från Johns Hopkins universitet har samlat en mängd fakta om globaliseringens effekter på olika geografiska områden och deras invånare och européerna framstår i ljuset av dessa som vinnare: Andelen av världens export ökade 2000-2006 och dessutom består en stor andel av den kinesiska exporten av europeiska produkter. När det gäller de senare stannar i storleksordningen 1-2 procent av intäkterna i Kina och mer än hälften i landet som designar och säljer produkten. För övrigt, de européer som räds utflyttningen av jobb till Kina kanske skulle titta västerut först; De flesta européer i européiska företag som jobbar utomlands jobbar i USA, inte Kina.
Problemet verkar snarast vara fega politiker (men även trångsynta och snedvridande medier och okunniga väljare): Om ett politiskt beslut associeras med bara 500 förlorade jobb som uppmärksammas i media (medan media ignorerar de tiotusentals jobb som skapas eller räddas i det tysta tack vare beslutet) kan miljontals väljare vända de ansvariga ryggen.
Globaliseringen är bra och politiker brukar vilja associeras till positiva nyheter. Tyvärr är de positiva effekterna utspridda i tiden och relativt osynliga, medan även enstaka verkstadsarbetare som mist jobbet utgör angelägna nyheter för TV och tidningar; fler hundögon att fånga tittarna med och fler politiker att ställa mot väggen och ingen står för att besluten och händelserna är positiva. De bara undviker frågan med "det [globaliseringen] är ett nödvändigt ont, något vi måste bekämpa så gott det går".
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)