Sida 24, Veckans Affärer: Frédéric Cho på HQ på pekar att ojämlikheten ökat rejält i Kina sedan 1989. Han säger att Kina är mindre jämlikt än Indien och nästan på USAs nivå.
Ja, för det var ju helt klart bättre 1989 när stridsvagnar körde över studenter på Himmelska fridens torg, innan world wide web, med censur och systematiskt förtryck av oliktänkande och inte minst en BNP per capita på en fjärdedel av dagens nivå. Fattigt och förtryckt, men jämlikt. Det är målet!
torsdag 17 april 2008
måndag 14 april 2008
Sucker rally...
Börsen hackade till lite efter GEs rapport och University of Michigans sentimentsmätning. Jag vill egentligen inte uttala mig om kortsiktiga svängningar på aktiemarknaden, men det var ganska uppenbart att den snabba uppgången sedan botten i mars skulle stöta på patrull. Världen har förändrats senaste året. Det är inte längre enkelriktat uppåt. Världen levde på lånad tid och lånade pengar, konsumtion som översteg utrymmet i vanliga människors balans- och resultaträkningar och det var hela tiden en fråga om när, inte om, systemet skulle bryta samman.
Det här behöver inte betyda att det ska fortsätta nedåt kommande veckan, inte att det ska studsa upp inom kort heller. Min poäng är att riskviljan är lägre och att kurserna inte kommer bege sig särskilt långt åt något håll utan mer, tydlig information. Min huvudsyn är att det ska ned kanske 25% innan botten, kanske mer, men det behövs mer information om vinstutvecklingen för att komma dit. Med det vi vet idag kan jag inte säga att marknaden ska upp eller ner, snarare att den ska vara kring de här nivåerna tills flera oklarheter är uppklarade:
inflationen: olja, guld, kinesiska löner, centralbanksräntor
valutor: Yen, yuan, USD, Euro
tillväxt: kredittillväxt, huspriser, konsumtionsutrymme och konsumtionsvilja och i slutändan företagsvinster
Jag tror det dröjer till nästa vår innan vi börjar få en tydlig bild av kostnaden för kreditkontraktionen (i form av hur lågt huspriserna går, hur låg konsumtionen blir, hur svag dollarn blir, hur stark yenen, hur mycket carry trades som reverseras och i slutändan hur mycket företagsvinsterna faller och till vilka multiplar dessa kommer värderas). Vägen fram till dess kommer sannolikt kantas av tvära, men ganska korta (5-10%) kast, både uppåt och nedåt, triggade av makrorapporter såväl som bolagsrapporter. Om vinstnivån överlag ändå uppvisar den fallande trend jag räknar med kommer nedgångarna dominera bilden och börsen hela tiden visa nya bottennivåer. Visst går det att spela på sucker-rallyna, men det gäller att inte lockas kvar för länge i sådana loserpositioner.
Mitt huvudscenario är att vinstnivån för börsföretagen överlag faller med 20-30% över två år (2008 och 2009) och att när riskaversionen är som värst är P/E-värderingen 10-15% lägre än idag och att detta inträffar om 9-12 månader (då man på allvar börjar se vart 2009 barkar). Det innebär ca 30-40% lägre börskurser i snitt till våren 2009 från nu och därmed en återgång till OMX-nivåerna 2002 och 2004, men inte ned till extremläget kring september 2002- mars 2003.
Det här behöver inte betyda att det ska fortsätta nedåt kommande veckan, inte att det ska studsa upp inom kort heller. Min poäng är att riskviljan är lägre och att kurserna inte kommer bege sig särskilt långt åt något håll utan mer, tydlig information. Min huvudsyn är att det ska ned kanske 25% innan botten, kanske mer, men det behövs mer information om vinstutvecklingen för att komma dit. Med det vi vet idag kan jag inte säga att marknaden ska upp eller ner, snarare att den ska vara kring de här nivåerna tills flera oklarheter är uppklarade:
inflationen: olja, guld, kinesiska löner, centralbanksräntor
valutor: Yen, yuan, USD, Euro
tillväxt: kredittillväxt, huspriser, konsumtionsutrymme och konsumtionsvilja och i slutändan företagsvinster
Jag tror det dröjer till nästa vår innan vi börjar få en tydlig bild av kostnaden för kreditkontraktionen (i form av hur lågt huspriserna går, hur låg konsumtionen blir, hur svag dollarn blir, hur stark yenen, hur mycket carry trades som reverseras och i slutändan hur mycket företagsvinsterna faller och till vilka multiplar dessa kommer värderas). Vägen fram till dess kommer sannolikt kantas av tvära, men ganska korta (5-10%) kast, både uppåt och nedåt, triggade av makrorapporter såväl som bolagsrapporter. Om vinstnivån överlag ändå uppvisar den fallande trend jag räknar med kommer nedgångarna dominera bilden och börsen hela tiden visa nya bottennivåer. Visst går det att spela på sucker-rallyna, men det gäller att inte lockas kvar för länge i sådana loserpositioner.
