måndag 1 augusti 2011
Jag köper puts och säljer aktier på intradaguppstället just nu
Antagligen ett säljläge
fredag 29 juli 2011
Negativt mail
My thoughts on how I went from bull to bear
Even if we have already been through the idea of delevering several times, it doesn’t mean it can’t still be relevant for the stock market. I was getting tired of chasing the doomsday ghost in the darkness, and time and time again being proven wrong by long only investors. Now I’m revisiting the merits of the bear story.
First my bull story
My positive slant on markets have been based on the slack in the economy, including high unemployment and record corporate cash levels, which coupled with continued technological development in the background should provide good ground for growth, despite forced austerity on government level.
In short, companies would use cash to invest in new ideas, in software etc, leverage on new products, new technology to stimulate demand, finding that product that makes people tick. If companies invest and hire, governments can save and we would still see growth in GDP and profits. Idle resources mean growth could take place without inflation and thus with low interest rates and not least more of the value accumulating in corporate earnings than with the employees. In addition, the GDP and employment recovery vs. the recessionary downfall was way way smaller so far than in other cycles, providing reason to believe there was a lot of upside left on the table. I though this could create a cyclical rally before reality caught up.
I also factored in that markets tend to surprise on the upside and that falling markets need more and more negative fuel to keep going down - and with time passing (3 years since 2008 and flat stoxx50 levels all the way back to 1997) that the case for the downside was being exhausted.
The downside
In contrast the downside felt much less tangible and “macro” and well rehearsed, but now I see that it might still be correct, at least near term. The bull story above is probably only relevant after a catharsis. Even if we could muddle through for a while and then see the upside of the reasoning above, it is more likely that the private sector first continues to hold off from investing a while longer. Uncertainty about taxes, about austerity, about unemployment, about pension and unemployment benefits, about world demand, about inflation, about Chinese tightening and demand etc are certainly good arguments to retrench.
Governments would still need to save, even if there is no offsetting private sector investing and spending, thus pushing growth lower and the need to save still higher… Debt arithmetics, simply put. The circuit breaker is when enough companies dare or are forced to employ their excess cash or when individuals hit rock bottom and government austerity multiple drops toward zero (when individuals can’t even save to make up for increased uncertainty and less transfers but have to use all their income for day to day expenditures).
In my opinion, the jury is still out on the resource slack vs. debt arithmetics issue, but I am starting to lean toward the negative side for real now. Before, I thought we would get at least a cyclical rally, and then see the debt troubles come back to haunt us. Now I’m leaning toward the debt issue getting the upper hand already now. I didn’t think the market could be that fundamental and long term.
I am also getting the feeling that the “pain trade” really is on the downside just as it almost always is, despite underweights and bearish sentiment. Sure, a debt ceiling relief rally could still come, is even probable, perhaps best guess, but that should be a selling opportunity. The risk is that we get one more 10 per cent rally throughout August based on less bad macro and relief, so selling and shorting should be gradual as long as the market rises. Will this get me back in the game?
måndag 13 juni 2011
Varför är börsen så svag?
Så här sammanfattade jag mina tankar om börs och ekonomi i helgen... Varken djupare eller knepigare än så.
I korthet ser jag både ekonomin och sentimentet som endast tillfälligt pressade av engångshändelser och regleringspolitisk osäkerhet. Jag tror att ekonomin är redo för både en tillfällig bounce och en längre uppcykel och att börsen på samma sätt är redo för både ett kort och ett långt uppställ. Jag är för ovanlighetens skull max bullish, men mina läsare vet att inte hetsa upp sig över det för när jag varit t.ex. max bearish har det ofta varit fel, åtminstone på kort sikt.
