The circle of life

Ekonomiska variabler har två tolkningar – som orsak eller som effekt. T.ex är stigande oljepris en effekt av en starkare ekonomi och högre efterfrågan, samtidigt som ett högre oljepris både orsakar stigande inflation och lägre efterfrågan (för både olja och annat). Vid balans är systemet självstabiliserande, t.ex. genom att ett högre oljepris orsakar en minskad efterfrågan som därmed sänker oljepriset igen. Den svåra frågan i varje enskilt fall är vilken effekt (orsak eller verkan) som är viktigast och om det finns andra inblandade variabler som ligger nära en kritisk nivå och därmed kan bryta balansen.

Inför finanskraschen steg oljepriset kraftigt. Orsaken var bland annat att låga räntor (efter 11 september) stimulerade en huspris- och konsumtionsbubbla i väst som hjälpte till att dra BRIC-ekonomierna (där konsumtionsprylarna tillverkades) och därmed ökade efterfrågan på olja (till investeringar, byggen och transporter). Oljepriset steg över en kritisk nivå vid en tidpunkt då huspriser och belåningsgrader (p.g.a. finansiell innovation och en bl.a. BRIC-inspirerad upplevelse av evig tillväxt och stabilitet i världen) hade lyfts till ovanligt känsliga nivåer. BRIC-expansionen (tillsammans med styrning till ekologiska bränslen) lyfte även matpriser och gjorde att husköpare på marginalen alltså tvingades välja mellan mat, bensin och räntebetalningar och det blev räntan som fick stryka på foten.

Resten är modern historia: när de första husägarna gav upp föll priset på de sämsta bostadsobligationerna. Dessa ingick även i samlingsobligationer, kreditderivat som i sin tur föll i pris. Färre än tidigare var intresserade av att köpa hus nu när priserna var så höga och dessutom börjat falla på sina håll. Något färre köpare och något fler säljare medförde ytterligare fallande priser och fler obligationer med problem. När inte priserna steg kunde inte svaga husägare längre låna till räntebetalningarna och många valde eller sattes i konkurs och huset hamnade på marknaden. Detta ökade utbud pressade priserna ytterligare och den negativa spiralen accelererade. Vi är fortfarande mitt i denna, med nästan rekordstora lager av osålda bostäder i USA räknat som antal månader kö.

När allt fler banker fick allt större problem med fallande värden på sina innehav av bostadsinstrument minskade förtroendet för motparterna. När Lehman gick i konkurs kollapsade förtroendet fullständigt och en redan svag ekonomi stannade nästan helt ett tag. Orsaken var att när banker inte kan lita på andra banker blir det svårt att finansiera rörelsekapital och transport- och handelskrediter varför den ekonomiska aktiviteten bromsas kraftigt.

Lagernivåer öht är ett populärt diskussionsämne. När ekonomin bromsade i höstas ströp företagen sin produktion för att minska på onödiga lager och förbättra sitt kassaflöde. I det fallet var minskande lager en effekt av svag efterfrågan och åtgärder i kölvattnet av detta. NU tror många att företagen ska producera med sikte på ökande lager och därmed tillverka mer än vad som faktiskt efterfrågas för att ta sig tillbaka till ”normalitet” igen. Det skulle göras i förhoppningen att världen snart återgår till normal efterfrågan, men det är just en ”förhoppning” och om den grusas måste lagren minskas igen och tillverkningen åter falla under den faktiska (och låga) efterfrågan. Om det blir så blir det alltså etter värre snart igen.

Varför chansar företagen så i ett utsatt läge? Jo, för att det faktiskt just nu ser ut som om efterfrågan är på väg tillbaka – och konstigt vore det om efterfrågan inte åtminstone temporärt ökade när centralbankerna trycker pengar och sätter massorna i (onödigt/oönskat) arbete med stimulanspengar (lånade och därmed orsakande ett högre framtida skattetryck). Reisman visar på sin blogg tydligt hur det fungerar när stimulansåtgärder leder till kortsiktig efterfrågan, ökad produktion för att fylla tömda lager och därefter ny ekonomisk nedgång när det visar sig att det inte fanns någon genuin efterfrågan. Allt som återstår efter stimulansåtgärden är högre skulder och därmed en tyngre skattebörda och ännu mer desillusionerade medborgare.

mer om detta senare idag...

I som här inträden, låten hoppet fara

Jag har sagt det förr och jag säger det (gärna) igen. De som köper aktier nu har ingenting att skylla på. Om man köper aktier för lånade pengar och förlorar allt, och mer därtill, framöver har man inga sympatier från mig – bara ett stort hånskratt åt deras girighet och önskan att slippa slita för pengarna som slog fel.

Jag har upprepat det flera gånger på vägen ned. Det ska ned innan det kan vända upp. Det ska ned till rimliga nivåer och antagligen ännu mer vilket skapar äkta köplägen – billiga bolag som man med noggrann analys kan vaska fram i det ekonomiska mörkret (som fortfarande kommer råda och avskräcka de flesta från aktier, vilket är själva grunden till löpläget).

De som köper nu är daytraders och ogenomtänkta rekylsökare och bottenfiskare utan fundamental förankring. En och annan trendföljare försöker nog haka på de små rekylerna också. Hursomhelst ska de alla förlora pengar innan det här är över. Ångvälten stannar inte för någon.

Det finns mycket goda skäl att sälja aktier idag, men jag orkar inte gå igenom argumenten i detalj nu. Det räcker med att säga att överdrifterna (hus, konsumtion, lån, aktier) från uppgången måste utraderas och ovanpå det är det sannolikt med en undershooting när folk kapitulerar och ger upp ”det där med aktier” och kanske blir försiktigare med belåning också. I grunden måste alla spara istället för konsumera och det gör att vi får en ombootning av systemet på en mycket lägre nivå än idag.

Ekonomier ska krympa, lån ska krympa, balansräkningar ska minskas, vinster ska falla och värderingar ska falla. Sen börjar vi om, men vi kastar oss inte omgående upp till de gamla höjderna… Nej, det går långsammare och tar längre tid pga att vi INTE kan räkna med en låneboost, en husboost, en Kinaboost, en sentimentsboost.

Den som köper aktier nu förtjänar att likt Virtanen förlora allt så de lär sig att välstånd skapas med arbete och sparande, inte hasardspel och konsumtion. Läs gärna George Reismans senaste två-tre inlägg om kapitalformering för djupare insikter om sparande, kapital, välstånd och konsumtion och inte minst om de välståndsMINSKANDE effekter som statliga stimulansprogram har.

Alla har haft många fler chanser att sälja än de förtjänar och chansen finns fortfarande kvar. Det är därför jag menar att ingen har något att skylla på om de förlorar pengar nu. Snarare önskar jag aktivt att köparna blir ruinerade så mina svårt fångade och välförtjänta vinster sticker desto mer i ögonen och är desto mer värda när det blir dags att köpa igen. Sälj, eller skyll dig själv helt enkelt. Det går inte att säga att "ingen visste, ingen varnade, ingen anade..." när hela storyn stått skriven på väggen sen Greenspan varnade för euforin redan 1996 och i sista skedet definitivt sedan subprimeproblemen fick plats i pressen 2006-2007.