Mitt huvudscenario är att vinstnivån för börsföretagen överlag faller med 20-30% över två år (2008 och 2009) och att när riskaversionen är som värst är P/E-värderingen 10-15% lägre än idag och att detta inträffar om 9-12 månader (då man på allvar börjar se vart 2009 barkar). Det innebär ca 30-40% lägre börskurser i snitt till våren 2009 från nu och därmed en återgång till OMX-nivåerna 2002 och 2004, men inte ned till extremläget kring september 2002- mars 2003.
torsdag 10 april 2008
Självmord i häktet - vad är problemet
Jag såg på Akuellt ikväll när bekymrade reportrar, poliser, fackföreningsföreträdare m.fl. försökte reda ut hur det kan förekomma så många självmord bland brottslingar. Utgångspunkten var att det var polismyndighetens fel, alternativt staten som inte satte av tillräckligt med resurser för att kunna förhindra självmorden.
Min lösning är enkel: Sätt av ännu mindre resurser och spara både på kostnaderna för psykologer och poliser och på kostnaderna för de intagna (eftersom de blir färre ju fler som tar livet av sig). Det borde vara varje människas fria val att styra över sin egen kropp utan att andra ska tvinga en att göra saker man inte vill med den. DET om något borde vara en grundläggande mänsklig rättighet - inte något som skattepengar först ska exproprieras från en redan hårt ansatt befolkning och sedan användas till att begränsa ens mest basala friheter.
Som sagt. Vad är problemet?
Min lösning är enkel: Sätt av ännu mindre resurser och spara både på kostnaderna för psykologer och poliser och på kostnaderna för de intagna (eftersom de blir färre ju fler som tar livet av sig). Det borde vara varje människas fria val att styra över sin egen kropp utan att andra ska tvinga en att göra saker man inte vill med den. DET om något borde vara en grundläggande mänsklig rättighet - inte något som skattepengar först ska exproprieras från en redan hårt ansatt befolkning och sedan användas till att begränsa ens mest basala friheter.
Som sagt. Vad är problemet?
onsdag 9 april 2008
Darwin on a chip
Såna här framsteg gör mig alltid upprymd och hoppfull, en evolutionslåda på ett chip:
Scripps Research Institute researchers have created an automated device that evolves a biological molecule on a chip filled with hundreds of miniature chambers. The molecule, a ligase that stitches together strands of RNA, became 90 times more efficient after just 70 hours of evolution.
Tänk vad nästa steg blir. Häromdagen såg jag förresten ett open source-projekt för att bygga en självkopierande, evolverande, 3D-skrivare. Tänk vad den gör om 100 000 generationer då miljoner användare har gjprt sina förbättringar och delat idéerna med varandra...
...och så bråkar man om småsaker som koldioxidöverskott i atmosfären. Det lilla problemet kommer man bara råka lösa i förbigående. Men det är bra att det uppmärksammas (lagom) så man vet vad man ska lösa.
Scripps Research Institute researchers have created an automated device that evolves a biological molecule on a chip filled with hundreds of miniature chambers. The molecule, a ligase that stitches together strands of RNA, became 90 times more efficient after just 70 hours of evolution.
Tänk vad nästa steg blir. Häromdagen såg jag förresten ett open source-projekt för att bygga en självkopierande, evolverande, 3D-skrivare. Tänk vad den gör om 100 000 generationer då miljoner användare har gjprt sina förbättringar och delat idéerna med varandra...