Kina, olja och Fukushima
Kina bromsade in då regeringen stramade åt för att begränsa husprisökningarna och den allmänna inflationen (mat). De kan eventuellt snart vara klara, vilket skulle ta bort den stora orosfaktorn att Kinas tillväxt bromsar alltför mycket i en sk hard landing. Under maj, juni har emellertid risken att värdelns tillväxtlokomotiv bara var en bubbla eller åtminstone har tappat tempot väsentligt pressat börserna.
Oljepriset ökade kraftigt under hösten 2010 och våren 2011 (feb-april), vilket påverkat tillväxten negativt i USA, Europa och Asien. Fukushimakatastrofens inverkan på leveranskedjorna för elektronik och bilindustri har ytterligare bidragit till en ekonomisk inbromsning. Olja och Fukushima ligger sannolikt bakom det mesta i Citigroups ekonomiska överraskningsindex CESIUSD.
Svagt sentiment; låg tilltro till ekonomi och marknad
Huspriser har fallit tillbaka igen i US och UK. Jobbskapandet har också tappat tempo rejält. Sentimentsmätningar har varit svaga i Feds olika distrikt, ZEW, PMI, ISM mm. Den svaga tilltron syns också i AAII bull-bear, Exane OGRI, utflöden ur aktiefonder senaste 4 veckorna, ISIs hedgefondspositionering (put-volymer) mm så marknadsfjädern är spänd för uppgång om det negativa nyhetsflödet minskar i styrka.
Marknaden orolig för recession pga publika sparpaket
Marknaden förefaller prisa in (låga P/E-tal) en längre ekonomisk svacka, sannolikt pga publika besparingar (pga ohållbara underskott och höga skuldnivåer efter bankkrascher och stimulanspaket), vilket orsakar lägre BNP-tillväxt (eventuellt recession) om inte den privata sektorn börjar investera och anställa igen. En del av de låga värderingarna beror på osäkerhet över vad som händer flödesmässigt, men kanske även makroekonomiskt, när QE2 tar slut.
Folk är skeptiska till att den privata sektorn ska kunna fylla tomrummet efter den publika, pga att oklar bankreglering gör bankerna försiktigare med utlåning vilket därmed riskerar att minska tillgången på kapital till företagen. Det råder dessutom extra osäkerhet pga oklara stresstester (metod, timing, resultat), bankregleringsgrunder (geografiska skillnader, bufferttillägg pga SIFI mm), PIGS-defaultrisk och dess spridningseffekter (fryst interbankmarknad, kapitalbehov, swapmarknad) samt inte minst osäkerhet om hur/om det blir en default (ECB och Tyskland står på olika sidor i defaultdebatten tex).
Osäkerhet kan skapa faktisk svaghet; recessionsrisk
Om publika sektorn sparar och höjer skatter, banksektorn pressas av regleringar (minskad vilja och förmåga att låna ut) och osäkerhet (minskad vilja) och privata sektorn tvekar om tillväxtförutsättningarna (i besparingstider) eller har svårt att finansiera sina investeringar (pga bankernas osäkerhet och finansieringsproblem) så fördjupas svackan med lägre tillväxt som följd, kanske t.o.m. recession och eventuellt ytterligare nedgång för tillgångspriser som hus och aktier. Detta skulle ge ytterligare negativ effekt på konsumtion, BNP, balansräkningar/solvens och kreditförluster (med second round effects på banker). PIGS-problemen gör situationen ett snäpp värre på alla plan pga osäkerhet om effekterna av default, risk för insolvens eller åtminstone ökat finansieringsbehov hos kreditgivare till Grekland, nationella sparbehov samt dåligt fungerande ekonomier pga strejker och allmän osäkerhet.
Ekonomier vänder (alltid) upp förr eller senare
Uppsidan i ovanstående är att företag och privatpersoner till stora delar har bearbetat klart krisen och har starka balansräkningar och ett uppdämt behov av investeringar och konsumtion. Det har trots allt gått tre år sen krisen 2008. Det ser också helt annorlunda ut än det gjorde i Japan efter det tidiga 90-talet då 300% av BNP i värde raderades ut och skapade en hel zombieekonomi med lönsamma men insolventa företag. När publika sektorn denna gång backar undan i väst behöver det inte ge samma negativa effekter som i Japan, utan kan – om inte skatterna höjs alltför kraftigt – istället ge utrymme för privata sektorn att låna och investera. Den finansiering staten tidigare sög upp kan banker och företag istället ta del av. Privata sektorn har bra balansräkningar och ett uppdämt behov att investera och anställa. Ekonomin är redo om bara idéerna är bra nog.
Det naturliga förloppet för en frisk och solvent ekonomi är ju att sätta arbetslösa i arbete genom start-ups i branscher där efterfrågan finns eller kan skapas. Processen med arbetsskapande och ekonomiskt uppsving känns alltid osäker per se, men inträffar ändå alltid förr eller senare när företag, banker och individer är redo.
Fler jobb ger högre vinster, fler konsumenter, högre BNP, lägre underskott, minskat sparbehov, högre aggregate demand, mer konsumtion, ökade investeringar, fler jobb… och så är den positiva cykeln igång. Minskad upplevd risk och högre tillväxt ökar viljan att låna och låna ut, vilket driver upp konjunkturen till en överhettning som sedan följs av en krasch. Den osäkra faktorn på uppsidan är om företag och individer är redo att ta över taktpinnen från publika sektorn, dvs om affärsidéerna finns, kunderna är villiga att spendera på dessa och företagen har mod och förmåga att finansiera sina idéer – och bankerna tillräckligt med utrymme bland alla regleringar. Tre års konsolidering talar för att det börjar bli dags. Risken är emellertid att banker och företag trots allt fortfarande är i Koos yin-fas med minimering av skulder istället för maximering av vinster, men jag tror inte det.
fredag 10 juni 2011
Exanes OGRI-indikator signalerar att folk är (för?) baissade
onsdag 8 juni 2011
Ekonomiska överraskningar
I övrigt hinner jag inte skriva mer utan hänvisar till kommentarsfältet (förra inläggets kommentarer bifogade)
Anonym sa...
Detta gör mig genuint osäker på om problemen i USA är fullt ut diskonterade. Det borde väl bara vara en tidsfråga innan man (som i Europa för ca 1 år sedan) måste börja på allvar måste ta itu med skulder och underskott och jag är rädd att börserna då kanske faller hejdlöst på "nyhter" som bara borde vara en tidsfråga och att jag sitter med dumstruten med tron att detta var fullt ut diskonterat sen tidigare. Varför detta "flip-flop" beteende av marknaden?
Två frågor:
Är detta fullt ut diskonterat och varför är räntorna så låga, med Fed och Kina som stora ägara av obligationer kanske det inte krävs så många andra köpare för att hålla räntorna nere (om man antar att alla obligationer ägdes av Fed utom en enda på ett mindre belopp så borde man ju alltid kunna hitta någon som är villig att låna t.o.m. till negativ ränta då väl efterfrågekurvan inte borde vara helt elastisk). Är detta en delförklaring?
Peter Eek sa...Min bästa analys är (fortfarande) att allt negativt är diskonterat både en och två gånger. Varför det fortsätter ned fattar jag inte.
Jag tror att det bara är en soft patch, inte LÅGKONJUNKTUREN och i såna fall är aktier billiga.
Jag är dock lika rädd som du att nedgången bara fortsätter, att allt är en bubbla större än jag vågar ana och min långgambit visar sig helt fel efter decennier av rätt...
Peter Eek sa... Anonym sa...Jag har en del fundamentala funderingar.
Har det inte skett något positivt sedan finanskrisen? Har det inte skett effektiviseringar och besparingar i de offentliga sektorerna, och är inte budgetunderskotten "beräknade" på en ovanligt hög arbetslöshet. Hur ser ett genomsnittligt europeiskt budgetunderskott ut med a. lägre arbetslöshet och b. högre utnyttjande av den "teknologiska" delen av potentiell BNP.