...och så bråkar man om småsaker som koldioxidöverskott i atmosfären. Det lilla problemet kommer man bara råka lösa i förbigående. Men det är bra att det uppmärksammas (lagom) så man vet vad man ska lösa.
tisdag 8 april 2008
Nytt dumt om sexköp
SvD idag: "Sexköpslagen ska skärpas. Det anser advokat Claes Borgström (s)".
Enligt honom är det ett övergrepp att betala en kvinna för sex (eller en man få man förmoda, eftersom han är jämställdhetstalesman). Han borde se den nya TV-serien baserad på boken Belle du jour, som handlar om en lyxprostituerad som gillar sitt jobb.
Jag menar att man absolut inte måste gilla sitt jobb för att det ska vara ok, utan så länge man åtminstone själv valt sitt jobb efter att ha balanserat fördelar (pengar, arbetskamrater) mot nackdelar (mindre fritid mm) borde alla jobb vara tillåtna. Det är knappast särskilt kul att jobba som taxichaufför, städare, undersköterska eller liknande heller. Man gör det för pengarna, som ett pro. Varför Borgström vill skärpa straffet för ett oskadligt ömsesidigt avtal mellan två vuxna människor är för mig ofattbart. Nästa steg är väl att förbjuda betalning för taxiresor.
ja, ja, ja, trafficking pafficking.. bla bla bla. MEN det är INTE det det handlar om här. Det handlar om en frivillig tjänst mot betalning. Det är inte konstigare än städning och absolut inte mer förnedrande heller.
Enligt honom är det ett övergrepp att betala en kvinna för sex (eller en man få man förmoda, eftersom han är jämställdhetstalesman). Han borde se den nya TV-serien baserad på boken Belle du jour, som handlar om en lyxprostituerad som gillar sitt jobb.
Jag menar att man absolut inte måste gilla sitt jobb för att det ska vara ok, utan så länge man åtminstone själv valt sitt jobb efter att ha balanserat fördelar (pengar, arbetskamrater) mot nackdelar (mindre fritid mm) borde alla jobb vara tillåtna. Det är knappast särskilt kul att jobba som taxichaufför, städare, undersköterska eller liknande heller. Man gör det för pengarna, som ett pro. Varför Borgström vill skärpa straffet för ett oskadligt ömsesidigt avtal mellan två vuxna människor är för mig ofattbart. Nästa steg är väl att förbjuda betalning för taxiresor.
ja, ja, ja, trafficking pafficking.. bla bla bla. MEN det är INTE det det handlar om här. Det handlar om en frivillig tjänst mot betalning. Det är inte konstigare än städning och absolut inte mer förnedrande heller.
söndag 6 april 2008
När blir jag nöjd?
Jag har märkt att jag alltid verkar ha ett treårsmål framför mig. Målet brukar uttryckas som att då ska jag sluta finanshora och bara jobba för min egen skull. Det kan vara fler eller färre timmar som ingår i målet, men framför allt handlar det om att jobba precis när jag själv vill. Innan jag fick lön så satt jag gärna hela nätterna och jobbade på ett programmeringsproblem eller liknande, gratis, för att jag ville lösa problemet. Mitt mål är alltså hela tiden att komma tillbaka till den ursprungliga nyfikenheten och upptäckarglädjen.
Trots att jag inte är rik har jag flera gånger så mycket pengar som jag någonsin trodde jag skulle ha innan jag la av. Vi hade inga extrapengar när jag växte upp så först var 1000 kronor ett stort mål, sedan 10 tusen. Jag trodde fortfarande i gymnasiet att om jag t.ex. vann så mycket som 100 tusen eller en miljon skulle jag ge bort några procent av summan till mina närmaste kompisar för med sååå mycket pengar var man ändå redan klar.
Nu har jag lärt mig en helt annan sak om mig själv och rikedom. Jag hittar alltid nya treårsmål, alltid någon ny åldersgräns att jobba mot (30, 35, 40, inte riktigt 45?, innan 50?) som ligger ungefär 3 år bort. Just nu är det "helt klart innan jag fyller 45". Dessutom har jag märkt att jag alltid siktar mot att "bara jag dubblar min förmögenhet så är jag mer än nöjd". Min senaste iakttagelse är att i takt med att jag insett dessa två olika målformuleringar som skjuts framåt hela tiden så har det gått upp för mig att de nästan sammanfaller (net-worth-dubblingen verkar dock ske med två års mellanrum, medan "jag slutar"-målet är tre år bort). Kanske bryter jag mig ur hamsterhjulet om sambandet skulle upphöra.