Och måste inte företagen snart investera??!! Visst, överkapacitet för många företag givet dagens efterfrågan, men borde inte maskinerna nötts ned en del på nästan tre år!? Många konkurrenter till de börsnoterade bolagen borde väl vara ganska möra vid det här laget. Borde inte ekonomin kunna vända upp snabbt när "veden" är torr?
Jag brukar gå emot trenden men kan inte hjälpa att jag har en ond magkänsla, det känns som våren 2008---på nåt sätt. Men det jag fruktar mest är hur det ser ut i Kina. Vi vet ju vad Enron ställde till med. Jag har inga belägg för något, men om marknaden börjar ställa allvarliga och envisa frågor är inte jag den som stannar och tittar. Europa kan jag ta men det blir nog inte nådigt om det kraschar i Kina och ju mer det fördröjs genom användandet av deras stora kassa (genom felallokeringar), desto allvarligare lär väl en eventuell krasch bli.
Anonym sa... Peter Eek sa...När andra är negativa över arbetslöshet och underskott brukar jag påpeka just det du säger att det finns en stor potential i att arbetslösa får jobb. Det sker hela tiden en utveckling i bakgrunden där nya människor föds och får utbildning och ny teknik tillkommer som ökar produktiviteten.
Visst är skuldöverhänget störande, men man har haft flera år på sig att minska problemet och vändningen kommer när det är som mörkast - på riktigt, inte bara som ett talesätt.
Om Kina faktiskt är en bubbla (tomma städer, broar till ingenstans, låg produktivitet dold bakom en pressad valuta, allmän ineffektivitet pga pplanekonomi osv) så blir det jobbigt att vända upp världen förrän om ett par år kanske. Men på motsatt sätt finns en klar "risk" att Kina slutar strama åt nu när de bromsat en stund, att Indien fortsätter sin tilläxt, att kanske tom Afrika blir en relevant ekonomi.
Folk (och jag) jämför världen med Japan på 90-talet: en börs- och bostadsbubbla följdes av en tillgångspriskrasch som gjorde i stort sett alla bolag insolventa (negativt EK). 300% av BNP i värde försvann från balansräkningarna men företagen var lönsamma. Det har tagit 15 år att jobba sig tillbaka via hög export och höga vinster, men nu kan Japan vara redo igen.
Om världen faktiskt har samma problem [som Japan hade] så går det inte att exportera sig ur "hålet", men inget tyder på att balansräkningarna är lika skadade som de blev i Japan. Tvärtom är både företags och bankers BR historiskt sett riktigt starka. Det är "BARA" länders BR som är svaga, främst PIIGS, UK och US medan resten, särskilt Asiens med just Kina i spetsen, är starka.
Företagen är således redo att investera, de har pengarna, behovet är uppdämt efter några år, arbetslösheten är hög, den ekonomiska fjädern är som du säger spänd och aktier är ganska billiga. Dessutom brukar ekonomier och börser hitta tillbaka upp...
Det finns en massa plus och minus som alltid och inget är självklart och läget är lite ovanligt med massa politik, sparpaket, statsskulder, underskott, rekordhöga företagsmarginaler (som alltså kan falla), kvantitativa lättnader och nollränteplitik...
Men totalt sett väger det över till det positiva i min bok, särskilt givet de "låga" värderingarna på börsen.
Fast vad vet jag...? :)
onsdag 1 juni 2011
Fortsatt svag statistik, men jag tror på köp
Jag tycker fortfarande att man handlar på samma sak om och om igen och att vändningen måste vara nära. Europaindex har stått och stampat sen mitten av maj, men jag (vill) anar en tendens till vändning uppåt. Hur länge kan man fortsätta att trycka kurserna på Grekland och bankreglering? Inte länge till tror jag.