nin ungefärliga förmögenhetsutveckling:
ålder 26 28 30 32 34 36 38 40 nästa mål är innan 45
net worth 0 0 2 4 8 15 30 60 nästa mål är ca 120-150 miljoner kr
När jag var 26 hade jag fortfarande ingen förmögenhet att prata om. jag hade precis börjat jobba, men hade lite pengar över från studielånet som jag placerat i aktier under studietiden medan jag levde på "knäckebröd och vatten" och undvek krogen. I praktiken hade jag några hundra tusen kronor, vilket var ungefär vad jag var skyldig CSN också. Mitt net worth var 0. De första åren gick jag ungefär jämnt upp och hade fortfarande ett net worth på 0.
Några år senare började jag få mina första bonusar att tala om och CSN-skulden började samtidigt minska. Min bostadsrätt jag ganska nyligen köpt hade också börjat öka i värde och gav ett tillskott till mitt nettovärde. Bonusarna växte långsammare än de borde, men min BR hjälpte ändå till och aktieaffärerna gick helt ok samtidigt som jag fortfarande höll i slantarna på krogen.
Ett jobbyte gav ny skjuts åt "förmögenhetskarriären" just när jag började tycka att mina vildaste drömmar från ungdomsåren redan var uppnådda. När jag var 34 år och nästan hade 10 miljoner kr, ca 1 miljon dollar, kände jag mig egentligen helt klar, men inom mig sa en röst att bara jobba 2-3 år till så behöver jag verkligen aldrig se tillbaka när jag slutar. När dessa år gått och jag satt med omkring 15 miljoner fördelat på likvida och illikvida tillgångar, med skulder borträknade, blev målet att först sluta gott och väl innan 40 (med runt 25 milj) och sedan som nästa mål "innan jag hinner fylla 41". Nu är jag 40 och har ungefär 60 miljoner och nästa mål är väl ungefär att sluta innan jag fyller 45 eller om jag snabbt får ihop t.ex 20-25 miljoner USD.
Lustigt nog tror jag fortfarande på allvar att jag kommer sluta inom fem år och antagligen innan dess.
Den här bloggen förvandlas ibland till en slags antites till Konsten Att Lyckas briljanta karriärsblogg. KAL är en slags guide till nätverkande, säljande och metoder att ta sig fram, medan jag bara verkar trött och vill ut ur skiten. Så är det förstås inte. Jag är lyckligare än någonsin och det är för att jag har lyckats. Jag njuter, men jag tror också att jag kan njuta ännu mer om jag inser att jag lyckats tillräckligt med den finansiella biten och nu borde luta mig tillbaka, äta frukterna av min sådd, och se vad ett utvilat kreativt sinne kan åstadkomma i nästa skede.
Trots att jag inte är rik har jag flera gånger så mycket pengar som jag någonsin trodde jag skulle ha innan jag la av. Vi hade inga extrapengar när jag växte upp så först var 1000 kronor ett stort mål, sedan 10 tusen. Jag trodde fortfarande i gymnasiet att om jag t.ex. vann så mycket som 100 tusen eller en miljon skulle jag ge bort några procent av summan till mina närmaste kompisar för med sååå mycket pengar var man ändå redan klar.
Nu har jag lärt mig en helt annan sak om mig själv och rikedom. Jag hittar alltid nya treårsmål, alltid någon ny åldersgräns att jobba mot (30, 35, 40, inte riktigt 45?, innan 50?) som ligger ungefär 3 år bort. Just nu är det "helt klart innan jag fyller 45". Dessutom har jag märkt att jag alltid siktar mot att "bara jag dubblar min förmögenhet så är jag mer än nöjd". Min senaste iakttagelse är att i takt med att jag insett dessa två olika målformuleringar som skjuts framåt hela tiden så har det gått upp för mig att de nästan sammanfaller (net-worth-dubblingen verkar dock ske med två års mellanrum, medan "jag slutar"-målet är tre år bort). Kanske bryter jag mig ur hamsterhjulet om sambandet skulle upphöra.
nin ungefärliga förmögenhetsutveckling:
ålder 26 28 30 32 34 36 38 40 nästa mål är innan 45
net worth 0 0 2 4 8 15 30 60 nästa mål är ca 120-150 miljoner kr
När jag var 26 hade jag fortfarande ingen förmögenhet att prata om. jag hade precis börjat jobba, men hade lite pengar över från studielånet som jag placerat i aktier under studietiden medan jag levde på "knäckebröd och vatten" och undvek krogen. I praktiken hade jag några hundra tusen kronor, vilket var ungefär vad jag var skyldig CSN också. Mitt net worth var 0. De första åren gick jag ungefär jämnt upp och hade fortfarande ett net worth på 0.
Några år senare började jag få mina första bonusar att tala om och CSN-skulden började samtidigt minska. Min bostadsrätt jag ganska nyligen köpt hade också börjat öka i värde och gav ett tillskott till mitt nettovärde. Bonusarna växte långsammare än de borde, men min BR hjälpte ändå till och aktieaffärerna gick helt ok samtidigt som jag fortfarande höll i slantarna på krogen.
Ett jobbyte gav ny skjuts åt "förmögenhetskarriären" just när jag började tycka att mina vildaste drömmar från ungdomsåren redan var uppnådda. När jag var 34 år och nästan hade 10 miljoner kr, ca 1 miljon dollar, kände jag mig egentligen helt klar, men inom mig sa en röst att bara jobba 2-3 år till så behöver jag verkligen aldrig se tillbaka när jag slutar. När dessa år gått och jag satt med omkring 15 miljoner fördelat på likvida och illikvida tillgångar, med skulder borträknade, blev målet att först sluta gott och väl innan 40 (med runt 25 milj) och sedan som nästa mål "innan jag hinner fylla 41". Nu är jag 40 och har ungefär 60 miljoner och nästa mål är väl ungefär att sluta innan jag fyller 45 eller om jag snabbt får ihop t.ex 20-25 miljoner USD.
Lustigt nog tror jag fortfarande på allvar att jag kommer sluta inom fem år och antagligen innan dess.
Den här bloggen förvandlas ibland till en slags antites till Konsten Att Lyckas briljanta karriärsblogg. KAL är en slags guide till nätverkande, säljande och metoder att ta sig fram, medan jag bara verkar trött och vill ut ur skiten. Så är det förstås inte. Jag är lyckligare än någonsin och det är för att jag har lyckats. Jag njuter, men jag tror också att jag kan njuta ännu mer om jag inser att jag lyckats tillräckligt med den finansiella biten och nu borde luta mig tillbaka, äta frukterna av min sådd, och se vad ett utvilat kreativt sinne kan åstadkomma i nästa skede.
Easterlinparadoxen får på käften
Easterlinparadoxen, att invånarna i ett land inte blir lyckligare för att landet som helhet blir rikare, samtidigt som invånarnas relativa rikedom inom landet har betydelse för individernas lyckonivå, har nu fått en rejäl tjottablängare av Stevenson och Wolfers på Wharton.
De kommer fram till att man visst blir lyckligare ju rikare man blir.
Chrystia Freeland, Financial Times, försöker i förbigående sig på en typisk analys av lyckokonceptet när hon säger att det finns andra saker som betyder något än pengar, tex att jobba som läkare eller kompositör. Vad hon missar är att OM man har tillräckligt med pengar kan man jobba som kompositör eller läkare (Hostel I, någon? eller mindre makabert: man har råd med studierna) även om man suger.
Fast, hon ska ändå ha pluspoäng för den liberala tanken att var och en måste känna efter själva vad som gör dem lyckliga och inte lita på att vetenskapsmän kan göra det åt dem.
De kommer fram till att man visst blir lyckligare ju rikare man blir.
Chrystia Freeland, Financial Times, försöker i förbigående sig på en typisk analys av lyckokonceptet när hon säger att det finns andra saker som betyder något än pengar, tex att jobba som läkare eller kompositör. Vad hon missar är att OM man har tillräckligt med pengar kan man jobba som kompositör eller läkare (Hostel I, någon? eller mindre makabert: man har råd med studierna) även om man suger.
Fast, hon ska ändå ha pluspoäng för den liberala tanken att var och en måste känna efter själva vad som gör dem lyckliga och inte lita på att vetenskapsmän kan göra det åt dem.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)